Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander hävdar i två stort uppslagna debattartiklar i DN att liberalismen har en svag ställning på svenska kultursidor och universitet.
Evidensen är inte överväldigande. Liberalismens underordnade roll på kultursidorna beläggs bland annat genom en innehållsanalys av DN Kultur - som visar att ordet liberal under en månads tid genomgående används i negativ bemärkelse - och universitetens antiliberala slagsida illustreras främst genom en liberal felfinnarläsning av pensionerade lärdomsprofessorn Sven-Eric Liedmans, för svenska studenter smått klassiska, grundbok i idéhistoria, Från Platon till kriget mot terrorismen. Ska man tro Nycander är antiliberalism ett dominerande tema bland svenska intellektuella.
Vad gäller kultursidorna misstänker jag att en systematisk studie (vilket vore en behändig uppgift för en studentuppsats att undersöka) skulle ge ett splittrat resultat: liberala värderingar har satt agendan för hur exempelvis migration, kriminalitet och sexualitet debatteras men inte haft samma framgång när det gäller globalisering, bistånd eller ekonomisk jämlikhet. Sverige är ett litet land, med få intellektuella arenor, och de idéer som där dominerar är nog i första hand nationella mer än ideologiska; dvs de reflekterar den svenska elitens speciella mix av tilltro till modernisering, individualism och en stark stat och dess misstro mot familj, marknad och civilsamhälle.
Vad universitetsvärlden beträffar är jag desto mer säker på att Nycander har helt fel. Visst, 68-generationen har ännu inte pensionerats och räknar vi huvuden blir nog gruppen "f d marxister" hyfsat överrepresenterad bland landets professorer. Men denna generation har överlevt till priset av en närmast fullständig assimilering in i en liberal tankevärld. Inom statsvetenskapen, som är det ämne jag bäst kan överblicka, är den marxistiska analysen idag stendöd. Inte heller har postmodernismen, som Nycander mer än lovligt slarvigt buntar ihop med marxismen, gjort mer än högst marginella insteg (och detta vid den inte alltid helt övertygande Stockholmsinstitutionen). Aktuell svensk statsvetenskaplig forskning domineras fullständigt av liberalismens begrepp, tankevärld och grundläggande förklaringsmodeller (vilket såklart är lika mycket uttryck för en ideologisering som vore Nycanders verklighetsbeskrivning korrekt). Ingenstans - inte i forskningsartiklar, inte i avhandlingar, inte i debattartiklar - möter man statsvetare som ens tangerar gränserna för den rådande liberala samhällsordningen. En sak är säker: revolutionen kommer inte att börja vid landets statsvetenskapliga institutioner.
Säkerligen har marxismen övervintrat bättre inom exempelvis ekonomisk historia och sociologi, och visst lyckades postmodernistiskt tänkande influera många av 1990-talets studenter i humaniora och somlig samhällsvetenskap. Men var finns den inflytelserika forskning som idag skördar frukterna av den poststrukturalistiska vågen? Var är de akademiska stjärnor som härstammar från denna? Säga vad man vill om Stefan Jonson, jag gör det helst inte, men han har ensam gjort mer för postmodernismens ställning i svensk debatt än alla dessa avhandlingar om ”den sociala konstruktionen av…” som nu samlar damm i biblioteksarkiven.
Nycander har fel när han påstår att vi har ett "antiliberalt kulturklimat" men är ändå något väsentligt på spåren. Tillståndet för den svenska liberalismen verkar nämligen inte vara alltför gott. Men det beror nog inte på bristen på liberala perspektiv inom universiteten eller på kultursidorna utan på den bristande kvaliteten på den liberala idédebatten.
För att bli bra krävs nämligen en rejäl motståndare att stångas mot. Liberalismens stora problem är att idéerna har segrat ihjäl sig. Alla håller med och de få som säger emot är lätta att avfärda som extremister och tokstollar. Så istället för att utvecklas i kreativ fejd med briljanta marxister, konservativa och, jodå, de finns nog, postmodernister, får alltför många liberala debattörer idag istället ägna sina bästa år åt att fladdra med fjädrarna inför en skrattspegelversion av motståndare vars argument de själva förvrängt (som "högerpopulisten" Ayaan Hirsi Ali) eller att raljera över de dumdristiga stackare som trott sig kunna komma över till kultursidorna från den antiintellektuella politiken (som Göran Hägglund). Det är, nästan alltid, bedrövligt att läsa.
