15 december 2014

Därför bör inte liberaler besvara frågan vem som är svensk

Vem är svensk? 

Niklas Orrenius intervju med Björn Söder har väckt stor uppmärksamhet, trots att Söders resonemang i allt väsentligt är en rimlig sammanfattning av Sverigedemokraternas sedan länge välbekanta ståndpunkter gällande nationalitet och medborgarskap.

I den efterföljande debatten ifrågasätts Söders svar på för mig märkliga grunder. Ja, Söders och SD:s resonemang är djupt problematiska, det är en naturlig följd av den etniska nationalism partiet anammar. Men det mest besvärande är inte Söders gränsdragningar utan att det överhuvudtaget anses vara en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet.

Till att börja med, låt oss vara tydliga om startpunkten: den svenska staten skiljer mellan svenska och utländska medborgare. Frågan om medborgarskap är alls icke oviktig utan intimt relaterad till rättigheter. Svenska staten särbehandlar dagligen svenska medborgare. Men i intervjun med Orrenius är Söder mycket tydlig med att han inte ifrågasätter judars eller samers rätt till svenskt medborgarskap och det finns heller inget i Sverigedemokraternas program som antyder att partiet står för något annat. Den massiva kritiken handlar istället om att företrädare för SD, i det här fallet en vice talman, inte anser att vissa minoriteter är svenskar i  nationell bemärkelse.

I Sverige, liksom i stora delar av världen, används begreppen nation och stat som synonymer i vardagligt språk. I en mycket elementär mening kan man alltså empiriskt konstatera att den är svensk som är svensk medborgare och att med nationalitet avses medborgarskap. Men riktigt så enkelt är det inte.

Alla som är medborgare i Sverige är inte svenskar i nationell bemärkelse. Judar, romer, finländare, tornedalingar och samer är visserligen medborgare på samma villkor som andra, men betraktas av staten som nationella minoriteter. Detta tar sig främst uttryck genom särskilda språkliga rättigheter (de nationella minoriteterna har en grundlagsskyddad rätt till att använda sina modersmål som invandrargrupperna saknar) men också genom exempelvis Sametinget.

Vägen till det svenska medborgarskapet går genom födsel (av en förälder som själv är medborgare) eller genom naturalisation (adoption, invandrare som uppfyller kriterier om fem års uppehälle etc).

Men lagstiftningen räcker inte hela vägen här. Vardagliga uppfattningar av svensk nationalitet överensstämmer inte med statens definition av vem som är medborgare, det har varje attitydundersökning visat. Istället kopplas svenskhet i varierande grad till sådant som språk, historia, kultur, värderingar, religion och etnicitet.

Beskrivningarna av Sverige har över tid skiftat: nationalstat, mångetniskt, mångkulturellt. Däremot har Sverige vad jag vet aldrig beskrivits som mångnationellt. Exempel på mångnationella stater är Kanada, Malaysia och Belgien: stater som konstitueras av flera jämbördiga nationer. När Sverige beskrivs som mångetniskt eller mångkulturellt sker det däremot utifrån tanken att staten Sverige rymmer en nation och ett stort antal nationella och etniska minoriteter.

Etnicitet är till skillnad från nationalitet något som oftast (men inte alltid) upplevs statiskt och bortom påverkan. Det är alltid möjligt att byta nationalitet, liksom att ha flera medborgarskap/nationstillhörigheter samtidigt, men etniciteten – vanligen definieras en etnisk grupp av en kombination av biologiska, fysiska och kulturella attribut - är ofta beständig från födseln.

Så långt ett försök att beskriva hur det de facto ser ut. Identitet är visserligen på individuell nivå något personligt och ibland djupt komplicerat men skogen finns där ändå, trots de enskilda trädens unika egenskaper. Nationer och etniska grupper är i sina detaljer föränderliga, men till helheten anmärkningsvärt beständiga sociala konstruktioner.

Den politiska dimensionen får dock inte underskattas. Gränsen mellan etnicitet och nationalitet är politisk, inte sociologisk. Kriterier för medborgarskap beslutas demokratiskt och har i sin tur en direkt effekt på sammansättningen av demos.

