Finns det en svensk hederskultur?

I helgen invigdes utställningen "Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?" i Fredens Hus i Uppsala. Jag har inte själv haft möjlighet att se utställningen men reagerar, som flera andra, på ett par uttalanden i av verksamhetschefen Jesper Magnusson.

Till Upsala Nya Tidning säger Magnusson att "det vanligaste hedersvåldet, som fortfarande existerar, är i nära relationer mellan en svensk man och kvinna" och beskriver syftet med utställningen - som riktar sig mot skolungdomar på högstadiet och gymnasiet - är att "belysa att det finns andra former av hedersrelaterat våld än de som förknippas med invandrare och som det skrivs om i medierna". Enligt Magnusson är det ett problem att ungdomar "inte vet att det finns svensk hederskultur".

I samband med många ville hedersanalysera händelserna i Bjästa, våren 2010, skrev jag två inlägg här på bloggen som jag nu ser det relevant att återigen länka till. Min utgångspunkt sammanfattade jag enligt följande:

Alla kulturer rymmer normer kring manligt och kvinnligt. Våld mot kvinnor förekommer överallt. Men det betyder inte att våldets mekanismer alltid är desamma. Tvärtom. Det finns inte en norm som förtrycker kvinnor utan många. Det finns inte ett mönster för mäns våld mot kvinnor utan många olika. Visst behöver vi identifiera strukturer och inte bara enskilda händelser. Men vi måste då vara beredda på att hitta flera olika strukturer som dessutom inte nödvändigtvis är likvärdiga givet exempelvis en utgångspunkt i jämställdhet som normativt värde.

Huruvida det existerar en svensk hederskultur beror på hur vi definierar begreppen svensk och heder. Men jag är ganska säker på att Jesper Magnusson inte avser Fadime, Pela eller Sara när talar om offren för den "svenska hederskulturen" (KURDISK FLICKA MÖRDAD, stod det på löpsedeln dagen efter Fadime-mordet).

Jag hoppas få möjlighet att åka till Uppsala och se utställningen medan den pågår. Tills dess hoppas jag att det bara blev väldigt fel när Magnusson skulle motivera den i samtal med en reporter.

Ingen heder i Bjästa

Som Bo Lundgren sa en minnesvärd kväll: man ska alltid välja rätt ord.

Jag märker att det de senaste dagarna blivit vanligt att referera till Bjästa i termer av heder. "Alla ingredienser finns där" skriver exempelvis Dagens Arenas Nisha Besara som menar att vi har att göra med ett svenskt hedersförtryck. I Debatt häromkvällen yttrades liknande tankegångar, oemotsagda, och jag har sett andra varianter av detta på en mängd håll i bloggosfären (ett extremt men knappt läsbart exempel finns här).

Låt mig därför påminna om några omständigheter:

Den våldtagna flickans familj har inte vänt sig emot henne. Inga bröder eller äldre manliga släktingar har, i syfte att leva upp till socialt tvingande normer, straffat flickan offentligt. Ingen av hennes egna betraktar henne efter våldtäkten som oren.

Det är två saker som händer när hedersbegreppet stoppas in i analysen av Bjästa.

För det första begriper vi mindre av vad som ägde rum. Heder, som det används i det här sammanhanget, associerar till en specifik uppsättning kulturella normer som helt enkelt inte existerar i ett samhälle som Bjästa. Det blir som att analysera en hockeymatch med vokabulär hämtad från konståkning.

För det andra förstår vi än mindre av det för oss redan främmande - men på sina håll i Sverige faktiskt existerande - fenomenet hederskultur om vi låtsas att "det är samma förtryck här som där". Nej, det är det inte. Inte alls.

Gudrun Schymans famösa talibantal - från hennes sista partikongress för Vänsterpartiet i januari 2002 - var väl roligt i en vecka ungefär innan Fadime Sahindal mördades i Uppsala och skratten fastnade i halsen. Låt oss för allt i världen se till så att inte Bjästa blir ett tillfälle för somliga att åter ta till den farliga och verklighetsfrånvända retoriken.