De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Miljöpartiet

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet kommenterar jag under Almedalsveckan de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

De gröna partierna uppstod i början av 1980-talet. De första bildades i Belgien och Tyskland 1980, det svenska Miljöpartiet följde året efter och hör därmed till de äldsta i Europa. Vid 1990-talets början hade gröna partier etablerats i de flesta västeuropeiska länder och också i en del östeuropeiska.

Idag sitter gröna partier i exakt hälften av EU:s 28 parlament. De allra flesta är, och har länge varit, oppositionspartier. I nuläget är det endast i Finland, Danmark och Frankrike som gröna partier ingår i regeringskoalitioner. Hittills har ingen europeisk premiärminister företrätt ett grönt parti.

De väljarmässiga framgångarna har varit begränsade. Genomsnittet för de gröna partierna i de senaste valen var 6,2 procent. Utöver Tyskland (10,7 procent) är det i mindre länder som de gröna partierna haft störst framgångar: Lettland (12,2), Luxemburg (11,7) och Österrike (10,4).

Det svenska Miljöpartiet är därmed med sina 7,3 procent 2010 ganska representativa för gröna partier i Europa. Men i ett annat avseende är man faktiskt allra mest framgångsrika: det är det enda gröna parti i Europa som är tredje störst i sitt parlament.

Utmärkande för gröna partier är också att de håller samman. Det finns bara ett grönt parti i varje land och partisplittringar är mycket ovanliga, till skillnad från såväl liberala som nationalistiska och socialistiska partier

.

Gröna partier har varit och är fortfarande betydligt starkare i västra än i östra Europa. Detta speglar den ganska betydande attitydskillnad som finns mellan Väst- och Östeuropa vad gäller miljöfrågornas betydelse. Det lettiska partiet - som egentligen är en allians mellan ett grönt och ett agrarparti - är ett undantag på flera sätt, det är nämligen också det enda gröna partiet som står mer till höger än till vänster. Annars är gröna partier i praktiken vänsterinriktade i praktisk politik, ofta liberala i "livsstilsfrågor" med en påtaglig dragning åt vänster i ekonomiska frågor. I de flesta länder lockar gröna partier, precis som i Sverige, framförallt yngre, högutbildade storstadsväljare.

I Sverige slog Miljöpartiet igenom i opinionsmätningarna 1987 med noteringar över 8 procent. Mot den bakgrunden var valresultat 1988 - 5,5 procent och  utebliven vågmästarroll - för somliga rentav en besvikelse. I efterföljande val åkte man ur med god marginal och endast en mycket stark slutspurt i valrörelsen 1994 återförde partiet till riksdagen. Mellan 1998 och 2010 var MP riksdagens minsta parti innan en ökning på drygt två procentenheter plötsligt räckte för att lyfta partiet till det tredje största 2010.

Den långsiktiga trenden för gröna partier är naturligtvis positiv: för 30 år sedan hade de inga sympatisörer alls. Men den kortsiktiga trenden är svagt negativ. I de senaste valen gick de gröna partierna i genomsnitt bakåt med 1,1 procent. Framgångar i Sverige, Tyskland och Frankrike, men motgångar i Nederländerna, Irland, Schweiz och stora delar av Östeuropa. I Irland, Tjeckien och Estland fick gröna partier lämna parlamenten. Mycket tyder på att det inom kort kommer att vända uppåt; inför de kommande valen i Österrike och Tyskland har de gröna rekordsiffror och även i Sverige ligger som bekant Miljöpartiet över valresultatet i opinionen.

Gemensamt för alla gröna partier är att de kom fram som en följd av att miljöfrågor politiserades under 1970- och 1980-talen. Miljöfrågorna är fortfarande den allra viktigaste frågan för så gott som samtliga dessa partier. Det är den fråga som partierna förknippas med och som motiverar deras väljare. Då handlade det om kärnkraft, miljöförstörelse och ozonskikt, idag är det klimatfrågan som tagit över. Det mesta tyder på att miljöfrågorna kommer att vara fortsatt viktiga även framöver, vilket lär upprätthålla efterfrågan på gröna partier.