Herr Abdulwahab reser till Stockholm

Till det anmärkningsvärda med bomben i Stockholm hör att vi redan några dygn efter smällen vet väldigt mycket om själva händelsen. Vi vet vem gärningsmannen var. Vi vet också med stor sannolikhet vilka hans motiv var. Vi vet till och med så mycket om hans livshistoria att vi – i den mån det alls är möjligt - kan förstå eller åtminstone förklara hans agerande. Vår tolkning av händelsen underlättas förstås av att den ingalunda är unik, tvärtom följer den åtminstone ytligt sett ett mönster som upprepats många gånger tidigare, om än inte just i Sverige. 

Taimour Abdulwahab al-Abdaly var en av många yngre män på 2000-talet i Europa som kom att omfamna en radikal islamistisk ideologi vilken i slutändan drev honom till att både ta sitt eget och, lyckligtvis utan framgång, andras liv. Ungefär det är vad vi kommer att minnas av honom, när allt det andra som nu skrivs har fallit i glömska.

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Givet hur debatten har utvecklats vill jag lyfta fram tre saker.

1. Om inte Abdulwahab är representativ för muslimer i Sverige – vilket ytterst få påstår – är inte heller svenska muslimers upplevelser relevanta för förståelsen av Abdulwahabs agerande. Han är inte en av dem och han agerar inte i deras intresse. Men denna gräns är det få som förmår upprätthålla. Jan Guillou skriver att ”problemets kärna är att vi gör ont värre, bekrigar den mest utsatta minoriteten bland Europas befolkningar” och de kristna socialdemokraternas ordförande Peter Weiderud skriver, med hänvisning till den av Abdulwahab utpekade ”grisen” Lars Vilks, ”att muslimer reagerar så starkt på denna typ av hädelse” eftersom ”man” är en ”mycket utsatt minoritet” som ”har så lite” varför risken för frustration förstärks när ”viktiga samhällsföreträdare ger sig på det man känner stolthet och identifikation med”. I Guillous och Weideruds världsbild glider talibaner och den Vilkshotande mobben i Uppsala obemärkt in i det stora kollektivet av Europas muslimer (en lika heterogen grupp som ”Europas kristna”).  Det är till och med en mindre sofistikerad bild av muslimer än den som Jimmie Åkesson ger uttryck för.
2. Att Abdulwahab inte är representativ för muslimer betyder dock inte att islamism inte har något med saken att göra. Tvärtom: om den ideologiska och religiösa kontext i vilken Abulwahab har ingått inte är relevant för förståelsen av hans agerande kan jag inte se något sammanhang där kontextuella förklaringar i så fall kan tillåtas spela någon roll. Miljöpartiets Maria Ferm har, som så många andra, jämfört Abdulwahab med den så kallade Malmöskytten. Ferm kritiserar att de framställs olika, den svenske gärningsmannen som en enskild galning och Abdulwahab som en terrorist. Istället "måste vi se på dem, som enskilda ensamma individer i jakt på ett sammanhang de inte tillhör” skriver Ferm. Men i vilken mån de agerar ensamma är väl en empirisk fråga? Per Wirtén med flera har gjort retoriska poänger av en ”man från Tranås”. Visst, han var från Tranås. Men han var också en man från Islamic Center i Luton och från träningsläger i Jemen med en niqabbärande hustru. Vilka av dessa fakta är relevanta för förståelsen av brottet? Vart har ni tagit vägen, alla ni som hyllade Gellert Tamas analys av Lasermannen? Hur var det nu med tidsanda och politiska ledares ansvar för enskilda gärningsmäns handlingar? Varför blir strukturerna plötsligt osynliga när det för en gångs skull går en spikrak linje från ideologi till handling?
3. Hotet om den islamistiska terrorismen bör varken överdrivas eller underskattas. Högerns alarmism är lika illa som vänsterns relativism. Det är naturligt att den som har målat in sig i ett retoriskt hörn vill att verkligheten ska se ut på ett visst sätt men vettiga analyser av radikal islamism i Europa förutsätter att vi studerar verkligheten prestigelöst. Under gårdagen cirkulerade några väl valda statistiska uppgifter runt på Twitter och Facebook (troligen med Sverker Lenas bedrövliga artikel i Dagens Nyheter som källa). Enligt den refererade statistiken från Europol skulle bara någon promille av alla terrorattacker i Europa de senaste åren varit utförda av islamister medan ”högerextrema, nationalister och separatister” utgjorde de största hoten. Detta är dock en missvisande statistik, snudd på avsiktligt vilseledande. Det är sant att separatister – framförallt i Baskien och Korsika – står för merparten av utförda terrordåd. Däremot har det väldigt lite med högerextremism att göra. Avser man använda sig av Europolstatistik blir det också direkt ohederligt att inte samtidigt referera slutsatsen i Europolrapporten: EU-länderna "continue to be exposed to a serious threat from Islamist, ethno-nationalist and separatist ... terrorism”.