De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Vänsterpartiet

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet kommenterar jag under Almedalsveckan de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Berlinmurens fall 1989 blev ett vägskäl för både de statsbärande kommunistpartierna i Östeuropa och de mer eller mindre demokratiserade socialistpartierna i Västeuropa, som alltjämt kallade sig kommunistiska. En del partier splittrades. Andra höll samman, bytte namn – VPK blev Vänsterpartiet, i Öst bytte flera partier ut ”kommunist” mot ”socialist” – och genomgick mer eller mindre långtgående reformering.

I många länder har rörligheten på vänsterkanten fortsatt, genom sammanslagningar och splittringar. Av de 17 vänstersocialistiska partier som idag sitter i europeiska parlament är fler än hälften bildade de senaste 15 åren. Svenska Vänsterpartiet (bildat 1917) är ett av de allra äldsta fortfarande aktiva f d kommunistpartierna.

Tre vänstersocialistiska partier sitter i regeringsställning i Europa: Sosialistisk Venstreparti ingår i den norska koalitionsregeringen, Vänsteralliansen ingår i den breda finska koalitionsregeringen och i Serbien är det Socialistpartiet - efterföljare till det parti Slobodan Milosevic ledde under 1980- och 1990-talen - som återigen innehar regeringsmakten.

Men de allra flesta socialistpartier är och har alltid varit oppositionspartier. Många är alltjämt belastade av sin historia vilket hindrat andra partier från mer organiserade samarbeten på nationell nivå.

Det överlägset mest framgångsrika av dessa partier är Syriza som med 26,9 procent blev näst största parti i det senaste valet i Grekland. Syriza är i sig en brokig allians av omkring ett dussin partier, inklusive såväl demokratiska socialister som maoister och trotskister.

Andra framgångsrika socialistpartier är redan nämnda SPS i Serbien (14,5 procent), Die Linke i Tyskland (11,9) och VG på Island (10,9). Svenska vänsterpartiet (5,6 procent i valet 2010) ligger strax under genomsnittet (7,2) och är också svagast av de fem nordiska vänsterpartierna, vad gäller väljarstödet. 

Tendensen för partierna är stabil. I de senaste valen gick de i genomsnitt fram med 0,6 procent. Den långsiktiga trenden är svårare att bedöma, eftersom många av partierna är relativt nybildade, alternativt starkt förändrade.  

Svagast ställning har den demokratiska vänstern i Central- och Östeuropa, med mandat endast i Serbien och Kroatien. Detta beror bara undantagsvis på konkurrens från icke-reformerade kommunister. Reaktionära kommunistpartier finns i dagsläget parlamenten i Moldavien (största parti med 39 procent), Ukraina (13) och Tjeckien (11). Vanligare i de baltiska och centraleuropeiska staterna är att det är helt tomt till vänster om socialdemokratin.

Totalt finns det icke-reformerade kommunistpartier i nio europeiska parlament. Utöver de redan nämnda även i Cypern, Portugal, Spanien, Frankrike, Grekland och Irland.

Precis som partierna på högerkanten har även vänsterkantens partier samarbetssvårigheter. Svenska Vänsterpartiet ingår i Europapartiet exempelvis i samma parlamentariska grupp som kommunisterna från Tjeckien och Grekland. Det som möjliggör ett samarbete, tots betydande skillnader i exempelvis demokratisyn, är framförallt EU-kritiken och motståndet mot kapitalism och globalisering.  

Efterfrågan på renläriga kommunister är begränsad i Europa. Men det verkar även vara svårt för demokratiska socialister att nå över 10 procent om inte omständigheterna är synnerligen gynnsamma (krisens Grekland) eller om partierna tydligt rör sig mot mitten för att plocka upp missnöjda socialdemokratiska väljare (som Vänsterpartiet lyckades med i Sverige 1998 och som Die Linke periodvis lyckats med i Tyskland). Det dilemma som ständigt förföljer det svenska Vänsterpartiet – att vara tillräckligt långt ifrån Socialdemokratin för att utgöra ett tydligt vänsteralternativ, men tillräckligt nära för att vara en legitim och attraktiv samarbetspartner – delas av många likasinnade partier i Europa.