Hur det bör vara är därför en lika viktig fråga som hur det är.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti. Nationalismens grundidé är strävan efter sammansmältning av nationen och staten. I det nationalistiska paradiset är alla i Sverige svenskar och alla svenskar bor i Sverige. Det är denna idé som i sin yttersta tillämpning drivit mänskligheten till några av historiens mest monstruösa vidrigheter.

Men det finns inte en nationalism, det finns många varianter. Under 1800-talet var nationalismen oftare liberal än konservativ, oftare demokratisk än reaktionär. Efter första världskriget utvecklades nationalismen i flera länder i auktoritär och ibland fascistisk riktning, men förblev demokratisk i exempelvis Skandinavien. Den nationalism som återkommit från 1980-talet och framåt rymmer såväl fascism (Milosevic, Tudjman, Le Pen) som liberalism (Tysklands enande, Baltikums frigörelse).

Den avgörande skillnaden mellan olika nationalismer ligger i hur nationen definieras. När nationen definieras i termer av ras är folkmord oundvikligt. När den definieras i termer av det som Jürgen Habermas kallat författningspatriotism är däremot den demokratiska potentialen stor.

Sverigedemokraternas problem är och förblir att partiet fortfarande inte släpper taget om den etniska nationalismen. Följande är en nyckelmening i principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.”

Om man ser till hur dessa formuleringar i praktiken tillämpas är det ingen tvekan om att detta är en mycket krävande definition. Kultur, identitet och lojalitet är töjbara begrepp som både kan användas på ett inkluderande sätt (kulturell kunskap, lojalitet med demokratisk författning, nationell identitet) och ett exkluderande sätt (vilket ofta är fallet, som när man säger att den svenska identiteten på individuell nivå ska vara viktigare än t ex den muslimska). Sverigedemokraterna gör det mycket svårt för andra att bli svenskar, trots allt tal om ”öppen svenskhet”.

Kritiken av Sverigedemokraterna fastnar tyvärr ofta på den nationalistiska planhalvan. Söders ifrågasättande av huruvida judar och samer är svenskar bemöts med nån sorts tvärtom-retorik: de är visst svenskar! Som om det vore en mänsklig rättighet att bli erkänd som svensk och en förolämpning att beskrivas som något annat. Hade det varit ett mindre bekymmer om Söder sagt att just judar och samer är svenskar? Det är en idiotisk diskussion som ingen vinner på att driva vidare.

En annan återvändsgränd att ifrågasätta Sverigedemokraternas uppfattningar om det svenska. Alltför många försöker konkurrera ut SD genom att presentera en mer attraktiv idé om svenskhetens innehåll: mer demokratisk, mer liberal, mer jämställd. Nationalism light, men fortfarande nationalism.

En liberal bör istället besvara frågan om svenskhet med att hänvisa till medborgarskapet. Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle. 

Alla frågor om etnisk eller nationell eller någon annan identitet bör varje liberal med varm hand lämna över till de enskilda individerna att besvara. 

Allt annat är en potentiell förolämpning.

26 kommentarer:

  1. Tack! Ett brinnande ljus i ett intellektuellt mediamörker.
    Är det för mycket att hoppas på att hr. Orrenius m.fl. försöker ta till sig lite fakta?

    SvaraRadera
  2. Sakine Madon framhöll att det är inte politikernas sak, utan individens, att bestämma om man är svensk el vad man nu känner att man är. Det ligger oerhört mycket i det. Jag ska, tydligen, enligt någon biologiskpolitisk syn vara 50% finska (eftersom min mor har finskt ursprung), men jag känner mig inte ett skvatt finsk. Efter att ha bott i England ett antal år känner jag mig alltmer engelsk, men inte "engelsk" för det. En uppblandning alltså. När det gäller minoriteter handlar det ju, som ingen nämnt, ofta om en historisk skuld (p g a diskriminering, språkförbud etc) hos majoritetskulturen – o därav måste etniciteten särskilt poängteras som oantastlig. Därav är det än i dag så oerhört känsligt. Samtidigt är det just så man ju VILL ses - precis som en samiska sa i Expressen tidigare i år (utan att orsaka rabalder) så är hon same, inte svenska. Vi har ju oxå Nujens evinnerliga påminnelser om att han är kurd t ex. Då är det minsann bra att understryka att man inte är svensk. Varför det aldrig orsakar några mediedrev är egentligen lite märkligt, eller varför inte en vettig diskussion om kopplingen identitet och etnicitet/religion. Jag känner också en person som är jude och hypersvensk på samma gång. Om man ser brett och vågar vara mindre på hugget att hitta fel hos SD skulle man kunna säga att Söders kommentar var ett starkare erkännande av etnisk/religiösa grupper än mer beige partier lyckas få ur sig. Samtidigt var han förstås alldeles för kategorisk.

