Svante Nycander och varför den svenska liberalismen verkligen har problem

Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander hävdar i två stort uppslagna debattartiklar i DN att liberalismen har en svag ställning på svenska kultursidor och universitet.

Evidensen är inte överväldigande. Liberalismens underordnade roll på kultursidorna beläggs bland annat genom en innehållsanalys av DN Kultur - som visar att ordet liberal under en månads tid genomgående används i negativ bemärkelse - och universitetens antiliberala slagsida illustreras främst genom en liberal felfinnarläsning av pensionerade lärdomsprofessorn Sven-Eric Liedmans, för svenska studenter smått klassiska, grundbok i idéhistoria, Från Platon till kriget mot terrorismen. Ska man tro Nycander är antiliberalism ett dominerande tema bland svenska intellektuella.

Vad gäller kultursidorna misstänker jag att en systematisk studie (vilket vore en behändig uppgift för en studentuppsats att undersöka) skulle ge ett splittrat resultat: liberala värderingar har satt agendan för hur exempelvis migration, kriminalitet och sexualitet debatteras men inte haft samma framgång när det gäller globalisering, bistånd eller ekonomisk jämlikhet. Sverige är ett litet land, med få intellektuella arenor, och de idéer som där dominerar är nog i första hand nationella mer än ideologiska; dvs de reflekterar den svenska elitens speciella mix av tilltro till modernisering, individualism och en stark stat och dess misstro mot familj, marknad och civilsamhälle.

Vad universitetsvärlden beträffar är jag desto mer säker på att Nycander har helt fel. Visst, 68-generationen har ännu inte pensionerats och räknar vi huvuden blir nog gruppen "f d marxister" hyfsat överrepresenterad bland landets professorer. Men denna generation har överlevt till priset av en närmast fullständig assimilering in i en liberal tankevärld. Inom statsvetenskapen, som är det ämne jag bäst kan överblicka, är den marxistiska analysen idag stendöd. Inte heller har postmodernismen, som Nycander mer än lovligt slarvigt buntar ihop med marxismen, gjort mer än högst marginella insteg (och detta vid den inte alltid helt övertygande Stockholmsinstitutionen). Aktuell svensk statsvetenskaplig forskning domineras fullständigt av liberalismens begrepp, tankevärld och grundläggande förklaringsmodeller (vilket såklart är lika mycket uttryck för en ideologisering som vore Nycanders verklighetsbeskrivning korrekt). Ingenstans - inte i forskningsartiklar, inte i avhandlingar, inte i debattartiklar - möter man statsvetare som ens tangerar gränserna för den rådande liberala samhällsordningen. En sak är säker: revolutionen kommer inte att börja vid landets statsvetenskapliga institutioner.

Säkerligen har marxismen övervintrat bättre inom exempelvis ekonomisk historia och sociologi, och visst lyckades postmodernistiskt tänkande influera många av 1990-talets studenter i humaniora och somlig samhällsvetenskap. Men var finns den inflytelserika forskning som idag skördar frukterna av den poststrukturalistiska vågen? Var är de akademiska stjärnor som härstammar från denna? Säga vad man vill om Stefan Jonson, jag gör det helst inte, men han har ensam gjort mer för postmodernismens ställning i svensk debatt än alla dessa avhandlingar om ”den sociala konstruktionen av…” som nu samlar damm i biblioteksarkiven.

Nycander har fel när han påstår att vi har ett "antiliberalt kulturklimat" men är ändå något väsentligt på spåren. Tillståndet för den svenska liberalismen verkar nämligen inte vara alltför gott. Men det beror nog inte på bristen på liberala perspektiv inom universiteten eller på kultursidorna utan på den bristande kvaliteten på den liberala idédebatten.

För att bli bra krävs nämligen en rejäl motståndare att stångas mot. Liberalismens stora problem är att idéerna har segrat ihjäl sig. Alla håller med och de få som säger emot är lätta att avfärda som extremister och tokstollar. Så istället för att utvecklas i kreativ fejd med briljanta marxister, konservativa och, jodå, de finns nog, postmodernister, får alltför många liberala debattörer idag istället ägna sina bästa år åt att fladdra med fjädrarna inför en skrattspegelversion av motståndare vars argument de själva förvrängt (som "högerpopulisten" Ayaan Hirsi Ali) eller att raljera över de dumdristiga stackare som trott sig kunna komma över till kultursidorna från den antiintellektuella politiken (som Göran Hägglund). Det är, nästan alltid, bedrövligt att läsa.

Så där Nycander tycks mena att vi har för mycket antiliberala strömningar skulle jag snarare önska mig motsatsen. Med fler som förfäktar ett uttryckligen antiliberalt perspektiv, i forskningen, inom politiken och i den intellektuella debatten, får vi helt enkelt också bättre liberaler.

Med allt detta sagt, läs gärna den här texten; det bästa som hittills skrivits om liberalism på svenska i år.