Därför behövs en borgerlig integrationspolitik

Våren 2013 förklarade Socialdemokraternas partistyrelse att ”integration är ett besvärligt begrepp som vi helst vill undvika” och att man ville verka för integrationsministerpostens avskaffande. Kongressen hängde med i svängarna och följaktligen går Socialdemokraterna i år till val utan integrationspolitik.

Det blev en liten debatt om Socialdemokraternas vägval den gången, men frågan dog snabbt ut och sedan har integrationsfrågorna varit märkligt frånvarande i den politiska debatten. Nu, i valrörelsens sista skälvande minuter, repriseras emellertid denna debatt. Nej, inte debatten om integrationen, men debatten om integrationens semantik.

”Socialdemokraterna hamnar helt rätt”, skriver Sakine Madon i Norran: ”förutom en bra introduktion och hjälp till nyanlända, samt en mycket bättre och mer resultatinrktad svenskundervisning, behövs ingen särskilt politik för alla oss som råkar ha utländsk bakgrund”

Problemet med Madons resonemang är att det är just ”en bra introduktion och hjälp till nyanlända” som utgör dagens integrationspolitik. Oavsett vad den kallas. Någon ”särskild politik för alla med utländsk bakgrund” existerar inte i Sverige.

Det semantiska spåret är en väl beprövad återvändsgränd. Sedan 1970-talet har retoriska avståndstaganden från tidigare politik systematiskt använts för att dölja bristande politisk handlingskraft inför integrationens utmaningar.

Det slående är att Madon i grunden är helt överens i sak med dem hon kritiserar. Såväl Amanda Björkman i DN som Ann-Charlotte Marteus i Expressen lyfter fram, precis som Madon med stöd av Andreas Berghs rapport, radikala reformer på arbetsmarknaden som helt avgörande. Öppna hjärtan i all ära, som Marteus påpekar består den verkliga utmaningen i att vi öppnar den svenska modellen.

Få förvånas nog över att jag instämmer i detta. Men innebär det verkligen att en Socialdemokratisk vad-den-nu-ska-kallas-politik vore att föredra?

Jag är inte nöjd med Alliansregeringens facit inom integrationspolitiken. Den regering som för åtta år sedan hade stora ambitioner har idag tappat både tempo och självförtroende. Men sammantaget är min bedömning att denna regering har gjort mer nytta än skada. Nej, jag har inte glömt bakslagen. Erik Ullenhags missriktade ”toleranssajt” – en salig blandning av falsifiering av rasistiska myter och svagt underbyggd argumentation för regeringens politik – eller hans legitimerande av aktivister och forskare som förespråkar en politik på hudfärgens grund är pinsamma och smått stötande dikeskörningar. Men vid dagens slut väger det ganska lätt mot den rimliga huvudfåra som stakats ut.

Vi har aldrig haft en integrationspolitik som är så entydigt inriktad på nyanländas introduktion, och som ser integration i en svensk medborgerlig gemenskap som det självklara slutmålet. Trots finanskris har tillväxten av utanförskapsområden bromsats, vilket som Tino Sanadaji påpekat sannolikt är en direkt effekt av regeringens politik. Sysselsättningen ökar bland utrikes födda. Det fria skolvalet är en nödvändig ventil för att kompensera för bostadssegregationen.

Allt detta är akut hotat vid ett maktskifte. Mot Alliansen står en socialdemokrati som tror sig kunna definiera bort integrationsproblem och ett vänsterparti som aldrig ens erkänt 

integrationsproblem. Ett miljöparti som sätter sin tilltro till den antirasistiska upplysningsmedicin vi av beprövad erfarenhet vet inte har några effekter alls. Ett feministiskt parti vars samhällsanalytiska essens utgörs av postkolonial relativism. För att då inte tala om Sverigedemokraterna som inte ens låtsas anstränga sig eftersom integrationsproblemen är partiets raison d’etre.

Jag kan förstå liberaler som lockas av de nya socialdemokratiska tongångarna. Jag kan förstå att integrationspolitik för somliga låter sossigt. Så varför inte låta Erik Ullenhag bli Sveriges siste integrationsminister och låta folk klara sig själva? Leva och låta leva?

Segregationen är vårt kanske största samhällsproblem. Skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda är oacceptabelt stora. Som bekant är sysselsättningsgapet större i Sverige än i jämförbara länder. Mindre uppmärksammat är att PISA-undersökningen i höstas visade att även skillnaderna i betyg hör till Europas högsta. Skolverkets senaste rapport, som visar på stigande andel elever utan behörighet från grundskolan, visar att hälften av alla nyanlända barn går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet (att jämföra med 13 procent totalt). Då är det föga tröst, som Skolverket lyfter fram, att barn som varit i Sverige åtta-nio år presterar i nivå med genomsnittet. Det är de nyanlända som behöver särskilda åtgärder.

Det är utmärkt att vänster och höger i Sverige tävlar om att vara generösa och toleranta. Men politik är ingen skönhetstävling. En öppen, liberal och långsiktigt hållbar migrationspolitik står och faller med vår förmåga att integrera de som kommer hit. Långsiktigt är en ny bostads- och arbetsmarknadspolitik av helt avgörande betydelse. Men dessa reformer kommer ta tid. Och slutmålet kan aldrig vara Vilda Västern. Sverige håller på att förvandlas till ett invandrarland men vi kommer aldrig bli ett nybyggarland. Även med en avreglerad bostads- och arbetsmarknad skulle Sverige förbli ett land som det tar tid och kräver ansträngning att komma in. Av kulturella, politiska och sociala skäl. Likabehandling i ett sådant land kräver att staten tar ett särskilt ansvar för de som nyligen anlänt.

Borgerligheten borde lita på sin egen politik. De konkreta resultaten skäms inte för sig. Visa mig ett socialistiskt land med mindre rasism, visa mig ett nationalistiskt land med bättre integration! Ta striden om segregationen med vänstern och nationalisterna, varje dag!

Det handlar också om ideologi. Vänstern och höger vill olika saker. Den enes segregation, den andres valfrihet. Det enes jämlikhet, den andres utanförskap. Våga utmana även på ideologisk – inte moralisk, ideologisk – debatt. 

Men undvik semantiken, symbolpolitiken och trixandet med statistiken.