    SvaraRadera
  3. Hmm, så du är för särlagstiftning och stöd till (av staten godkända) etniska minoriteter (som i Sverige) men endast individen har rätt att besvara alla frågor om etnisk tillhörighet?

    Innebär det att jag kan få fördelar om jag definierar mig själv som Rom? Kan jag bli invald till Sametinget och *jag* anser att jag är Same, och blir det så att ingen från "Staten" får fråga mig eller kontrollera om jag verkligen kvalificerar mig till det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dina frågor nullifierar verkligen Andreas Johansson Heinös huvudargument – att individen själv definierar vad den har för etnicitet. Det är ju ungefär som att påstå att det är individen som bestämmer vilken familj han är medlem av. Jag tror inte någon kan bli medlem av Andreas Johansson Heinös familj i någon vettig mening utan att Andreas Johansson Heinös familj accepterar vederbörande som familjemedlem.

      Radera
    2. du frågar om man kan ljuga sej till att vara Rom eller Same? och sen få lite bidrag också....? hmmm, just det!

      Radera
  4. Å ena sidan definierar "attitydundersökning[ar]" vad svenskar uppfattar som en svensk. Å andra sidan "Gränsen mellan etnicitet och nationalitet är politisk, inte sociologisk". Hmm.

    Är det inte just normer formade av den svenska kulturen som avgör vad svenskar uppfattar som svenskt och därmed inte politik? Sedan är väl alla demokratier i en eller annan form varianter på nationalismen. Sedan att en bit papper skulle kunna utgöra ett kitt som håller samman ett helt land verkar lite långsökt. Att vi svenskar har en väldigt svag nationalkänsla är nog bekant, men vad är det som säger att andra etniciteter är funtade på det viset? Dom kanske känner en större samhörighet med varandra trots det där passet. Nej en nation måste bygga på en gemensam överordnad identitet, inte på en bit papper.

    SvaraRadera
  5. Sansat och bra, men det ballar ut på slutet. "...och bör vara..." handlar om önskedrömmar mer än om verkligheten. Med den enkla definitionen skulle ju vi kunna avfärda alla etniska/kulturella gruppers önskningar om egna nationalstater som antiliberal humbug.

    Stefan Westman

    SvaraRadera
  6. "En liberal bör istället besvara frågan om svenskhet med att hänvisa till medborgarskapet. Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle."

    Då får du vänligen definiera under vilka förutsättningar medborgarskap i praktiken är ett tillräckligt sammanhållande kitt, och om dessa förutsättningar är uppfyllda i Sveriges fall.

    Vad är din lösning om så inte är fallet?

    "När den definieras i termer av det som Jürgen Habermas kallat författningspatriotism är däremot den demokratiska potentialen stor."

    Sverige anses väl ha en svag författning, och detta just på grund av att Sverige varit så homogent att det inte behövs en stark författning och att medborgarna har en intensiv relation till författningen. Samma sak gäller förmodligen alla homogena stater.


    SvaraRadera
  7. Intressanta synpunkter, men det var inte bara det som du lyfter som väckte anstöt. Det var även åsikten att man inte kan vara två saker samtidigt. Att vara svensk och same till exempel måste vara något binärt, antingen eller. Eller åtminstone ett nollsummespel ("jag är 70% svensk och 30% same"). Man kan alltså inte vara två saker samtidigt. Man måste släppa på sin bakgrund för att till fullo bli del av den svenska nationen.

    SvaraRadera
  8. Sysselsättning för de som får detta pass påverkar i sin tur språkkunskaper och anpassning till samhället. Kostnaderna för att anpassningen uteblir ska inte underskattas. Jag tror liberalernas utmaning främst ligger i att erkänna detta.

