Att räkna folk

I Frankrike har president Sarkozys rådgivare i diskrimineringsfrågor tagit initiativ till en kommission som ska utreda förutsättningarna för att kartlägga den etniska sammansättningen i landet. Konkret skulle det kunna leda till ett avskaffande av förbudet mot etnisk (och religiös) registrering) och en folkräkning där etnicitet ingår som en central kategori.

Detta vore, skulle det bli verklighet, en dramatisk förändring. Frankrike är sedan länge skolboksexemplet på en stat som inte befattar sig med identitetspolitik och idén om det inkluderande medborgarskapet, oberoende av religion eller etnicitet, utgör essensen i den franska nationella myten.

Det vore också en utveckling att beklaga.

Argumenten för etnisk registrering kan förvisso förefalla godartade: hur ska vi utan kunskap om de faktiska förhållandena kunna veta om diskriminering förekommer? Osynliggörs inte diskrimineringen av vissa grupper om det inte finns pålitlig statistik att utgå ifrån? Ökad kunskap = bättre politik?

För det första är nyttoargumentet märkligt. Det bör vara forskares uppgift att kartlägga och analysera betydelsen av etniska mönster i samhället. För detta ska inte krävas att staten serverar statistiken, allra minst i form av ett register över medborgarnas identiteter.

Ett sådant material är varken nödvändigt eller tillräckligt för en god analys. Vill vi komma åt de till etnicitet relaterade mekanismerna som skapar ojämlikhet på arbets- eller bostadsmarknaden utgör data på självupplevd identifiering en omväg. Om vi t ex arbetar utifrån hypotesen att en arbetssökande sorteras bort pga ett främmande namn är det ju namnet i sig som är det intressanta, inte etniciteten. Likaså om vi tror att det handlar om hudfärg eller bristande språkkunskaper. Det är sant, som inte minst roma-organisationer i Östeuropa påpekat, att många stater använder bristen på statistik som ett svepskäl för att inte ta itu med diskriminering (och konkret har hänvisat till just Frankrike som en förebild). Men att tro att man löser det problemet genom att tvinga fram statistik är naivt.

För det andra är folkräkningar politik, inte vetenskap. Det finns inget neutralt sätt på vilket en befolkning kan kartläggas. Varje samhälle inrymmer en stor mängd potentiella skiljelinjer - t ex ålder, kön, språk, religion, etnicitet, nationalitet - men vilka skiljelinjer som är politiskt relevanta varierar mellan samhällen och över tid. I USA är ex.vis ras en självklar klassificeringsgrund medan begreppet är stigmatiserat i Europa. I Storbritannien, kanske det land i Europa som varit mest generöst med etnisk statistik, har det ställts krav från lobbyorganisationer på att inkludera sexualitet i nästa folkräkning. I Sverige förespråkade Kamali-utredningen häromåret att integrationsverket skulle samla in etnisk statistik.

Det är alltså mycket som står på spel. Själva skapandet av en skiljelinje är en politisk process och en folkräkning - med dess specifika urval av kategorier och kriterier - ett av de främsta instrumenten för detta. För att citera forskarna Kertzel och Arel: "Censuses do not reflect reality, but they play a key role in its construction". Det samhälle som väljer att lyfta fram medborgarnas etnicitet öppnar också dörren för en politik som baseras på identitet, med allt vad det innebär.