Europas nationalistpartier går skilda vägar i Europaparlamentet

Vi är nu inne på den tredje veckan efter Europaparlamentsvalen. Förhandlingar mellan de knappt 200 nationella partier som tagit plats i parlamentet pågår för fullt. Vilka partier ska välkomnas i vilka grupper?  En del bitar på plats men några stora frågetecken återstår fortfarande.

En av valnattens stora vinnare – Nigel Farage, partiledare för UKIP – framstår så här långt som förhandlingarnas stora förlorare. UKIP:s bekymmer är att de flesta av partiets tidigare samarbetspartners har lämnat. Italienska Lega Nord aviserade redan innan valet att man avsåg bilda en ny grupp med franska Front National. I förra veckan blev det klart att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna släpps in den konservativa gruppen ECR, som leds av brittiska konservativa partiet och polska Lag och rättvisa. Och igår spreds trovärdiga rykten att även litauiska TT ämnar samarbeta med Marine Le Pen. Eftersom två av de övriga samarbetspartierna – slovakiska SNS och grekiska LAOS – förlorade sina mandat i valet återstår nu inte många alternativ för UKIP. Det spekuleras dessutom i att nederländska evangelikala SGP också ska gå över till ECR.

I termer av mandat och antal partier har ECR varit den stora vinnaren under veckorna efter valet. Utöver det som redan nämnts har man även lockat till sig nya, mindre, partier från Tyskland, Polen, Slovakien och Grekland, och sannolikt Bulgarien. Det mesta talar för att ECR kommer att bli parlamentets fjärde största grupp, större än både de gröna och vänstergruppen. Om även tyska AfD (7 mandat) tillåts ansluta – en av många brickor i spelet mellan David Cameron och Angela Merkel  - blir gruppen i praktiken jämnstor med den liberala gruppen.

Men frågan är hur högt det långsiktiga priset blir. Det är ett stort kliv som David Cameron tar när han inleder ett organiserat samarbete med Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Rent sakpolitiskt har jag svårt att se att dessa partier skulle vara mindre radikala än exempelvis UKIP (det är ju dessutom partier som har kommit väl överens med UKIP i parlamentet under föregående mandatperioder).

Marine Le Pen har haft svårt att finna nya samarbetspartier, utöver de fyra som var med i båten redan innan valet (holländska PVV, österrikiska FPÖ, belgiska VB, samt Lega Nord). Om det stämmer att TT, samt även nya polska partiet KNP, ansluter sig till hennes EFA-gruppp, finns nu de sju partier som krävs. Med 44 mandat blir det parlamentets minsta grupp, men samtidigt något större än de vänster- och högerradikala grupperna under föregående mandatperiod. Men framförallt blir det en svagt sammanhållen grupp där chansen/risken för avhopp får bedömas som hög.

Möjligen är detta vad Nigel Farage har att hoppas på. Att de allianser som nu formas, både inom ECR och EFA, är så bräckliga att det redan inom något år kommer finnas möjligheter för UKIP:s EFD-grupp att återuppstå.

Detta skulle också vara Sverigedemokraternas chans. SD släpps inte in i ECR och vill inte ingå i EFA. UKIP har hittills varit avvisande till SD men givet läget kanske Farage inte har något alternativ. Det borde dessutom vara enkelt att argumentera för att SD är värda en chans: om Camerons konservativa parti kan samarbeta med Dansk Folkeparti har åtminstone jag svårt att se varför inte UKIP skulle samarbeta med SD. Ja, SD har en annan historia än DF. Men jämför man den politik partierna står för idag är SD knappast ett mer extremt parti. Jämför man retoriken är rangordningen snarast den omvända.

Alternativet för Farage är att hoppas på att inte heller Beppe Grillo hittar något hem. Två så stora partier som UKIP (24 mandat) och Femstjärnerörelsen (17 mandat) har aldrig tidigare varit grupplösa i parlamentet. Tillsammans skulle de rent numerärt kunna bilda en grupp med omkring 50 mandat. Men om vad skulle de kunna enas?

En slutsats som redan kan dras är att Europaparlamentet blir rejält splittrat på högerkanten. De partier som slarvigt brukar buntas ihop som "nationalistiska", "högerextrema" eller "främlingsfientliga" hamnar i Europaparlamentet i fyra olika kategorier: partierna i ECR-gruppen (Dansk Folkeparti, Sannfinländarna), partierna i den eventuella EFA-gruppen (Front National mfl), partierna som hamnar mellan dessa grupper (UKIP, SD) och så partierna som aldrig varit aktuella för någon grupp (Jobbik, Gyllene Gryning). Partiernas ideologi och historia har en viss betydelse för detta (i synnerhet vad gäller de sistnämnda) men det handlar också väldigt mycket om realpolitik, om skillnader mellan länder snarare än mellan partier, och om rent personliga egenskaper.