    SvaraRadera
  9. "En liberal bör istället besvara frågan om svenskhet med att hänvisa till medborgarskapet. Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle. " Med betoning på "bör".

    Problemet är att det mångkulturella samhället har mer eller mindre misslyckats. Ändå försöker Sverige pressa på och HOPPAS att just i Sverige så kommer det gå bra. Men det går INTE bra. Det går katastrofalt dåligt med många och omfattande samhällsproblem till följd. Både i Sverige och i Europa.

    Så lite förståelse bör man ha om en del av Sverige förkastar den naiva liberala drömmen om det mångkulturella samhället.

    SvaraRadera
  10. "Svenskhet" Kan väl inte bara relateras medborgarskap? Jo, juridiskt är det ju så men som "svensk" vilket är ett begrepp under uppluckring, är jag trots mitt allmänt uppfattat; 'icke' svenska sociala beteende, fostrad under svensk etik (kyrklig moral) och tradition sedan födsel och ohejdad vana, en grundmurad svensk. Ursvensk, gammelsvensk men med Sverige som fosterland, redo att med mitt liv som insats försvara rikets gränser om så krävs.
    Jag är inflyttad till en skånsk landsortskommun med tre centralorter. Vilka är i tillhörighetskonflikt sinsemellan. Jag kommer ALDRIG att betraktas som bygden tillhörig då jag inte har några släktled ur bygden! Bosatt ja, men aldrig bybo! Trots det är jag svensk (mer svensk än skåningarna, tycker jag) och kommer alltid betraktas som sådan.
    Sålunda ankommer inte bosättning, medborgarskap som giltighet relativt nationell tillhörighet utan "svenskhet" anspelar varur jag är fostrad i släktled.
    Sen får politisk korrekthet, juridiska aspekter, personlig känsla, religiositet underordna sig gruppens dömande!
    Majoriteten har talat.

    SvaraRadera
  11. "Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle."

    Samtidigt är detta önsketänkande. Det är bara att se på världen för att finna gott om bevis på att medborgarskapet inte är tillräckligt. Se på Indien/Pakistan, Jugoslavien, Rwanda och nu Syrien. Hur mycket betydde en papperslapp när det gällde att hålla ihop nationen. Och hur mycket betydde känslan för värdlandet för världens judar när Israel skapades? Trots en tusenårig diaspora och trots att de bodde i små gemenskaper över hela världen kunde idén om en nationalstat för den judiska nationen få ett sådant genomslag.

    SvaraRadera
  12. Verkligheten har många nyanser. Här några praktikfall.

    1) Min kusin Bob i USA är född där av andra generationens invandrade svenska föräldrar. D v s farmor och farfar, mormor och morfar var alla svenskar. Under Korea-kriget var han officer US Army. Han anser sig vara svensk och medborgare i USA. Hans framlidna hustru och hennes föräldrar betraktade sig själva som irländare och medborgare i USA. Hennes far hade under VK 1 tjänstgjort i US Navy, men var en stolt irländare.

    2) I mitt tidigare äktenskap var jag gift med en holländsk-indonesiska. Född i Nederländska Indien såsom holländsk medborgare och med födelseattest såsom europé. God vän frågade:
    - Är du svenska?
    - Nej.
    - Är du holländska?
    - Nej.
    - Är du indonesiska?
    - Nej.
    - Vad är du då?
    - Det är väl synd om mig. Jag är bara mig själv.

    3) Min nuvarande hustru är från Laos. Hon är uppvuxen i Thailand och Schweiz. I Sverige sedan mer än 25 år. Svensk gymnasieexamen. Talar flytande svenska och arbetar som tolk inom sjukvård och rättsväsende. Buddist, men realite sekulär. Ser sig som laotiska och svensk medborgare. Vice ordförande i SD lokalförening, fd kommunfullmäktig (SD) och nu kommunrevisor (SD). Ledamot av Sveriges kommuner och landsting (SD).

    4) Jag uppfattar Kurdo Baksi som en i Sverige verksam kurd, medan jag uppfattar hans syster Nalin Pekgul som svenska med en kurdisk bakgrund.

    5) Den som begär statsbidrag för att värna om den egna folkgruppens "kultur och särart", som alltså skiljer sig från majoritetsbefolkningens, kan ju rimligen inte samtidigt hävda sig vara en del av majoritetsbefolkningens kultur och särart.

