Folkpartiet och burkan

Jan Björklund har nu föreslagit att skolor ska ha möjlighet att hindra lärare och elever från att bära heltäckande slöja i klassrummet. Den angivna motiveringen är att det behövs tydliga regler kring vad som gäller och att det av undervisningsskäl bör vara möjligt att förbjuda burka eller niqab.

Ryggmärgsreaktionen från dem som varit snabbast med att kommentera är att detta handlar om simpel populism. Folkpartiet vill upprepa framgången från 2002 genom att återigen politisera integrationsfrågor. Främlingsfientliga väljare ska lockas från Sverigedemokraterna.

Givetvis vill Folkpartiet vinna väljare och inga utspel från en partiledare i augusti ett valår är något annat än mycket väl genomtänkta. Men jag tror att den taktiska analysen är något mer komplex. Ingenting talar för att Folkpartiet skulle ha förlorat mer än andra partier till Sverigedemokraterna och att det är deras väljare man nu vill vinna tillbaka, mer än några andra.

Snarare tror jag man gör bedömningen att frågan om "burka i skolan" på många sätt är en perfekt fråga för partiet. Den kombinerar två politikområden där Folkpartiet har stor trovärdighet och självsäkerhet: skolpolitiken och integrationspolitiken. Att föreslå "tydliga riktlinjer" förstärker också bilden av ett parti som vågar komma till beslut och peka med hela handen även i komplexa frågor. Dessutom är det ett politikområde dit få andra partier vill föra debatten. Tidigare i år, när frågan om burkan aktualiserades, visade till exempel såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin att de inte hade ägnat särskilt många minuter åt att tänka igenom vad de egentligen tyckte. Det handlar helt enkelt om att utvidga det sakpolitiska territorium som allmänt uppfattas som folkpartistisk hemmaplan.

Risken är förstås att Folkpartiet återigen framställs som ett parti som fiskar i grumliga i vatten. Under 2002 års valrörelse var jag förvånad över hur enkelt man lät motståndarna definiera språktestförslaget som en främlingsfientlig flört. Även om man vann väljarna är min bedömning att man förlorade debatten, den gången. Mitt intryck är att partiets självförtroende sedan dess har vuxit och att man nu bottnar bättre ideologiskt i integrationsfrågorna. Jag tror därför att Björklund, Sabuni, Selimovic m fl ganska enkelt kan hantera den typen av vulgärargumentation som säkerligen är att vänta (med vulgärargumentation syftar jag på osaklig kritik av förslaget, vilket inte alls betyder att det inte även finns många sakliga motargument).

En annan möjlig vinnare är förstås Sverigedemokraterna som precis som alla andra partier har mycket att vinna på att de egna frågorna hamnar på dagordningen. Men det förutsätter att man utnyttjar en sådan här situation på rätt sätt. Förbud mot slöja i skolan har ett starkt opinionsstöd i Sverige medan allmänt burkaförbud på gatorna förmodligen inte är lika populärt. Hur hitta en position som avviker lagom mycket från de andra partierna?

Allt detta förutsätter förstås att frågan faktiskt kommer upp på dagordningen och stannar kvar där. Vilket inte alls är säkert.

Uppdatering: jag har kommenterat frågan för TV4 och Dagens Nyheter.

Expressen och burkan

Det är rötmånad på ledarredaktionerna nu.

Av dagens huvudledare i Expressen får vi bland annat lära oss att danskar har en "sjuklig" fixering vid muslimer, att stödet för burkamotstånd i Tyskland, Spanien och Storbritannien inte är "riktigt friskt", att Frankrike är "ett land på dekis" eftersom fransmännen är "upptagna med att förfasas" över "muslimska klädesplagg" och att Sverigedemokrater är biologiskt förutbestämda (genom sitt DNA) till "bitterhet och hat".

Jag gillar inte heller burkaförbud. Men det betyder inte att jag betraktar anhängarna av förbud och motståndarna till burkan som sjuka i huvudet eller att jag inte kan sätta mig in argumentationen. Det betyder framförallt inte att jag inte själv också kan känna "upprördhet" inför burka- och niqabanvändande samtidigt som jag också har en positiv inställning till islam.

Jag gillar religiös mångfald varför jag förbehållslöst uppskattar muslimska inslag i Sverige. Jag ogillar dock starkt den könssegregation som burkan både symboliserar och konstituerar. Lika självklart som jag vill se moskéer och minareter i Sverige, lika självklart skulle jag personligen önska att ingen kvinna behövde bära burka. Men jag anser inte att det är statens beslut att fatta. Därför är jag motståndare till ett förbud och beredd att tolerera burkan, precis som jag tolererar mängder av företeelser som inte faller just mig personligen i smaken.

Förutsättningen för detta är dock en fri debatt, där det går att kritisera burkan (och andra religiösa eller kulturella praktiker, traditioner och symboler) utan att automatiskt stämplas som patologisk islamofob (och utan att ens motiv sätts in i sammanhanget av, med Expressens ledarskribents fantastiska formulering, "tusentals år" av islamofobi). När Expressen suddar ut skillnaden mellan burka- och minaritetmotstånd, och tolkar in precis allt negativt som sägs om något främmande i sin berättelse om islamofobi, gör man sig skyldig till just de sammanblandningar och förenklingar man anklagar exempelvis Sverigedemokraterna för.