Vänstern och högern och religionsfriheten

Jag har utan större framgång försökt hitta något nytt i alla de inlägg som följt på Maria Svelands artikel i DN häromveckan. Men det är samma gamla skribenter, med samma gamla argument. Inte ens exemplen förnyas (Breivik började användas som tillhygge redan några dagar efter terrordåden i juli). Det har därför känts ganska onödigt att försöka bidra med ytterligare ett inlägg till en helt stillastående debatt. Att försöka påverka meningsmotståndarna tycks helt utsiktslöst och att predika för kören är trots allt rätt så trist.

Men det finns ett tema som jag ändå tror behöver uppmärksammas mer. Hos alla dem som av olika skäl bekymrar sig över vänsterns förhållningssätt till integrationsfrågorna är det nämligen en sak som hela tiden återkommer: besvikelsen över en vänster som bejakar religiös pluralism.

Fredrik Ekelund skriver att det var ett misstag av Mona Sahlin att ta på sig en sjal vid invigningen av Stockholms moské. Bo Rothstein, som återkommande hävdat att religiösa friskolor strider mot grundlagen, skriver svepande om en vänster som övergivit muslimska flickor som lever under kulturellt förtryck. Dilsa Demirbag-Sten uppmanar vänstern att ”sluta flörta med kultur och religion”. 

Vänstern har i Sverige traditionellt varit antiklerikal. Visst har det funnits beröringspunkter mellan arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, men dessa har negligerats i den stora berättelsen om världens bästa välfärdsstat i världens mest sekulariserade samhälle. Gud och kyrkan hörde till det förgångna och i det moderna och progressiva Sverige kunde religiositeten förväntas försvinna och var därför i värsta fall en harmlös kvarleva av det gamla, dåliga Sverige.

Så blev det inte. Och dagens vänster beklagar inte religionens återkomst, den bejakar den. Därför är det inte konstigt att många tycks känna sig främmande i det nya politiska landskapet där det numera är på vänsterkanten som religionsfriheten försvaras mest ihärdigt medan det är bland borgerliga debattörer som slöjor, omskärelse och religiöst motiverad terrorism problematiseras. Få inom borgerligheten kan matcha de kristna Socialdemokraternas ledare Peter Weiderud när det gäller ihärdigt försvar av tolerans inför religiösa minoriteter. Få inom vänstern kan å andra sidan matcha högerdebattörers upprördhet över halalslakt eller könsuppdelade tider på badhus. De som driver ateismen som ett politiskt projekt gör det nästan uteslutande med liberala argument, medan ett vänsterateistiskt perspektiv nästan är utraderat ur den offentliga debatten i Sverige. Det är talande att det var en Socialdemokratisk integrationsminister (Sahlin) som så tydligt manifesterade sitt gillande av en muslimsk närvaro i Sverige medan det var en Folkpartistisk integrationsminister (Nyamko Sabuni) som tyckte det var ”ganska otäckt” att religionernas inflytande ökat i världen.

Debatten om dessa frågor försvåras av det stora genomslaget för den kraftigt överdrivna föreställningen att vänstern i Sverige skulle bedriva identitetspolitik. Det är en idé som sällan kvalificeras, helt enkelt eftersom de verkliga exemplen är så få. Visst har ett kulturrelativistiskt perspektiv ibland fått för stort utrymme men politiken har i Sverige fortsatt att bygga på universella principer, inom alla områden, och ytterst få konkreta identitetspolitiska förslag har kommit längre än de akademiska seminarierummen.

Att vänstern mer lyhört än tidigare uppmärksammar minoritetsperspektiv har naturligtvis inte ett dugg att göra med att man skulle ha övergett rationalitets- och framstegstro, vilket somliga påstår. Tvärtom är det uppenbart att det är den starka tilltron till moderniseringens potential som gör att man inte ligger sömnlös om nätterna och bekymrar sig över muslimernas värderingar. Weiderud har argumenterat för att muslimer inte ännu är redo att ställa sig bakom likabehandling av sexuella minoriteter. Magnus Linton skriver i sin de senaste veckorna ofta refererade bok De hatade om att islam ”normaliseras” vilket han exemplifierar med sekularisering, minskande födelsetal och ”lesbiska moskéböcker”. Ingen anledning till oro, således, de kommer ändå bli som vi, så småningom.

Religionsfrihetens gränser är inte huggna i sten. Samhällen förändras och därmed uppstår också nya konfliktlinjer som kräver nya ställningstaganden, i stora och i små frågor. För min del symboliserar bilden av Sahlin i slöja ett Sverige som är på rätt väg. Ett Sverige där vi inte bara, som Ekelund anser, i religionsfrihetens namn accepterar moskéer utan faktiskt genuint välkomnar islam som en konstituerande del av det svenska samhället. Därför har jag också argumenterat för att offentliga institutioner i så stor utsträckning som möjligt bör tillgodose olika önskemål från skattebetalarna istället för att låta majoritetens önskemål ständigt vara vägledande. Därför har jag argumenterat för att det fortsatt bör vara lagligt att omskära pojkar i Sverige. Därför oroas jag också av en utveckling där religionsfrihetens främsta försvarare nu är en vänster som inte står upp och försvarar pluralismen som sådan, utan hellre smutskastar dem som med legitima argument tycker att den bör begränsas.