Så där Nycander tycks mena att vi har för mycket antiliberala strömningar skulle jag snarare önska mig motsatsen. Med fler som förfäktar ett uttryckligen antiliberalt perspektiv, i forskningen, inom politiken och i den intellektuella debatten, får vi helt enkelt också bättre liberaler.
Med allt detta sagt, läs gärna den här texten; det bästa som hittills skrivits om liberalism på svenska i år.
O, din infallsvinkel är på tok för smal med ditt statsvetenskapliga fokus.
SvaraRaderaDu har uppenbarligen inte läst ekonomi, religionsvetenskap, sociologi, ide- och lärdom, historia, mm mm. Analysverktygen och förklaringsmodellerna och klass-perspektiven är fast grundade i 68:ornas världsbild.
Och apropå din fråga: "Men var finns den inflytelserika forskning som idag skördar frukterna av den poststrukturalistiska vågen? "
...så behöver vi bara nämna Samgenus i Uppsala och det så totalt allenarådande Lundgrenska et cons perspektivet i lagstiftning och debatt runt föräldraförsäkring, våld i nära relationer, prostitution, m fl frågor som rör makt och genus.
Även om marxistiska statsvetare säkert upplever att de arbetar i motvind (precis som marxister som måste dela intitution med företagsekonomer eller IT-entreprenörer), så betyder inte det att den hegemoniska positionen inom akademin som helhet ligger mitt på eller strax höger om Folkpartiets.
Visst, jag skriver utifrån statsvetenskap och angränsande ämnen som jag har lite koll på. Men jag skrev också, vilket jag kanske borde gjort klart mer tydligt, utifrån någon slags "påverkan på samhällsdebatten-perspektiv". Därför är situationen inom statsvetenskapen viktigare än flera av de discipliner som du räknar upp. Hur många religionsvetare, ekonomihistoriker eller idéhistoriker har någon som helst makt över den politiska dagordningen? Hur ofta relateras till forskningsresultat från dessa discipliner i den politiska makten?
SvaraRaderaJämfört med ex.vis statsvetenskapen som ligger mycket närmare både maktutövning och medial agendasättning (på gott och ont).
Vad gäller det Lundgrenska inflytandet ser jag sambandet som det omvända: ideologin förekommer forskningsresultaten. Lundgren och hennes gäng är helt utbytbara och de politiska vägvalen inom genusområdet helt oberoende av forskningsresultat.
1: [liberala värderingar har] "inte haft samma framgång när det gäller... bistånd". Hur då tänker du?
SvaraRadera2. inslag-texten förklarar på ett ypperligt sätt för mig själv varför jag på fejjan kallar mig lattefrisinnad, och inte nåt annat som också börjar på l.
Bara en ogrundad hypotes om att biståndsfrågan oftast diskuteras inom ramen för ett tänkande där det alltid är rättfärdigt att ge från de rika till de fattiga, oavsett effekter. Man kan vidga det till en större fråga om synen på den fattigare delen av världen som inte så lite präglas av paternalism och kolonial välvilja. Det är "vårt" ansvar att hjälpa "dem".
SvaraRaderaAndreas Johansson Heinö sa 19 juli 2010 21.27:
SvaraRadera>>Hur många religionsvetare, ekonomihistoriker eller idéhistoriker har någon som helst makt över den politiska dagordningen?
Gardell har varit "lite" i medierna, både innan och efter båten.
Utanför den akademiska världen verkar kultur-sidor reserverade för extremister som Andreas Malm och Greider.
Det är argumenterbart ett demokratiskt problem att en viss extremist-grupp har ett sådant mediegenomslag, när alla andra politiska/religiösa tok.. extremister hålls borta från dagstidningar/tv/radio.
Men visst, en poäng om statskunskap.
Jag gjorde samma reflektioner som du, Andreas. Den första artikeln var intressant, den andra var extremt hårdragen, med i bästa fall anekdotiska belägg för de teser som drevs. Nycander verkar inbilla sig att en grundbok som "Från Platon..." säger något om ideologiska attityder och uppfattningar inom våra samhällsvetenskapliga institutioner, men det ju en ganska befängd inställning. Min erfarenhet av ett antal samhällsvetenskapliga institutioner i Lund är ungefär som din, måste jag säga.
SvaraRaderaUtifrån min erfarenhet av att studera ämnen som film- och konstvetenskap måste jag konstatera att där har i alla fall postmodernisterna och vänstern en väldigt stark ställning. Och jag vet att en undersökning för några år sedan visade att över 90% av sociologerna räknade sig som vänster.
