Slaget om svenskheten

Jag är inte helt förtjust i Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs nya bok Slaget om svenskheten: ta debatten med Sverigdemokraterna (Premiss förlag).

Lodenius och Wingborg går metodiskt igenom en mängd politikområden, lyfter fram citat från texter och personer och klargör, med långt mer än önskvärd tydlighet, hur fel Sverigedemokraterna har på samtliga punkter. Det är en repetitiv framställningsform som ganska snabbt skapar en mättnadskänsla.

Huvudproblemet ligger i att man inte förmår säga något analytiskt intressant om Sverigedemokraternas idéer. Vad lär vi oss av boken som vi inte redan visste? På vilket sätt hjälper författarna oss att se klarare på ett tidigare otydligt fenomen?

Som jag ser det har Sverigedemokraterna två bärande idéer. Den första gäller invandringen – invandring är dels fel i sig, men framförallt skapar den en mängd sociala och ekonomiska problem i mottagarsamhället. Den andra idén gäller nationen – ett samhälle behöver en stark nationell identitet vilket i en svensk kontext innebär att värna det svenska och bekämpa det icke-svenska/mångkulturella.

Lodenius och Wingborg hanterar idén om invandringen nöjaktigt, men missförstår idén om nationen. Detta trots titeln på boken som är väldigt bra, och borde fått vara bärande för framställningen. Det är nämligen just en kamp om svenskheten som pågår i debatten, om rätten att definiera vad som är och bör vara grunden för gemenskapen i samhället.

Sverigedemokraterna har alltså en viss syn på svenskheten. Som framgår i boken är det en Sverigebild med otydliga gränsdragningar och inre motsägelser, vilket Lodenius och Wingborg återkommande gör sig lustiga över. Men sen blir det tyvärr inte mycket mer, varken av förklarande analyser eller idékritik. Vad författarna borde ha reflekterat över är följande:

1. Varje försök att definiera en nationell gemenskap kännetecknas av otydlighet och motsägelser.

2. Detta innebär inte nödvändigtvis att nationella identiteter inte kan finnas eller värnas.

3. Lodenius och Wingborg är själva delaktiga i att konstruera en, i relation till Sverigedemokraterna alternativ men i samhället som helhet dominerande, diskurs om det nationella.

I Slaget om svenskheten presenteras en dom mot Sverigedemokraterna. Men facit, riktlinjerna för vad som är rätt eller fel, grundas varken vetenskapligt eller politiskt. Det är inte någon argumentationsanalytisk metodbok som vägleder författarna fram till sina slutsatser, inte heller något ideologiskt program (OK, det finns en viss vänsterslagsida: när SD hamnar nära Socialdemokraterna är författarna noga med att sopa undan likheterna men när SD istället på skol- och familjepolitikens område hamnar nära Folkpartiet respektive Kristdemokraterna används uttryck som att SD ”går ännu längre än de borgerliga partierna”).

Nej, facit hämtas ur föreställningar om en gemensam svensk värdegrund. Vad vi alla förväntas tycka är rätt eller fel, rimligt eller galet. Här speglas en Sverigebild som rymmer allt från ontologiska grundantaganden (kulturer och kön är sociala konstruktioner), till konkret skatte- och familjepolitik. Förändring är alltid bra, bakåtblickande eller bevarande av något gammalt är alltid dåligt.

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin karaktäriserar jag den svenska nationella identiteten, så som den kommer till utdrag i nutida elitdiskurs. Här är anti-nationalismen ett bärande inslag: det svenska kännetecknas av ett avståndstagande från nationella symboler och nationalistisk retorik. Svenskar är ett modernt och universellt folk som inte behöver traditioner och historia. Nationalism och patriotism blir följaktligen osvenska företeelser. Karl-Olov Arnstberg använde för 20 år uttrycket "den kulturförnekande kulturen" för att fånga detta fenomen. Ett typiskt exempel på hur dessa tankegångar är levande i den politiska debatten var när Mona Sahlin häromåret beskrev Sverigedemokraterna som ”en osvensk rörelse”.

Sverigedemokraternas Sverigebild bryter av mot den konsensus i synen på svensk identitet som präglat svensk politik under 1900-talet. Motstånd mot invandring - med rasistiska och främlingsfientliga inslag - är ett av de ben som partiet vilar på men lika viktigt är det andra benet - bejakandet av idéer om det nationella, traditionella och fosterländska. De hänger naturligtvis ihop - invandring kan ses som ett hot mot den nationella gemenskapen - men på ett mer komplext sätt än vad Lodenius och Wingborg ger uttryck för.

Jag placerar nog istället Slaget om svenskheten i samma fack som till exempel Staffan Skotts Liken i garderoben eller Erik Szigas Popvänstern. Dvs, i första hand användbar som en citatsamling över osammanhängande uttalanden från politikens träskmarker.

Lodenius och Sverigedemokraterna

I gårdagens Godmorgon Världen intervjuades journalisten Anna-Lena Lodenius med anledning av hennes och Mats Wingborgs kommande bok Slaget om svenskheten (Premiss förlag). Boken presenteras både som en "grundlig genomgång av Sverigedemokraternas ideologi och politik" och som en "handbok för den som vill ta debatten med Sverigedemokraterna".

Titeln är lockande och behovet av analyser av Sverigedemokraternas ideologi och politik stort. Vad är det för idéer partiet står för? Hur ska partiets ideologi klassificeras? Vilka är skillnaderna och likheterna med de partier i andra länder som man ofta buntas ihop med?

Att döma av intervjun med Lodenius får vi vänta ett tag till på svaren på dessa frågor. Syftet med Slaget om svenskheten tycks vara helt instrumentellt: att försvåra för Sverigedemokraterna. Lodenius uttryckte till och med en förhoppning om att boken efter nästa val inte längre skulle behövas utan skickas till makulatur. Men en gedigen analys av ett partis ideologi och politik genomförs inte av den vars främsta syfte är att skada partiet.

Utmärkta programledaren Caroline Salzinger återkom flera gånger till temat journalistisk objektivitet och frågan varför Sverigedemokraterna ska hanteras annorlunda än andra partier. I det stora hela förblev Lodenius svaret skyldig. Essensen av resonemanget är cirkulärt: Sverigedemokraterna ska behandlas annorlunda eftersom de är annorlunda.

På sin blogg vidareutvecklar Lodenius resonemanget och skriver att det inte är partiet i sig som är problemet utan dess värderingar. I konsekvensens namn konstaterar hon att om andra partier uttrycker åsikter som kan uppfattas som odemokratiska och mot mänskliga rättigheter ska detta också uppmärksammas.

Jag har inga problem med en analys som utmynnar i slutsatsen att Sverigedemokraterna är ett icke-demokratiskt parti. Men den som i rollen som journalist eller forskare väljer att klassificera ett parti i dessa termer tar på sig ett mycket stort ansvar. Det förutsätter mycket tydliga gränsdragningskriterier. Används rimliga indikatorer (i en kommentar till sitt blogginlägg skriver hon t ex att folkpartiets språkkrav ligger "farligt nära gränsen")? Bedöms partiet på samma grunder som andra partier? Och allra viktigast: vilken förändring i partiets ideologi eller program skulle krävas för att partiet inte längre skulle särbehandlas?