SD-väljarna har redan bestämt sig

Eftersnacket till Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags, där han vädjade till svenska väljare att ”öppna era hjärtan” och påpekade att de ökande kostnaderna för asylinvandringen innebär att reformutrymmet är stängt, dominerades av utspelets effekter på stödet för Sverigedemokraterna.  Politiska motståndare förkastade Reinfeldts resonemang eftersom det ansågs legitimera Sverigedemokraternas problemställning, att asylinvandring är kostsamt. Experter och statsvetare var å sin sida eniga om att Sverigedemokraterna gynnas av att Reinfeldt lyfte frågan (”Reinfeldts utspel riskerar stärka SD”, ”Reinfelts tal är jackpot för SD”). Och Sverigedemokraterna själva jublade och beskrev talet som en ”julklapp”.

Påståendet att SD gynnas är förvisso rimligt. Väck valfri mediestatsvetare i vargtimmen och du får det oklanderliga svaret: ”ett parti gynnas av att deras frågor bereds ökad plats i debatten”.

Men samtidigt är det något som skaver i rapporteringen. Detaljerna är korrekta, men helhetsbilden är inte komplett. Vad jag framförallt saknar är insikten om att Sverigedemokraterna sannolikt inte alls är särskilt beroende av de övriga partiernas agerande under valrörelsens sista veckor.

För det första vet vi från tidigare att SD-väljare bestämmer sig i god tid. De som i september 2010 röstade på Sverigedemokraterna hade bestämt sig månader, ofta minst ett halvår, i förväg. Nettoflödet till SD under valspurten 2010 var blott 0,6 procent. I Europaparlamentsvalet i maj var det bara de socialdemokratiska väljarna som bestämde sig i lika god tid som de sverigedemokratiska. Undersökningar som görs nu bekräftar bilden av att SD jämfört med övriga partier har anmärkningsvärt säkra väljare.

För det andra har SD:s frågor varit centrala i den svenska politiska debatten i flera års tid. SD är knappast beroende av enskilda utspel. Invandrings- och integrationsfrågor hamnar bland de fyra, fem mest centrala när väljare ombeds rangordna de viktigaste frågorna. Ställer man frågor om vad som diskuteras vid köksborden hamnar invandringsfrågan rentav i topp.

För det tredje har SD:s opinionsutveckling varit mycket stabil. Bakom oss har vi en mandatperiod som präglats av rekordstora kast i väljaropinionen. Socialdemokraterna är nu i nivå med valresultatet 2010 men har under fyra år hunnit med upprepade mätningar på såväl 22-23 procent som omkring 37-38. Moderaterna har rört sig mellan 18-19 som lägst och 36-37 som högst. Även MP, V, FI och FP har haft stora procentuella förändringar.

Men under denna period har SD haft en anmärkningsvärt stabil tillväxt. Under första halvan av mandatperioden behöll man väljarna från 2010. Under andra halvan har man skaffat ungefär lika många till. I ett längre perspektiv är SD:s väljarutveckling unik: tidigare nykomlingar i svensk rikspolitik har gjort stora förluster i sitt första val efter riksdagsinträdet: MP (1991) och KD (1994) tappade två av fem väljare, Ny Demokrati (1994) tappade fyra av fem.

Fokuseringen på ”SD-effekter” av Reinfeldts tal är ett symptom på ett gravt missförstånd i svensk politik. Politikens materiella bas – samhälleliga skiljelinjer, aggregerade intressen, omvälvande samhällsförändringar – underskattas systematiskt, till gagn för analyser som presenterar politiken som ett diskursivt spel.

Men migrationsverkets rapport om de skenande kostnaderna för asylinvandringen är inte ett resultat av en diskurs. Det är en följd av en förändrad verklighet. Statsministerns politisering av myndighetens rapport är inte ett exempel på en samhällsdebatt på glid. Det är exempel på politiskt ansvarstagande. 

Och att ett invandringsfientligt parti växer i opinionen i ett land som utmärker sig med en mer liberal arbetskraftsinvandrings- och en mer generös asyl- och anhöriginvandringspolitik än något jämförbart land är inte det minsta överraskande. 10 procent SD-väljare är, precis som de 48 extra miljarderna till Migrationsverket, både ett förväntat och rimligt pris att betala för att den politiken ska fortsätta.