Herr Abdulwahab reser till Stockholm

Till det anmärkningsvärda med bomben i Stockholm hör att vi redan några dygn efter smällen vet väldigt mycket om själva händelsen. Vi vet vem gärningsmannen var. Vi vet också med stor sannolikhet vilka hans motiv var. Vi vet till och med så mycket om hans livshistoria att vi – i den mån det alls är möjligt - kan förstå eller åtminstone förklara hans agerande. Vår tolkning av händelsen underlättas förstås av att den ingalunda är unik, tvärtom följer den åtminstone ytligt sett ett mönster som upprepats många gånger tidigare, om än inte just i Sverige. 

Taimour Abdulwahab al-Abdaly var en av många yngre män på 2000-talet i Europa som kom att omfamna en radikal islamistisk ideologi vilken i slutändan drev honom till att både ta sitt eget och, lyckligtvis utan framgång, andras liv. Ungefär det är vad vi kommer att minnas av honom, när allt det andra som nu skrivs har fallit i glömska.

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Givet hur debatten har utvecklats vill jag lyfta fram tre saker.

1. Om inte Abdulwahab är representativ för muslimer i Sverige – vilket ytterst få påstår – är inte heller svenska muslimers upplevelser relevanta för förståelsen av Abdulwahabs agerande. Han är inte en av dem och han agerar inte i deras intresse. Men denna gräns är det få som förmår upprätthålla. Jan Guillou skriver att ”problemets kärna är att vi gör ont värre, bekrigar den mest utsatta minoriteten bland Europas befolkningar” och de kristna socialdemokraternas ordförande Peter Weiderud skriver, med hänvisning till den av Abdulwahab utpekade ”grisen” Lars Vilks, ”att muslimer reagerar så starkt på denna typ av hädelse” eftersom ”man” är en ”mycket utsatt minoritet” som ”har så lite” varför risken för frustration förstärks när ”viktiga samhällsföreträdare ger sig på det man känner stolthet och identifikation med”. I Guillous och Weideruds världsbild glider talibaner och den Vilkshotande mobben i Uppsala obemärkt in i det stora kollektivet av Europas muslimer (en lika heterogen grupp som ”Europas kristna”).  Det är till och med en mindre sofistikerad bild av muslimer än den som Jimmie Åkesson ger uttryck för.
2. Att Abdulwahab inte är representativ för muslimer betyder dock inte att islamism inte har något med saken att göra. Tvärtom: om den ideologiska och religiösa kontext i vilken Abulwahab har ingått inte är relevant för förståelsen av hans agerande kan jag inte se något sammanhang där kontextuella förklaringar i så fall kan tillåtas spela någon roll. Miljöpartiets Maria Ferm har, som så många andra, jämfört Abdulwahab med den så kallade Malmöskytten. Ferm kritiserar att de framställs olika, den svenske gärningsmannen som en enskild galning och Abdulwahab som en terrorist. Istället "måste vi se på dem, som enskilda ensamma individer i jakt på ett sammanhang de inte tillhör” skriver Ferm. Men i vilken mån de agerar ensamma är väl en empirisk fråga? Per Wirtén med flera har gjort retoriska poänger av en ”man från Tranås”. Visst, han var från Tranås. Men han var också en man från Islamic Center i Luton och från träningsläger i Jemen med en niqabbärande hustru. Vilka av dessa fakta är relevanta för förståelsen av brottet? Vart har ni tagit vägen, alla ni som hyllade Gellert Tamas analys av Lasermannen? Hur var det nu med tidsanda och politiska ledares ansvar för enskilda gärningsmäns handlingar? Varför blir strukturerna plötsligt osynliga när det för en gångs skull går en spikrak linje från ideologi till handling?
3. Hotet om den islamistiska terrorismen bör varken överdrivas eller underskattas. Högerns alarmism är lika illa som vänsterns relativism. Det är naturligt att den som har målat in sig i ett retoriskt hörn vill att verkligheten ska se ut på ett visst sätt men vettiga analyser av radikal islamism i Europa förutsätter att vi studerar verkligheten prestigelöst. Under gårdagen cirkulerade några väl valda statistiska uppgifter runt på Twitter och Facebook (troligen med Sverker Lenas bedrövliga artikel i Dagens Nyheter som källa). Enligt den refererade statistiken från Europol skulle bara någon promille av alla terrorattacker i Europa de senaste åren varit utförda av islamister medan ”högerextrema, nationalister och separatister” utgjorde de största hoten. Detta är dock en missvisande statistik, snudd på avsiktligt vilseledande. Det är sant att separatister – framförallt i Baskien och Korsika – står för merparten av utförda terrordåd. Däremot har det väldigt lite med högerextremism att göra. Avser man använda sig av Europolstatistik blir det också direkt ohederligt att inte samtidigt referera slutsatsen i Europolrapporten: EU-länderna "continue to be exposed to a serious threat from Islamist, ethno-nationalist and separatist ... terrorism”.