Skakiga analyser när Expo kartlägger nazismen i Sverige

”Den största nazistiska mobiliseringen i Sverige sedan andra världskriget.” Det var Stiftelsen Expos slutsats för ungefär ett år sedan. Nazismen i Sverige sades ha ett ”gyllene läge” (Expo, Nr 1 2014).

Konstaterandet väckte stor uppmärksamhet och berättigad oro. Så: hur blev det?

Blandat, får man väl säga. Å ena sidan fiasko på valdagen: 0,07 procent av rösterna i riksdagsvalet. Totalt 0 mandat i hela Sverige, vilket var en tillbakagång med ett mandat.

Å andra sidan: medial succé. 4713 träffar ger en sökning på ”Svenskarnas parti” i Mediearkivet under 2014. Det är nästan exakt en träff per väljare i riksdagsvalet. Och som en jämförelse drygt hälften av den uppmärksamhet som Feministiskt Initiativ fick och mer än dubbelt så stor uppmärksamhet som Piratpartiet (Det sistnämnda är inget annat än en skandal, i ljuset av att det under 2014 var val till Europaparlamentet, där Piratpartiet var representerade, med allt vad det rimligen borde innebära i termer av medial granskning).

Svenskarnas Parti lyckades också sätta agendan för flera debatter under året. Skulle nazister rentav få medverka i skolor, på samma villkor som andra partier? Demonstrera på 1 maj? Hålla tal från Almedalsscenen?

Inte sällan blev nazisterna slagträ i en sorglig pajkastning. Vänsterskribenten Po Tidholm sommarpratade i P1 och spred där myten att borgerliga debattörer tycker att nazister ska få vara i skolorna.

Så här i efterhand kan man ställa sig frågan: var dessa debatter alltid motiverade? Det fanns ju nästan aldrig någon som hade någon avvikande uppfattning? Och i vilken utsträckning byggde de på en grav felbedömning av styrkan hos Svenskarnas Parti?

Redan när Expo presenterade sin rapport förra året luftades kritik. Vad var det egentligen som låg bakom påståendet om den ”största mobiliseringen sedan andra världskriget”?

Jo, något som Expo kallar ”antal aktiviteter”. Begreppet återkommer i årets rapport som presenterades idag. Här dras återigen slutsatser om en ”dramatisk ökning”.

Men vad betyder aktiviteter i sammanhanget? 82 procent av de aktiviteter som Expo räknat under 2014 kategoriseras som ”propagandaspridning” vilket definieras som ”uppsättning av klistermärken, affischer, banderoller och flygbladsutdelning” (resten utgörs av några hundra manifestationer, ”sociala aktiviteter” etc).

Det säger sig självt att detta är ett mycket begränsat mått för att mäta mobilisering, i synnerhet som volymerna trots allt är ganska små. Om fem nazister brukade dela ut flygblad i Jönköping varje lördag, och sedan två av dem blir arbetslösa och dessutom hinner sätta upp klistermärken på onsdagarna, har vi plötsligt en 40-procentig ökning.

En jämförelse över tid förutsätter också hänsyn till kontexten. Expo konstaterar i rapporten att det som driver upp siffrorna jämfört med 2013 är Svenskarnas Partis aktiviteter i valrörelsen. En mer kvalificerad jämförelse skulle möjligen leda till slutsatsen att aktiviteterna inte alls har ökat, förutom en helt naturlig valårseffekt.

Det räcker inte med ett par pusselbitar. För att kunna ligga till grund för mer övergripande slutsatser om styrkan i den nazistiska rörelsen i Sverige behöver vi komplettera med fler mått. Hur många individer pratar vi om? Vilka resurser har de? (Pengar, vapen, etc). Hur farliga är de?

Säkerhetspolisen gör i sin senaste utredning om våldsbejakande extremism i Sverige tvärtemot Expo bedömningen att vitmaktmiljöerna inte har blivit starkare de senaste fem åren.

Man kan med fog ställa sig frågan huruvida vi ens fått en så stor debatt om nazister i skolan om inte Expo dragit så stora växlar på sin begränsade undersökning.

Trots begränsat underlag tvekar inte Expo att diskutera orsakerna. I en artikel i Aftonbladet idag är Daniel Poohl frikostig med förklaringar som tyvärr inte känns helt genomtänkta.

Sverigedemokraternas framgångar sägs till exempel gynna framväxten av högerextremism. Det kan inte uteslutas att så är fallet, men den som jämför Sverige med andra länder ser snarare ett mönster där högerextremismen oftare tycks frodas i frånvaron av ett stort högerpopulistiskt och/eller högernationalistiskt parti.

Poohl lyfter även fram diskussioner om åsiktskorridorer och minskat flyktingmottagande som en faktor som gynnar högerextremismen. Återigen: så kan det vara, men man kan i så fall fundera över varför inte den danska eller norska invandringsdebatten också driver fram nynazism.

Expo har en mycket stor, och delvis berättigad, trovärdighet i dessa frågor, som kommer av flera års gediget insamlande av ett unikt material. Det ställer höga krav på noggrannhet och saklighet, i analyser och slutsatser. Frågan om hotet från nazismen är alldeles för viktig för att tillåta slarv och godtycklighet.