    6) En same har i egenskap av svensk medborgare rösträtt i val till riksdagen. Kan jag som svensk konvertera till same och få rösträtt till Sametinget?

    Stellan Bojerud

    SvaraRadera
  13. Hur mycket politiskt betingade pengar används varje år för att propagera för att vi svenskar inte har någon etnicitet och om vi hade det så är den dålig och borde inte finnas till? 100 milj? 500 milj? 1000 milj?

    Heinö kan pladdra hur mycket han vill, den här frågan är redan politisk. Jag är trött på sånt här ordvrängeri, på hur såna som Heinö sätter upp ordväggar och illistiga formuleringar och annan sån skit. Jag är svensk och jag vill ha min etnicitet ifred från er proffslögnare. Om ni menade allvar med ert pladder så skulle ni inte ge en massa pengar till kurdsvenska ungdomsförbundets 583 lokalavdelning? Era argument går bara åt ena hållet och ni är alla onda, dåliga människor.

    SvaraRadera
  14. Att som liberal försöka intellektualisera det som är uppenbart är en risk i sig. SD vill inte ha största möjliga välstånd till största möjliga antal.Det räcker för mig

    SvaraRadera
  15. Det är rätt lustigt att hela det här drevet mot Söder utgår från att han och partiet undantar t ex judar och samer från assimilationslinjen och erkänner deras status som nationella minoriteter. För det stämplas han nu som "nazist" och "rasist" etc. Att påstå att judar och samer skulle vara svenskar innebär inte bara att man ifrågasätter deras status som nationella minoriteter utan också, och kanske främst, att man förnekar oss etniska svenskar en egen nation med åtföljande nationalstat. Detta arbetar etablissemanget febrilt för att förverkliga genom att använda begrepp som svensk-somalier etc. Enligt dem ska svenskheten omdefinieras till att bli någon sorts allemansidentitet som världens alla folk ska kunna göra anspråk på. SD får aldrig vika sig i denna ödeskamp för vårt lands framtid utan alltid stå fast vid att svenskarna utgör en egen nation med rätt till fortlevnad och bevarande, precis som våra nationella minoriteter, och även en egen nationalstat.

    SvaraRadera
  16. Jag anser att Andreas missade språkets betydelse inom en nation. Alla måste kunna kommunicera på nationalspråket för att känna samhörighet, att ansöka om medborgarskap är inte en förenande handling att förstå språkets underförstådda kryddor är däremot det.

    SvaraRadera
  17. Andreas Johansson Heinö skriver ”Däremot har Sverige vad jag vet aldrig beskrivits som mångnationellt”. Kan någon förklara skillnaden mellan mångnationellt och mångkulturellt?

    Och hur kan Andreas Johansson Heinö stoppa Belgien och Malaysia i samma säck? Belgiens befolkning har väl alltid bott där de bor – Malaysias kineser och indier var väl en av kolonialmakten Storbritannien skapad arbetskraftsinvandring.

    SvaraRadera
  18. Långt tillbaka har min släkt vallonska band. Sedan generationer bor "vi" i Skåne och . Om jag flyttar från Malmö till Stockholm - när blir jag då Stockholmare? - accepterad som sådan och att jag själv känner mig som sådan och därmed släpper min Skånska identitet.

    SvaraRadera
  19. Obegripligt att Söder ställde upp för intervju med Orrenius
    (Ormenius?). Denne är ju känd SD-ätare.

    SvaraRadera
  20. Att enkelt säga en sak som "Problemet är att det mångkulturella samhället har mer eller mindre misslyckats." Vilket misslyckande pratar vi om? I ekonomiska termer? Kulturella? Strukturella? Det mångkulturella samhället har i modern tid funnits sedan 50-talet - och i en längre utsträckning 100-tals år bakåt. Våra matvanor, våra umgängesformer, våra kulturella och sportsliga gärningar, vår identitet och vårt uttryck och avtryck i omvärlden har formats, utvecklats och ändrats i en mångkulturell verklighet och kontext. Vi lever i en global värld - att resa murar mot en utveckling är inte och har aldrig varit lösningen på något. Är det bara helt enkelt så att du är missunsam för att just du inte är framgångsrik? Är du sur för att du inte har styrt utvecklingen? Är det för att det samhälle och den grupp du verkar i har blivit förbisedd? Och är då svaret då att andra måste ändra sig så att du kan nå framgångar? Eller vill du ha kompensation, erkännande?

