25 april 2012

Därför bör vi sluta använda PK-begreppet


Ett säkert kort för den som vill sabotera en politisk diskussion är att ifrågasätta meningsmotståndarens intentioner. ”Det där säger du bara för att man ska tycka så, egentligen tycker du också att…”.

I synnerhet två kategorier av debattörer är särskilt utsatta för den här taktiken. Den första är de som råkar ha åsikter som ligger i linje med den rådande normen. Dessa löper ständig risk att avfärdas som ”PK”. Malin Ullgren skriver bra om detta i DN idag.

Den andra utsatta kategorin debattörer är de som istället avviker radikalt från den rådande normen. De som utifrån en vänsterradikal position kritiserar samhällets ekonomiska och politiska system ges ofta den retoriska ”kommunist-knuffen” vars syfte förstås är att ogiltigförklara kritiken genom att placera motdebattören i en normativt icke-legitim position. På motsvarande sätt avfärdas konsekvent de som vill se en radikal förändring av invandringspolitiken som främlingsfientliga eller rasister.

Naturligtvis finns det opportunister som förstår värdet av att tycka rätt snarare än fritt. Lika självklart finns det diktaturförespråkare som lärt sig tala väl om demokrati och rasister som lärt sig undvika att prata om raser. Men inget talar för att dessa skulle vara i majoritet eller ens tillräckligt många för att få sätta agendan för hur debatten förs. 

Att ha autopiloten inställd på att meningsmotståndarna inte riktigt menar vad de säger är kontraproduktivt, både för den specifika samtalssituationen och för samhällsdebatten i stort. Det är en närmast absurd tanke att de flesta som försvarar rådande lagstiftning inte skulle mena vad de säger. Det är en farlig tanke att all kritik mot rådande lagstiftning saknar legitimitet.

Jag tror att det vore önskvärt om vi kunde sluta använda termen politisk korrekthet. Istället bör vi rikta uppmärksamheten mot de normer som styr det offentliga samtalet, hur dessa reglerar både vilka åsikter som är legitima, och det sätt på vilket debatten förs. En sådan förändring skulle inte minst de som idag pratar mest om PK ha mycket att vinna på.

7 kommentarer:

  1. Bra!

    Pk har förlorat all egentlig innebörd, mycket tack vare SD-krigarna på nätet.

    Saker som är "PK" enligt Avpixlat och resten av Ekerothgänget:
    Att alla är lika mycket värda, nästan all typ av konst, att hänvisa till källor, att bo i Stockholm, att inte hävda att vi bor i DDR 2.0, att inte tro att opinionsmätningar är riggade mot SD, att mena att muslimer inte föder barn med primärt syfte att ta över västvärlden, att vara moderat, att vara vänsterpartist, osv, osv, osv.

    SvaraRadera
  2. Om vi samtidigt kan få vänstern och den politiskt korrekta borgerligheten att droppa "främlingsfientliga", "islamofoba", "näthatare", "(kultur)rasister" osv. så kunde det vara rimligt att sluta använda PK-ettiketten.
    Se er i spegeln godhetsnarcissistiska PK-pajaser!

    /Benge F.

    SvaraRadera
  3. När den marxistdominerade organisationen EXPO har kanaler in på alla de stora mediadrakarna, massutbildar rättänkande funktionärer åt LO/Metall, massindoktrinerar skolelever och trakasserar gräsrötter som vill lyssna på Tryckfrihetssällskapets föredrag - då är det kanske dags att byta ut PK som är ett alldeles för snällt epitet på de rättänkande konsensusfascisterna i det neototalitära Sverige? Ansvaret för ett förbättrat samtalsklmat ligger i huvudsak på vänsterliberalerna som har makten över media, politik och akademi. /Benge

    SvaraRadera
  4. Du borde ha nämnt lite om begreppets svenska historia.

    Jag minns att Per T Ohlsson tog upp begreppet i en söndagskrönika i sydsvenskan i senare delen av 90-talet då begreppet var ganska färskt i svensk debatt.

    Han beskrev att folk omkring Timbro hämtat detta från USA-debatten där detta användes mot vänsterliberal som ansågs ha fina,goda och inte speciellt kontroversiella åsikter om t.ex. jämställdhet och kvotering.

    Per T tyckte då att detta för svenska förhållanden passade in dåvarande socialliberala profil. Detta var innan de började prata om att "vara emot snällism" och betraktas som batongliberaler.

    SvaraRadera
  5. Ursäkta det här ligger utanför ämnet. Ni skriver väldigt uppprört på twitter om en recension om en bok om Israel.Ni tycker de är för negativa om Israel.
    Det vore intressant om Heinö här kunde skriva en artikel om sin syn på Israel.
    Israel har ju blivit sverigedemokraternas favoritland.

    SvaraRadera
  6. Det önskvärda borde väl vara att använda termen mindre lättvindigt, inte att helt avskaffa den? Den beskriver trots allt ett faktiskt existerande fenomen: att vissa åsikter i vårt samhälle anses självklart rätt och att de som vänder sig mot dessa bemöts med social stigmatisering istället för motargument, varför många människor håller tyst om sina verkliga åsikter.

    Eller ja, enligt Ullgren gör de förstås inte det, utan alla människor menar precis vad de säger... Själv har jag sett hyckleriet så otroligt ofta både i mina egna umgängeskretsar och i offentligheten att jag inte förstår hur det kan ha undgått henne.

    SvaraRadera
  7. Om Paul Gottfried och Charles Murray använder begeppet i fråga än i dag, oavsett om det sker inom citationstecken eller utan, så kan jag också göra det utan att skämmas. Det är en aning tröttsamt med slitna begrepp, men faktum är att politisk korrekthet och kulturmarxism är mycket träffande begrepp som existerar i det offentliga språkspelet, för att uttrycka sig lite wittgensteinskt, och har associationer och konnotationer till välkända tendenser som egalitarism, kvotering, massinvandring och "mjuk totalitarism" (tendenser till demokratur i form av kvasiostracisering och schavottering). Vi behöver dem.

    SvaraRadera