En vecka kvar - vänstern och populisterna framåt

Om en vecka inleds Europaparlamentsvalet då väljarna i Storbritannien och Nederländerna blir först ut bland de 28 medlemsländerna att utse totalt 751 parlamentariker. 

I parlamentet kommer dessa att fördela sig på sju eller kanske åtta partigrupper av olika ideologiska färger.

Men de europeiska partigrupperna går inte att rösta på. Istället är det de vanliga nationella partierna som ställer upp i EP-valet. Visserligen med ett större personvalsinslag än i exempelvis det svenska riksdagsvalet, men ändå tydligt underordnat partivalet.

I det nuvarande parlamentet är omkring 170 nationella partier representerade. De flesta av dessa är helt betydelselösa. Det betyder dock inte att deras representanter saknar meningsfull sysselsättning. Huruvida den enskilde centerpartisten Kent Johansson eller den enskilde vänsterpartisten Mikael Gustafsson får något uträttat i Bryssel beror helt på hur skickliga de är som individer att förhandla, skapa förtroende och bygga allianser. Det här delar de med samtliga svenska parlamentariker som alla utgör en liten minoritet av sina europeiska partigrupper. De relativt största svenska partidelegationerna i EP är Miljöpartiets respektive Piratpartiets, som utgör 3,8 procent vardera av den gröna gruppen. Minst är Kristdemokraterna: Alf Svensson utgör 0,1 procent av EPP-gruppen.

Annorlunda är det för de stora partierna från de stora länderna. Omkring 20 partier besätter tillsammans drygt hälften av alla mandat i parlamentet. Det spanska socialistpartiet har ensamt fler mandat än Sverige. Tyska CDU har fler mandat än de nordiska länderna tillsammans.

De åtta största länderna i EU (Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Spanien, Storbritannien och Tyskland) beskrivs därför numera ofta som ”swing states”: det är hur vindarna blåser i dessa länder som avgör utfallet i EU-parlamentet.

Jag har tittat på de största partierna i Europa och jämfört deras mandat 2009 med de senaste opinionsmätningarna från Pollwatch. Jag har valt ut de partier som vann minst 10 mandat 2009 och/eller beräknas få minst 10 mandat 2014. Det här kan på goda grunder sägas vara de viktigaste partierna i Europa, inte bara i kraft av sin storlek i parlamentet, utan också eftersom det är dessa partier som konkurrerar om regeringsmakten i de största medlemsländerna och därmed väger tyngst i ministerrådet. När ett parti som CDU – 34 mandat i Europaparlamentet och dominerande parti i regeringen i det största landet – byter ståndpunkt har det större effekter på europeisk politik än om hela politisk landskapet i ett land som Grekland eller Sverige förändras.

Som framgår av tabellen kommer valet sannolikt resultera i ganska stora omkastningar. Flera av Europas största högerpartier - tyska CDU, Silvio Berlusconis Forza Italia, franska konservativa UMP, polska högerliberala Medborgarplattformen, brittiska Tories, rumänska PDL, ungerska Fidesz – väntas gå kraftigt bakåt. Samtidigt ökar de stora vänsterpartierna  i Tyskland, Storbritannien, Italien, Portugal och Rumänien.

Framgången för populistpartierna märks även på den här sammanställningen. Tre av tio största nationella partierna i parlamentet efter valet kommer vara starkt EU-kritiska: brittiska UKIP, franska Nationella fronten och italienska Femstjärnerörelsen. Det är helt unikt i parlamentets historia.

Till valets stora förlorare hör som jag tidigare påpekat de gröna och liberala partierna. 2009 var fyra av de största partierna gröna eller liberala, 2014 ser endast tyska Grünen, men inget liberalt parti, ut att få minst 10 mandat. Brittiska Liberaldemokraterna vann elva mandat 2009 men väntas nu bara få två. Nästan lika illa ser det ut för tyska FDP som tappar från tolv till fyra och för de gröna i Frankrike som rasar från 14 till fem mandat.