De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Sverigedemokraterna

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet kommenterar jag under Almedalsveckan de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Sverigedemokraterna definierar sig själva som ett socialkonservativt och nationalistiskt parti. Medialt beskrivs de ofta som ett främlingsfientligt eller invandringskritiskt parti. Inom partiforskningen placeras SD vanligen in i en partifamilj som brukar beskrivas med termer som högerpopulism eller högerradikalism.

Ingen etikett är perfekt men alla är inte lika dåliga. Jag föredrar att använda termen nationalistiska partier. I den kategorin placerar jag alla partier som verkar i en nationalistisk idétradition och förespråkar en nationalistisk politik. Det ska sägas direkt att detta är en vid definition som inkluderar såväl demokratiska nationalkonservativa partier (t ex Dansk Folkeparti och Fidesz i Ungern) som mer radikala nationalistpartier med mer eller mindre explicita fascistiska inslag(t ex Jobbik i Ungern och Gyllne Gryning i Grekland). Här ingår också de partier med högerliberal bakgrund som under de senaste decennierna blivit alltmer nationalistiska och invandringskritiska (FPÖ i Österrike, FrP i Norge).

Med en sådan vid definition finns nationalistiska partier numera representerade i en majoritet av de europeiska parlamenten: i 16 av 28 EU-länder. Dessutom finns de i parlamenten i Norge, Schweiz, Serbien, Montenegro, Kosovo och Ukraina.

Få av de nationalistiska partierna är äldre än 30 år, de flesta är yngre än 20 år. Efter enstaka framgångar under 1980-talet i framförallt Frankrike och Belgien kom det stora genombrottet på 1990-talet. 2000-talet har huvudsakligen inneburit en konsolidering av 1990-talets framgångar. I de senaste valen samlade nationalistpartierna i genomsnitt 11,2 procent.

Ungerska Fidesz (52,7 procent i valet 2010) är det överlägset mest framgångsrika av dessa partier. Endast fyra ytterligare partier i den här familjen når över 20 procent: FRP i Norge, SVP i Schweiz, SNS i Serbien och NSD i Montenegro. Viktor Orbán i Ungern är Europas ende premiärminister från ett nationalkonservativt parti. Därutöver ingår nationalkonservativa partier i regeringskoalitioner i Bosnien, Litauen och Serbien (samt i den permanenta schweiziska samlingsregeringen).

Av de mer radikala nationalisterna är ungerska Jobbik mest framgångsrikt (16,7 procent). Även Nationella Fronten i Frankrike, Svoboda i Ukraina och PVV i Nederländerna fick mer än 10 procent i de senaste valen. 

Den ständiga mediala fokuseringen på framgångar för ytterlighetspartier skymmer sikten för den som nyktert vill studera hur starka nationalisterna i Europa egentligen är. För den vanlige tidningsläsaren är bilden att dessa partier ständigt växer, ständigt radikaliseras.

Fakta säger annat. I de senaste valen gick nationalistpartierna i genomsnitt framåt med 0,5 procent. Men siffrorna dras upp av de stora framgångarna för Jobbik, Nationella Fronten och Sannfinländarna (som ökade med nästan 15 procent till 19). Totalt var det 14 partier som gick framåt medan 19 partier tappade i stöd. I de senaste valen har nationalistpartier tvingats lämna parlamenten i länder som Slovenien, Slovakien och Serbien. I stora europeiska länder är nationalistpartierna fortfarande marginaliserade (i Tyskland har Republikanerna minskat i varje val sedan 1990; i Storbritannien har UKIP endast några strömandat, i Polen röstades de nationalkonservativa bort för flera år sedan och i Spanien har man aldrig lyckats bryta igenom).

Med sina 5,6 procent hör Sverigedemokraterna alltså till de mindre av Europas nationalistpartier. Det är också ett av de äldsta. SD bildades redan 1988. Inget annat nationalistparti har haft en längre startsträcka. Att genombrottet dröjde har sina lokala förklaringar - i grunden en kombination av ett relativt svårforcerat svenskt partisystem och ett parti som länge var alltför extremt och tyngt av sin historia - men framgången på 2010-talet kan inte förklaras utan att man tar hänsyn även till faktorer utanför den svenska kontexten. I grunden är det nämligen samma sociala och politiska förändringar som driver nationalistpartier i alla länder: globalisering, europeisk integration och ökad migration. En substantiell minoritet i alla europeiska länder är emot dessa förändringar - ibland på ideologisk grund, oftare som en reaktion mot upplevda negativa effekter i termer av ekonomi, brottslighet och social sammanhållning.

Det är detta som utgör grogrunden även för Sverigedemokraterna. Ingenting tyder på att den kommer förändras de närmaste åren. Precis som i resten av Europa kommer vi även i Sverige få vänja oss vid att partisystemet numera rymmer ett nationalistiskt parti som mobiliserar kring en ny politisk skiljelinje.

Se gärna även Adam Cwejmans två texter kring orsaker till nationalistpartiers framgångar och misslyckande.