Åsiktskorridoren och provinsialismen i den svenska debatten

Den pågående debatten om förutsättningarna för en dynamisk och frimodig diskussion om politik i Sverige är inte uppenbart överlastad med systematiskt insamlad empiri.

I ett försök att tränga igenom en vägg av åsikter, metaforer och anekdotiska argument presenterar jag därför i en krönika i Borås Tidning idag resultaten från en miniatyrstudie jag gjort.

Min utgångspunkt är en hypotes att åsiktskorridoren inte nödvändigtvis är trång, men däremot syrefattig. Mitt intryck har varit att svensk debatt är introvert och provinsiell. Ja, helt enkelt väldigt svensk. Men går detta att belägga?

Jag har gjort ett försök. Empirin är enkel. Jag har gått igenom vad Sveriges samlade kår av ledarskribenter länkar till under en vecka på Twitter. Urvalet är ett försök till totalurval, det vill säga alla länkar från alla ledarskribenter med twitterkontot. Jag har totalt hittat 53 stycken vid 29 tidningar. Jag har däremot inte inkluderat frilansande krönikörer utan endast skribenter som vid mättillfället var fast knutna till en redaktion. (Sannolikt har jag missat någon, men ambitionen var att vara heltäckande). Mätperioden är sista veckan i maj i år, en förhoppningsvis ”vanlig vecka” (jag har åtminstone inga skäl att tro något annat). Totalt består materialet därmed av 766 länkar.

Argumentet för att välja Twitter är enkelt: Twitter är de facto ett centralt forum för ledarskribenter. Argumentet för att välja länkar är att det ofta är just länkar till andra artiklar som håller diskussionen på Twitter igång. Rimligen säger det något, om än inte allt, vad man väljer att länka till på Twitter.

Resultatet visade att 88 procent av länkarna går till texter publicerade i svenska tidningar och 12 procent till utländska. Men av de utländska länkarna handlar det nästan uteslutande om ren nyhetsförmedling. Jag hittar i princip inte en enda länk till en utländsk opinions- eller kulturartikel.

Jag valde också att göra en jämförelse med kulturskribenter. Jag följde samma urvalskriterier, men hade här svårare att hitta tillräckligt många konton. Dels för att jag känner till färre kultur- än ledarskribenter, dels för att somliga, till exempel Åsa Linderborg, inte har Twitterkonton (och av hennes kollega på Aftonbladet var jag blockad). Här hittade jag därför bara 153 länkar. Och av dessa var 150 till svenska tidningar.

En kritik jag har fått under dagen är att Twitter inte är representativt. Det stämmer säkert. Twitter är ingen perfekt spegelbild av vad opinionsbildare skriver och läser. Jag vill däremot fortsatt hävda att det spelar roll vad som twittras, och jag är ganska säker på att de flesta ledarskribenter också tycker det. Annars hade de rimligen inte varit så noga med att länka till sina egna och sina kompisars texter. (För att inte tala om beröm som andra skriver om egna texter).

Och när det under en hel vecka inte en enda gång twittras en endaste länk till en internationell opinionsartikel, en internationell kulturartikel eller en forskningsrapport; ja, då tycker jag att resultatet är så intressant att det motiverar en diskussion. Jag vill också hävda att detta resultat är betydligt mer intressant och problematiskt än var skribenterna bor, vad de heter eller hur de ser ut.

Men som sagt, det är trots allt bara ett begränsat mått. Jag har därför kompletterat med en analys av vad som faktiskt skrivs i de ledar- och kulturartiklar som publiceras i papperstidningarna. Är det här de utländska referenserna gömmer sig?

Jag har inte möjlighet att läsa igenom alla ledar- och kulturartiklar, men jag har gått en genväg genom en sökning i Mediearkivet. Jag har valt ut de 25* dagstidningar och tidskrifter som jag bedömer är mest troliga att anses relevanta för svenska debatt, och helt enkelt sökt för att se om de refereras på ledar- och kultursidor. För att utöka träffytan har jag studerat en månad, istället för en vecka. Sökningen inkluderar alltså all storstads- och landsortspress i Sverige från 1 till 31 maj.

Totalt hittar jag 19 referenser från ledarsidorna och 20 från kultursidorna. Är det mycket eller lite? Jag har ingen jämförelsepunkt, men vill nog ändå hävda att även detta är väldigt lite. Vi pratar alltså om ett genomsnitt här där det förekommer en referens till en utländsk tidning en gång i månaden, per tidning.

Vad är det då som refereras? New York Times citeras på ledarplats sedan man konstaterat att det går dåligt för svenska tennisspelare i Öppna Franska. The Guardian refereras i en debatt om höga klackar på filmfestivalen i Cannes. The Economist citeras efter ett reportage om homosexualitet. Däremot hittar jag inte heller i papperstidningarna några seriösa försök att presentera en utländsk debatt för svenska läsare eller någon ambition att berika den svenska debatten med argument från utlandet. En elak, men inte helt orättvis slutsats, är att omvärlden uppfattas som  intressant när den skriver om svenskar eller om sex. Annars får det vara.

Den mest refererade tidningen är föga förvånande brittiska vänstertidningen The Guardian (sju omnämnanden), följd av New York Times (sex) och Aftenposten (fyra). Tidskrifter som London Review of Books, Der Spiegel eller Prospect Magazine förekommer däremot inte en enda gång.

Det är inte lika mörkt överallt. Svenska Dagbladets kultursida har under maj månad nio utländska referenser, Norrbottens-Kurirens ledarsida har sju och Dagens Nyheters kultursida har fem. Tillsammans står dessa tre redaktioner för hälften av alla referenser till utländska tidningar och tidskrifter. Aftonbladets ledarsida, vars skribenter twittrar utländska länkar hyfsat ofta, landar däremot på noll, precis som kultursidan. Expressens kultursida har noll referenser, ledarsidan en.

Är det en paradox att opinions- och kulturskribenterna är så nationellt orienterade, i en tid präglad av ständigt ökande globalisering och där hela världens åsiktsproduktion är tillgänglig? Eller är det tvärtom en naturlig följd, ett sätt att hitta en nisch och trygghet i en tid fylld av förändringar? Oavsett vilket: provinsialismen är ett faktum och borde motivera en självkritisk debatt. 

* Financial Times, Washington Post, Le Monde, New York Times, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten, Helsingin Sanomat, Süddeutsche Zeitung, The Economist,The Guardian, El Pais, El Mundo, Le Figaro, Aftenposten, Dagbladet, Berlingske Tidende, The Independent, Daily Telegaph, The Times, Prospect Magazine, New York Review of Book, London Review of Books, Times Literary Supplement, Wall Street Journal, Der Spiegel