De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Folkpartiet

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet kommenterar jag under Almedalsveckan de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Folkpartiet definierar sig som bekant som ett liberalt parti: Folkpartiet Liberalerna. Det är ett av få svenska partier som aldrig behövt tveka inför eller distansera sig ifrån sitt ideologiska idéarv. Det är dock inte utan nackdelar. De liberala partiernas ideologiska särprägel har blivit mindre tydlig i takt med att liberala idéer anammats även av konservativa, socialdemokratiska och gröna partier. Och den självklara förankringen i liberalismen har inte utgjort något skydd mot interna strider både om vilken liberalism det är som gäller och hur denna ska omsättas politiskt.

De liberala partierna har aldrig varit lika framgångsrika som de liberala idéerna. Idag sitter liberala partier i 16 parlament i Europa. Men de är ojämnt fördelade; i många parlament finns fler än ett liberalt parti, till exempel i Danmark, Frankrike, Nederländerna och numera även Sverige (genom Centerns nya idéprogram; en text om Centern kommer dock först imorgon). Även om dessa partier ibland representerar olika liberala traditioner – socialliberalism vs klassisk liberalism, t ex – är skillnaderna inte alltid tydliga.

Liberala partier ingår för närvarande i tolv regeringar i Europa. Estland, Polen och Nederländerna har liberala premiärministrar och dessutom är liberala partier mindre regeringspartners i Storbritannien, Tyskland, Belgien, Danmark, Slovenien, Sverige, Frankrike, Kosovo och Moldavien.

Det genomsnittliga stödet för liberala partier i de senaste valen var 9,0 procent. Mest framgångsrika är Medborgarforum i Polen (39 procent i senaste valet) följt av liberala partier i Estland (29), Danmark (27) och Nederländerna (27). Detta är också de fyra länder i Europa där ett liberalt parti har flesta mandat i parlamentet.

Folkpartiet ligger därigenom en liten bit under genomsnittet (7,1 procent 2010). I Norden är man nummer tre, efter Danmark (där både högerliberala Venstre och vänsterliberala Radikale Venstre är större) och Island.  

Tendensen i senaste valen är svagt negativ, en nedgång med 0,9 procent. Siffrorna riskerar att förvärras genom kommande val i Tyskland, där FDP riskerar att hamna utanför Förbundsdagen för första gången, precis som man nyligen gjort i Österrike. Även i Storbritannien har Liberaldemokraterna kraschat i mätningarna. Lägg till detta att liberala partier sedan länge är svaga i andra stora länder som Spanien och Frankrike.

Till den liberala partifamiljen kan man även addera nationella minoritetspartier i några länder. Svenska Folkpartiet i Finland är ett parti som nästan uteslutande hämtar väljare från den svenska minoriteten men som också vilar på en liberal idétradition och i Europaparlamentet ingår i den liberala gruppen. Andra liknande partier är Most-Híd i Slovakien, ett liberalt parti som främst attraherar ungerska väljare, i konkurrens med mer nationalistiska SMK och MRF i Bulgarien som i praktiken är ett parti för de etniska turkarna. Men dessa partier är inte renodlat liberala idépartier så till vida att de så tydligt fångar upp en etnisk minoritetsgrupp, med allt vad det innebär av skilda intressen och ideologier.

De liberala partiernas relativt svaga ställning kan inte enbart förklaras i termer av att det är svårt att finna utrymme mellan socialdemokrater och konservativa som rört sig mot mitten och gjort utrymmet trängre. Det spelar roll, men har inte hindrat renodlade mittenpartier från att skapa sig ett stort väljarunderlag, inte minst i många östeuropeiska länder.