SvaraRaderaSedan är det väl så att även om nästan alla erkänner vissa liberala idéer (mänskliga rättigheter, m.m.) som sunda så hindrar det inte att man på universitet och kultursidor är djupt fientliga mot liberalismen som helhet - eller i alla fall mot den bild av liberalismen som man gjort sig. Och detta i sig kan givetvis ses som djupt problematiskt.
Beträffande just kultursidorna så är åtminstone ledande DN Kultur klart vänster, även om man håller sig med enstaka liberala och konservativa alibin. Detta märks inte minst i recenserandet av samhällslitteratur (vilka böcker recenseras av vilka och får vilka omdömen?) och i mer personligt hållna små texter som påfallande ofta är skrivna ur ett "vi inom vänstern"-perspektiv. Och ja, att Aftonbladets kultursidor under Åsa Linderborg står LÅNGT åt vänster har väl inte undgått någon?
Svantes text känns intellektuellt mossig och grumlig. Mossig1 eftersom han tar 68 som alltings utgångspunkt och mossig2 eftersom han verkar ta ställning för något före-68 , men är gammal upplysnings-liberalism spännande och nytt? Knappast. Finns ju redan Timbros 70-tals-generation som högst okritiskt ältar detta. grumlig eftersom han glider mellan marxism, postmodernism, osv. som är ytterst olika saker.
SvaraRaderaSå visst håller jag med dig Heinö, om att en liberal idedebatt måste vara intressant och med i tiden för att få ett existensberättigande.
Håller med hyfsat om dina empiriska beskrivningar, men håller med Ola berg om att fokus är för smalt, statsvetenskapen är en speciell miljö, särskilt i Göteborg med sin stata-logiska forskning, miljön kanske inte är ideologisk representativ. Min forskningsmiljö skiljer sig i hög grad från statsvetenskap, även om marxisterna även där håller på att dö som gamla dinousarier. Som en följd av det: ja, det finns framgångsrik konstuktivistisk forskning, och de har haft mkt stort inflytande på forskningen i stort, här är nog snarare statsvetenskap i Sverige ett undantag. Karin Bäckstrand, stats i Lund, nämner t.ex. det i sin avhandling, att svensk statsvetenskap är en anomali i och med att den varit sen med att influeras av all konstruktism från 80-90-tal. Så blir lite konsigt att göra anomalin till norm (även om andra ämnen inom sam-fak i Göteborg är högst vana vid statsens höga svansföring och dess självgoda piskande av "avvikare", något jag inte anklagar dig för, men det är en sanning lokalt som har viss bäring på vad som är representativt och eftersträvansvärt osv. i olika forskningsmiljöer.
Tror också man behöver se bredare på 68 (och kommunistiska uttryck överlag). marxistisk forskning fångar inte detta. En gammal 68 kan ha gått över till helt andra teoretiska ramverk i sin forskning och undervisning, men ändå hålla fast vid en obotlig 68-attityd. Det kan handla om en vilja till politisk provokation med typisk 68 maner, eller mer innehållslig specifikt för mitt ämne; att på neo-malthusianskt vis skrika högt att världen kommer gå under imorgon, fanns dinosaurier mkt nära mig som skrek sådant så sent som 2005 och endast pension kunde tysta dom... eller ta det här tragikomiska exemplet: konflikter mellan unga och gamla -> gamlingarna vill gynna samhörighet och behöver ngt bra att enas kring -> gamlingarna väljer kärnkraft-motstånd -> gamlingarna blir paffa när de inser att inte alla är rabiata kärnkraftmotståndare.
Det Svante missar att fångar är väl detta:
SvaraRaderamarxismen är död, men latte-vänstern lever och frodas. Svante uppehåller sig helt vid marxismen som om den inte vore död redan.
Frågan Svante borde ställa sig: Vad är latte-vänster (liksom dess syster rödvins-vänster), var kommer den från, varför är den populär bland elit x, hur utrycks denna grundliga ideologi och vilka konsekvenser får det för en bredare debatt, t.ex. liberal. Till att börja med kan kan konstatera att IDENTITET är central för latte-vänstern, se där,en början som är mkt bättre än att börja med utgångspunkten att marx dogmer, insistade i någon stentavla 1968 under kraftigt intag av LSD och hasch, styr ideologisk debatt idag.
Övergripande norm som styr ism-uttryck:
SvaraRaderaBokstavsvänster-ism: Dogmer (t.ex. Myrdal)
Sosse-ism: Politisk korrekthet (t.ex. Bjereld)
Latte-ism: Trendkänslighet (t.ex. Palmås)