    Så, ge lite mer kontext och fördjupning SD sympatisatörer, jag är ärligen intresserad.

    SvaraRadera
  21. De som vurmar för multikulturen hade nog tänkt sig en harmonisk blandning av folk och kulturer som lever blandat i bästa samsyn. Istället fick vi utanförskapsområden och no-go-zoner och det är INTE de urgamla svenska MC-gängen som är i farten. Kulturella nymodigheter har införts och andra som vi jobbat länge på att få bort, hedersmord, könsstympning, handskakningsfall (undantagslöst män som vägrar ta kvinnor i hand), separation av könen vid gudstjänster och bad. Gruppvåldtäkter var i princip ett okänt fenomen tidigare och media pratar väldigt tyst om vilka kulturer/etniciteter som står för detta. Etnicitet är irrelevant tycker media, men skriver gärna vilka länder/regioner som plågas av dylika vidrigheter. Ibland även varför.

    På plussidan finns ju ny mat, men som ofta påtalas, Sushi-restauranger har poppat upp just överallt, utan att vi har haft stort fysiskt influx av just japaner. Och Tacos och Tortilla ... var är alla mexikaner? Det kommer sig av globaliseringen, bra ideer kan hämtas hit utan att personen ens är japan .... tänka sig ....

    Angående en global värld .... Sverige är alltså en del av den världen, avstånden är korta, särskilt på internet. Det finns alltså ingen anledning att andra kulturer i stor mängd nödvändigtvis måste befinna sig i Sverige för att vi ska vara en del av denna globala värld.

    Det världen visar är att olika kulturer och etniciteter har väldigt lätt att komma i luven på varandra och jag begriper inte varför någon tror att det skulle vara annorlunda i Sverige, i synnerhet då det är så pass stor arbetslöshet att för många har för litet vettigt att göra än att ställa till med bråk. Precis som därute i stora världen ...


    SvaraRadera
  22. Citat från AJH:

    "Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle."

    Från Forskning och Framsteg "Sveriges unika tillit sjunker: Kan man lita på folk?":

    "I de flesta länder litar man inte på sina medmänniskor. I Norden är mönstret sedan lång tid annorlunda. Men nu visar den senaste studien att tilliten minskar i Sverige.

    Tillit till andra människor brukar liknas vid ett samhälles sammanhållande kitt. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, stark ekonomi, god folkhälsa, låg korruption, låg brottslighet samt en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. I de nordiska länderna är tilliten extremt hög, men också övriga länder i Västeuropa har hög tillit, medan bottennoteringar återfinns i Mellanöstern, Afrika och delar av Latinamerika.

    -

    – Högtillitsländerna i Norden har dessutom haft ett annorlunda äktenskapsmönster än många andra delar av världen, och detta kan urskiljas redan under medeltiden, berättar Lars Trägårdh.

    – Kvinnor gifte sig i regel sent, och de som gifte sig flyttade från föräldrahemmen för att bilda nya oberoende hushåll. Det var dessutom vanligt att barnen skickades hemifrån för att arbeta, vilket gynnade tilliten till människor utanför familjen.

    -

    När ett samhälle lämnar klangemenskapen och blodshämndens norm till förmån för lag och rättsväsende, läggs en grund för tilltro till en opersonlig rättvisa, som inte begränsas av släktskap, korruption och rang. Detta leder till att lagar och samhällsnormer internaliseras och att man övergår från ett traditionellt samhälle präglat av vad som kan kallas ”het tillit” till sin släkt eller klan (och misstro mot resten av världen), till ett modernt samhälle som präglas av ”sval tillit” även till människor man inte känner. Sverige och de nordiska länderna har gått mycket långt i denna utveckling.

    -

    Välfärdsstaterna i Norden har även medfört en reducering av familjens och släktens betydelse – till förmån för statens. Barnen går alltså i regel på dagis, och åldringsvården sker via det offentliga. Skilsmässor är vanliga och socialt accepterade, liksom ensamhushåll. Lars Trägårdh har kallat detta kontrakt mellan individ och stat för ”statsindividualism”.

