Allt du behöver veta om högerpopulism inför EU-valet

Det som skrivs i svensk media om Europaparlamentsvalen i de övriga 27 medlemsländerna handlar nästan uteslutande om högerpopulistiska och högerextrema partierna. Tidningar, radio och TV erbjuder många och långa reportage, stort uppslagna grafiska illustrationer och i vissa fall specialsajter med stora mängder fakta.

Även om många reportage är välskrivna och de flesta – men långtifrån alla – fakta som presenteras är korrekta, är helhetsbilden ändå problematisk, på gränsen till vilseledande. Betydligt fler läser rubrikernas ”extremhögern får mer makt” än de tillhörande reportage där påståendena problematiseras eller ifrågasätts. Betydligt fler noterar att listan över högerextrema partier är väldigt lång och att nästan hela EU verkar vara fylld av dem, färre närstuderar siffrorna och gör en egen bedömning. Det är en ambitiös och välmenande men också ansvarslös journalistisk som premierar färgstarka bilder och wikipedia-statistik framför folkbildande analys.

Låt mig som ett korrektiv erbjuda detta blogginlägg där jag i några punkter summerar det viktigaste att veta på temat populism och extremism inför årets EU-val. Den som vill läsa mer hänvisas till min rapport ”Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?”.

1. Det finns ingen enad europeisk högerpopulistisk/högerextrem rörelse. Partierna till höger om Europas konservativa partier är mer splittrade än vad partierna till vänster om socialdemokratin någonsin varit. I Europaparlamentet har de hittills aldrig lyckats bilda en sammanhängande och välfungerande grupp. De allianser och partigrupper som bildats har alltid varit kortlivade, exkluderande och starkt beroende av enskilda individer.

2. Det sammanlagda stödet för EU:s alla högerpopulister och högerextremister kommer att öka. Från 51 mandat i förra valet 2009 till gissningsvis omkring 80 mandat nu. Som andel av mandaten i Europaparlamentet handlar det om en ökning från knappt sju till knappt elva procent. Nio av tio europeiska väljare kommer inte rösta på högerextremister eller högerpopulister. Detta är helt i linje med hur stort det genomsnittlig stödet för högerpopulistiska och högerextrem partier är i nationella parlamentsval i Europa.

3. Två partier står ensamma för hela ökningen. Enligt senaste mätningen från PollWatch 2014 ökar franska Front National från tre till 22 mandat och brittiska UKIP från 13 till 23. Dessa två partier kommer med all sannolikhet inte att samarbeta. Istället blir valet början på en intressant dragkamp mellan Nigel Farage och Marine Le Pen. Eftersom det krävs sju partier för att bilda en grupp i parlamentet och det totalt bara handlar om ett dussintal tänkbara samarbetspartners, är det inte självklart att båda lyckas. Om de lyckas handlar det om grupper med omkring 37-39 mandat vardera, dvs ca fem procent av mandaten i parlamentet. Detta är den konkreta maktbas Le Pen respektive Farage har att hoppas på.

  

4. Populism lönar sig, inte extremism. Stödet för fascistiska och nazistiska partier ökar inte. 2009 vann antidemokratiska högerextrema partier totalt 10 mandat. Enligt de senaste mätningarna skulle de få 8 mandat (fem för ungerska Jobbik, två för grekiska Gyllene gryning och, tack vare avskaffad procentspärr i Tyskland, ett för nynazistiska NPD. Däremot kommer de brittiska, rumänska och kanske även bulgariska fascisterna få säga hej då till parlamentet.

5. Populismen är inget högerfenomen. Dels är många av de s k högerpopulistiska partierna inte särskilt höger, åtminstone inte när det gäller ekonomisk politik. Dels växer populismen även till vänster (grekiska Syriza, spanska och franska vänsterkoalitionerna) och utanför vänster-högerskalan (Beppe Grillos italienska Femstjärnerörelse). Ett alltför snävt fokus på högerpopulism har paradoxalt nog gjort att det populistiska hotet mot EU till viss del har underskattats.

6. Den sammanlagda framgången för populister av alla kulörer – totalt sett handlar det om cirka 150 mandat i parlamentet för partier som med olika ideologiska utgångspunkter kan enas i sitt motstånd mot EU, globalisering och kapitalism – kommer få praktiska konsekvenser. Europaparlament blir mer splittrat än någonsin tidigare. Det kommer bli svårare – kanske rentav omöjligt – att bilda traditionella center-höger eller center-vänstermajoriteter. Av nödvändighet kommer därmed vänster och höger tvingas bilda storkoalitioner ännu oftare.

7. Det handlar väldigt mycket om just EU. Det svenska perspektivet på högerpopulismen är i någon mån väldigt svenskt: vi utgår från Sverigedemokraterna som norm och tycks tro att alla högerpopulister i Europa ser ut ungefär som SD. Men även om invandringsmotstånd förenar alla dessa partier är en viktig orsak till opinionsframgångarna att partierna blivit bättre på att fånga upp en stark EU-fientlig opinion. Detta är också den stora skiljelinjen mellan populistiska och etablerade partier i resten av EU: jag vet inget annat land än Sverige där ett parti - SD - är helt ensamma om att vilja minska invandringen. 

8. Inte sedan kommunistpartiet vann det italienska Europaparlamentsvalet 1989 har ett icke-etablissemangsparti blivit störst i ett nationellt val (till parlament- eller EU-parlament) i ett EU-land. Aldrig tidigare har ett högerpopulistiskt eller högerextremt parti vunnit ett nationellt val. Inför valet i maj toppar UKIP, Nationella fronten, Danske Folkeparti, holländska PVVoch grekiska Syriza mätningarna i sina länder. Inrikespolitiskt kan detta naturligtvis få stora konsekvenser i respektive land men också på goda grunder sätta bilden av 2014 års Europaparlamentsval som ett jordskredsval och den största demokratiska manifestationen mot fortsatt EU-integration åtminstone sedan de franska och holländska folkomröstningarna om EU-konstitutione 2005.

9. Det långsiktigt mest relevanta är emellertid vad som händer inom de etablerade partierna i Europa. Motstånd mot globalisering, mångkultur, migration och europeisk integration har aldrig varit något exklusivt för just högerpopulistiska eller högerextrema partier. Det är vilseledande att jämföra EU-länderna enbart utifrån frågan hur stora deras högerpopulister är utan att samtidigt ta hänsyn till kontexten. En huvudförklaring till frånvaron av framgångsrika högerpopulister i exempelvis Tyskland och Spanien är att de stora konservativa partierna alltid har stått för en restriktiv syn på invandring och integration.