26 januari 2010

För vem bör svensk lag gälla?

På fredag disputerar Mosa Sayed i Uppsala på årets hittills mest uppmärksammade avhandling: Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige.

Avhandlingen handlar om hur islamisk arvsrätt (exemplifierat genom en utförlig genomgång av det egyptiska exemplet) kan och bör tillämpas i Sverige. Vilken princip bör till exempel gälla när en person med dubbelt medborgarskap avlider?

Om de rättsvetenskapliga analyserna har jag inget klokt att säga, men här finns också en normativ mångkulturalistisk argumentation som är värd att uppmärksamma. Sayed presenterar studien som ett debattinlägg och driver tesen att religiösa och kulturella faktorer, "knutna till arvlåtaren och arvingarna" ska beaktas i betydligt högre utsträckning än idag. Så här skriver han i ett centralt avsnitt i avhandlingen:

"På ett principiellt plan kan valet av anknytningsfaktum inte bygga på argument om att i största möjliga mån undslippa att tillämpa utländsk rätt. En lagvalsregel skall med andra ord inte som sin främsta fördel ha till uppgift att medföra tillämpning av domstolslandets lag, på bekostnad av andra intressen" (s.131).

Med val av anknytningsfaktum avses att en domstol kan tillämpa antingen en nationalitetsprincip eller en hemvistprincip. Nationalitetsprincipen betyder att medborgarskapet avgör. Hemvistprincipen betyder att personer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap, lyder under svensk lagstiftning.

Som framgår av citatet framställs tillämpning av svensk lag av Sayed närmast som ett särintresse (eller, som han också skriver, ett "praktiskt hänsynstagande", som "borde väga lätt" på ett principiellt plan). Jag har ytterst begränsad erfarenhet av rättsvetenskapliga studier, varför jag kanske missförstått något, men för mig som statsvetare är detta en mycket anmärkningsvärd synpunkt. Hur lagen ska utformas kan vi strida om men att att ifrågasätta att gällande grundlag bör respekteras är något helt annat.

Sayed fortsätter med att kritisera hemvistprincipen för att den vilar på en "anpassningsideologi som utgår från att människor vanligtvis anpassar sig till rättsreglerna i bosättningslandet" (s.131). Tillämpningen av svensk lagstiftning innebär därigenom en "särbehandling" av invandrare från länder med andra traditioner och normer.

Jag må vara dåligt bevandrad i rättsvetenskap men jag har läst en hel del mångkulturalistisk litteratur och här har vi en av mest radikala mångkulturalistiska argumentationer jag har stött på. Man ska komma ihåg, vilket Sayed också uppmärksammar, att när den svenska mångkulturalismen infördes på 1970-talet, som en av världens allra mest långtgående i termer av kulturellt valfrihet och självpåtaget offentligt ansvar för integrationen, berördes inte alls rättsfrågor.

Sayed noterar också att det inte finns ett enda exempel från svenska domstolar där utländsk lagstiftning varit vägledande vid hantering av arvstvister. Men nu driver han alltså här tesen att det mångkulturella samhället motiverar en rättsordning där en arvlåtare ska ha rätt att välja "den ordning som bestämmer hur hans eller hennes kvarlåtenskap skall avvecklas" (s.56).

Alltså, åt varje grupp, en egen uppsättning lagar? Svensk lag för svenskar, utländsk lag för utlänningar. Argumentet för detta är, om jag förstått Sayed rätt, att eftersom staten inte kan vara neutral bör den heller inte låtsas vara det. En grupps normer dominerar oundvikligen och därför behövs ett utrymme för minoriteter att få leva efter egna regler.

Detta är givetvis en legitim ståndpunkt. Även om jag inte delar Sayeds normativa teser - jag kritiserar identitetspolitiken utförligt i kapitel sex här - är det närmast uppfriskande att läsa en sådan argumentation. Att i svensk debatt försöka få gehör för ett system som skulle möjliggöra att kvinnor skulle ärva hälften så mycket som sina bröder är naturligtvis helt dödfött. Men det är modigt att försöka.

6 kommentarer:

  1. Argumenteras också för att resten skall med, att mannen försörjer familjen och att kvinnans pengar är hennes privata...

    VS

    SvaraRadera
  2. Den filosofiska (principiella, etiska, dock inte juridiska) frågan intresserar mig. Däremot inte pragmatiska överväganden (t.ex. empiriska konsekvenser och omöjligheten att föra en sådan politik givet dagens politiska landskap). Tyvärr så utvecklar du inte detta, utan hänvisar till din avhandling, som jag inte läst.

    Några frågor och kommentarer, förhoppningsvis kan du följa resonemanget, svara om du är intresserad av det:

    Från ett rent maktperspektiv skulle jag säga ungefär som Max Stirner: Jag vill mitt bästa, men staten vill sitt bästa. Därför är staten och jag fiender.

