De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Moderaterna

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet kommenterar jag under Almedalsveckan de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Det är inte alldeles enkelt att beskriva dagens Moderater i ideologiska termer. Inget annat svenskt parti har en lika, ska vi säga avslappnad, relation till ideologi som Moderaterna. Enligt idéprogrammet från 2011 tar sig Moderaterna an "samhällsproblem och strävar efter en bättre framtid... som en del av en lång idétradition inspirerad av liberalism och konservatism". Det är enda gången orden nämns i idéprogrammet.

För jämförbarhetens skull ska jag i det här inlägget relatera Moderaterna till de europeiska center-högerpartier som i någon slags övergripande mening kan beskrivas som liberalkonservativa. Det är ofta partier som i likhet med Moderaterna (1904) bildades i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet. Men här ingår också en rad färska central- och östeuropeiska partier som visserligen skriver in sig i en liberalkonservativ idétradition men som framförallt möter väljarna med löfte om ett kompetent styre, utan någon uttalad ideologisk inriktning.

Konservativa partier finns i alla europeiska parlament, med undantag för de länder där stora Kristdemokratiska och/eller nationalkonservativa partier täcker upp hela fältet till höger om mitten (Tyskland, Österrike, Irland och Ungern). Totalt sitter konservativa partier i 19 regeringar i Europa, varav man innehar premiärministerposten i elva länder (Spanien, Portugal, Storbritannien, Makedonien, Cypern, Sverige, Grekland, Island, Moldavien, Finland och Lettland).

Det genomsnittliga väljarstödet var i senaste valen 22 procent. Men variationen är mycket stor. Konservativa partier är naturligt nog starkast i tvåpartisystem - Spanien (45), Portugal (39) och Storbritannien (36), samt i Sydösteuropa (Albanien, Makedonien, Bulgarien).

Med 30,1 procent i det svenska valet 2010 gjorde Moderaterna inte bara sitt bästa val någonsin, man placerade sig också på en nivå som med marginal var den högsta i Norden (att jämföra med Island 26, Finland 20, Norge 17 och Danmark 5).

Den kortsiktiga trenden är stabil. I de senaste valen gick konservativa i genomsnitt bakåt med 1,2 procent.  

Samtidigt är det, inte minst i de postkommunistiska länderna, en mycket stor rörlighet bland högerpartier. I de senaste valen har helt nya liberalkonservativa partier etablerat sig i t ex Tjeckien, Slovakien och Bulgarien. 

Detta framförallt på bekostnad av äldre partier med likartade program. Det här gör att det är svårt att generalisera om de långsiktiga trenderna, men inget tyder på att väljarstödet för liberalkonservativa partier har minskat, snarare tvärtom.

I nästan alla europeiska länder är vänster-högerdimensionen den alltjämt viktigaste. EU, miljö, invandring och korruption i all ära, när väljarna ska orientera sig är det i första hand ekonomiska frågor som bestämmer. Därigenom finns en ständig efterfrågan på partier som står till höger om mitten i dessa frågor. Däremot är det inte självklart att det är alternativa ideologiska svar som efterfrågas. Snarare är svenska Moderaterna på 2000-talet ett bra exempel på hur långt man kan komma genom att placera sig nära politikens mitt och lansera sig som ett trovärdigt svar på frågan vem som mest ansvarsfullt kan leda landet.