    – Den enskilda människan har kunnat frigöra sig från släktens band, eftersom vi har en stark stat som vi kunnat lita på. Sveriges historia är väldigt speciell. Vi är på många sätt ett undantag, säger han.

    Den svenska tilliten har också underlättats av att befolkningen har varit homogen, och den bygger på en historia präglad av samförståndslösningar och kompromisser. Detta har lett till ett samhälle där man förväntar sig att andra följer lagar och normer och har lett till en kultur präglad av självdisciplin och just tillit."

    citat fortsätter i nästa inlägg

    sign
    EG

    SvaraRadera
  23. Fortsättning på citat från artikel i Forskning och Framsted och tillit.

    citat:

    ”Våra resultat [från en svensk undersökning, min anm] visar att individer som bor i områden med mångfald har lägre lokalsamhällestillit”, skriver de. Detta samband är mycket starkt och kvarstår även när storstadskommunerna Malmö och Sundbyberg tas bort. Den lägre tilliten förekommer både hos inrikes och utrikes födda, och sambandet finns kvar även efter kontroll för olika socioekonomiska faktorer.

    Resultaten kan hänga samman med att på orter med större etnisk mångfald tror invånarna att andra agerar som ”fripassagerare” i större utsträckning. Olikheter inom befolkningen gör att det är svårare att upprätthålla gemensamma normer, varför man har lättare att uppleva misstro – och det leder till att man själv blir mindre benägen att bidra till det gemensamma.

    -

    Lars Trägårdh betonar även utmaningarna för dagens generella tillit – i form av hög ungdomsarbetslöshet och mångfald.

    – Vi historiker vet att vår nationalkänsla, vårt gemenskapsprojekt där tilliten har utvecklats, är basen för vår demokrati och vår välfärd, säger han. Detta projekt skapades på 1800-talet via gemensamma medier, folkskola och värnplikt. Och vad har hänt i dag? Värnplikten är skrotad, skolan är i kris och medierna håller på att fragmenteras.

    -

    – Jag tror att tillit är som korallrev, säger Bo Rothstein. De tål en hel del skit, men när de väl klappar ihop så går det snabbt – och effekterna blir katastrofala."


    sign
    EG

    SvaraRadera
  24. Glömde länken till artikeln "Sveriges unika tillit sjunker: Kan man lita på folk?" i Forskning och Framsteg:

    http://fof.se/tidning/2014/8/artikel/sveriges-unika-tillit-sjunker-kan-man-lita-pa-folk

    Jag vill inte måla fan på väggen, det vill man inte när man har skaffat barn som förmodligen måste växa upp och försöka klara sig i det Sverige som vi alla skapat, men lite ångest får jag av Bo Rothsteins slutkläm i FoF-artikeln om tillit:

    "– Jag tror att tillit är som korallrev, säger Bo Rothstein. De tål en hel del skit, men när de väl klappar ihop så går det snabbt – och effekterna blir katastrofala.""

    Det förefaller snarast vara så att det liberala, öppna, mångkulturella Sverige som så många drömt om och verkat för de senaste decennierna i Sverige och flera andra västländer, i själva verket kan bli det rakt motsatta - ett stam- och klansamhälle där det stora sammanhållande (staten) blir allt svagare och får allt mindre betydelse, medan människorna sluter sig inom de olika grupper och subgrupper man upplever att man tillhör och kan känna verklig tillit mot. I sin iver att utradera den svenska nationalkänslan, för att på så vis bereda plats för det mångkulturella samhället, glömmer man att den måste ersättas på något sätt och även om man som en del verkar göra, förstår detta och istället vill omforma det gamla för att skapa en ny svenskhet, så kommer detta aldrig att lyckas eftersom man inte kan påtvinga folk något som måste växa fram naturligt under lång tid. Det är ett grymt, okänsligt, respektlöst och totalt misslyckat experiment man har sysslat med de senaste decennierna då det gäller den svenska nationen och jag är rädd att det kommer att sluta som det alltid gör: med våld, splittring, förstörelse, grymhet och uppgivenhet.

    sign
    EG

    SvaraRadera