    "eftersom staten inte kan vara neutral bör den heller inte låtsas vara det". RIMLIGT (se ovan). En grupps normer dominerar oundvikligen JA, GIVETVIS och därför behövs ett utrymme för minoriteter att få leva efter egna regler. JA, RIMLIGT, MEN HUR? majoriteten kommer ju inte vara intresserad av detta (se ovan) men vi lämpar det pragmatiska. Idealistiska lösningar:
    lösning 1: Nyliberalism, begränsa staten kraftigt. Tillåt juridiska kontrakt e.d. som kan reglera grupper, med exit-möjlighet.
    lösning 2: Mänskliga rättigheter od, egentligen en variant av nyliberalism, eftersom även här är det rättigheterna i centrum.
    Lösning 3: identitietspolitik, variant:
    2a: nationalistisk: åt varje folk en stat.
    2b: mångkulturell: åt varje grupp egna lagar.

    Sedan över till skillnaden mellan 2a och 2b: för mig som statsvetare är detta en mycket anmärkningsvärd synpunkt. JA, STATSVETARE UTGÅR JU FRÅN STATEN. Det ligger i disciplinens natur. jag skulle kalla det epistemologisk normativism (eller värdegrund i vetenskaplig discplin). Vad händer om vi tänker bort denna värdegrund, tänker utanför statsvetenskapen, tänker filosofiskt? Då ser jag inte något kontroversiellt i det hela. Det är snarare statens upprätthållande av mono-kultur som är skrämmade för icke-Svenssons. Så VEM är det som säger sanningen om vad som är farligt? Svensson kommer säga att staten är fin och att allt avvikande ska assimileras (Borgernas filosofi i Star Trek; hehe: You will be assimilated. Resistance is futile. I detta ligger en stor psykologisk lockelse. man blir en gemenskap, negativa känslor som rädsla och ensamhet upphör. Alltså, denna sinnebild kommer från amerikansk kultur, i grunden hotet om kommunism som total likriktning, individualism - kollektism)).

    Återgång till staten som epistemologisk normativism: Om du inte gillar Sveriges kultur och lagar kan du flytta till en annat land. MEN varför inte bara flytta till en annan statsdel med andra lagar? var ligger den filosofiska skillnaden? Och den från statsdel till grupp, då går vi från geografisk avgränsning till utspridning, men varför är det så viktigt?

    Detta kanske bara förvirrar, hmm. Men säg gärna några ord om varför staten nödvändigvis ska vara alltings utgångspunkt och om du tror att frågan ändrar karaktär om man inte utgår från staten.

    SvaraRadera
  3. Fast min fråga kanske bara slutar i: Varför ska jag göra som staten säger hela tiden? Det är enkelt att försvara staten utifrån diverse pragmatiska skäl (Hobbes hot t.ex. eller att en stat har vissa gynnsamma effekter som överväger allt elände) ... men jag har mkt svårt att hitta något filosofiska försvar för det. jag kan försvara varför jag ska följa diverse moraliska regler som jag tror på, men varför lyda en känslokall apparat som vill sitt eget bästa om ens det (inkompetens) bara för att vi har val ibland? Dessutom har inte majoriteten rätt att bete sig hur som helst bara för att dom är många.

    SvaraRadera
  4. "JA, STATSVETARE UTGÅR JU FRÅN STATEN."

    I Frankrike, England och USA säger man politisk vetenskap/are vilket undviker en nödvändig koppling mellan ämnet och staten.

    SvaraRadera
  5. Andreas: jag skriver inte om man bör lyda staten eller ej, utan huruvida de rättigheter - och skyldigheter - som den faktiskt existerande staten garanterar ska vara lika för alla eller variera med grupptillhörighet.
    Av de fyra lösningar du identifierar är det bara en radikal tolkning av den ena som innebär olika rättsregler för olika grupper. Alla från nyliberaler till socialister, liberaler till nationalister, brukar annars vara överens om principen om universella rättigheter inom staten, även om man är oense om hur mycket som ska vara offentligt reglerat överhuvudtaget.

    SvaraRadera
  6. Tack för svar! Ursäkta att jag argumenterar så förvirrat. Jag försökte nog, som du antyder, hitta en väg ut ur dilemmat, där alla grupper får plats, samtidigt som någon mer begränsad universialism trots allt råder. Problemet, som jag ser det, är att etablerade partier inte ens är intresserade av det, att skapa utrymme för mångfald. man vill likt "borgerna" assimilera så att alla blir en....

    Jag är nog snarare intresserade av en närliggande fråga: När jag var aktiv i LUF t.ex. så drev jag att minoriteter och subkulturer med avvikande beteenden etc. inte får plats i samhället. En liberal politik borde gynna mångfald menade jag. T.ex. möjliggöra nomadisk livstil (luffare) eller subkulturer a la Christiania med delvis egna lagar. jag var öppen för att folk med speciella skäl (t.ex. religiösa eller litterära) skulle få använda droger lagligt utan att det var allmänt tillåtet. Sådant möttes i bästa fall med oförstående, i värsta fall med "den borgerliga fnysningen" (social klassmässig reaktion). jag tolkade det hela som att hindret var upplysningstidens överbetoning av universalism

    SvaraRadera