De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Centern

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet kommenterar jag under Almedalsveckan de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Centerpartiet klassificerar sig numera som ett liberalt parti. En hel del av det jag skrev i inlägget om Folkpartiet är därmed relevant även för Centern. Men i det här inlägget relaterar jag Centern till andra partier i Europa med bakgrund i bonderörelser och primärt väljarstöd på landsbygden, det vill säga de partier som brukar räknas till familjen av agrarpartier.

Centerpartiet är Sveriges tredje äldsta parti, bildat som Bondeförbundet 1913. De ingick då i en internationell trend av agrara partier som kom att samla stora grupper väljare på landsbygden i de framväxande europeiska demokratierna. Precis som i Norge och Finland bytte man senare (1950- respektive 1960-talen) namn till Centerpartiet, vilket man gjort skäl för genom samarbeten åt såväl vänster som höger.

I dagsläget räknar jag in totalt nio partier ur den här familjen som fortfarande har mandat i parlamentet; samtliga är i Norden eller i Östeuropa. Utöver Centern i Sverige sitter även norska Senterpartiet och polska Bondepartiet (PSL) i regeringsställning. Dessutom är agrarpartier opposition i Litauen, Finland, Estland, Ukraina, Slovenien, Kroatien och Rumänien.

Störst av dessa partier är KESK i Finland (15,8 procent), följt av polska PSL (8,4). Med 6,6 procent i valet 2010 ligger svenska Centern exakt på genomsnittet (här räknar jag alltså bara med de länder där agrarpartier finns med i genomsnittet; i stora delar av Väst- och Sydeuropa har agrarpartier aldrig funnits, alternativt blivit helt utraderade).

Den långsiktiga trenden är påtagligt negativ. I takt med urbaniseringen har stödet för agrarpartier minskat i hela Europa. Partierna har blivit färre, och fått minskat stöd. Men faktum är att även den kortsiktiga trenden är anmärkningsvärt negativ. I de senaste valen gick dessa partier i genomsnitt bakåt med 1,8 procent. I Norden har såväl svenska som norska Centern i de senaste valen tvingats vänja sig vid nivåer långt under 10 procent, medan finska Centerpartiet gjorde sitt sämsta val sedan självständigheten; under större delen av 1900-talet har annars KESK legat stabilt kring 20-25 procent.

I Östeuropa återuppstod flera historiska agrarpartier efter 1989. Flera var initialt mycket framgångsrika, exempelvis det ungerska småbrukarpartiet på 1990-talet. Men de flesta blev inte långvariga utan föll tillbaka ganska snabbt.

De strukturella förutsättningarna för Centerpartiet i Sverige är således inte goda, och det är inte gott om exempel att efterhärma. Skiljelinjen mellan stad och landsbygd, som naturligtvis är relevant i nästan alla partisystem, har i de flesta länder fångats upp av andra partier, även om exempelvis norska Senterpartiet alltjämt är starkt i delar av glesbygden.

I samband med debatten om Centerns nya idéprogram diskuterades inte bara anammandet av en liberal idétradition utan också huruvida Centern var på väg att bli eller borde bli ett nyliberalt parti. Det är en diskussion som delvis kan ses parallellt med diskussionen huruvida Kristdemokraterna borde renodla sina värdekonservativa inslag.

Men precis som för KD är det svårt att finna exempel på hur libertarianska idéer omsatts framgångsrikt i den europeiska partikontexten.  I Belgien bildades 2007 LDD – Libertair, Direct, Demokratisch – som är ett libertarianskt populistiskt parti. Hittills har det räckt till två mandat i parlamentet. I Danmark finns Liberal Alliance, som efter senaste valet har nio mandat. Därutöver finns ett antal partier som kombinerar nyliberal ekonomisk politik med värdekonservatism i sociala frågor (inte minst i Baltikum och Centraleuropa) eller med invandringskritik (t ex Fremskrittspartiet i Norge).