Monarkins inkluderande potential

Det är inte ofta det skrivs något vettigt om monarkin varför jag vill passa på att göra reklam för PJ Anders Linders signerade ledare i Svenska Dagbladet idag. Tyvärr har jag inte hunnit läsa Cecilia Åses bok Monarkins makt, som artikeln utgår ifrån, men ska man tro Linder gör Åse en stor poäng av kopplingen mellan monarki och nation. Enligt honom landar hon i slutsatsen att monarkin bidrar till att upprätthålla föreställningen om den nationella gemenskapen och därför är förkastlig.

Om detta skriver Linder att han inte alls kan se:

hur den fredliga, filantropiska och inkluderande nationalkänsla som stöds av dagens svenska monarki skulle vara skadlig. Jag känner mig betydligt tryggare med att statens toppar firar nationaldagen på Skansen i stillsamma former än med att de läxar upp folk och talar om Sverige och det svenska som fria fantasier. Att nationalkänslan är upplevd snarare än uppmätt, och att den förändras över tid, betyder inte att den inte existerar.

Hyfsat vettigt resonemang. En annan aspekt av detta är den som Nalin Pekgul berörde då hon för några år sedan argumenterade för att Socialdemokraterna borde slopa kravet på republik:

I invandrarkretsar är kungen och kungafamiljen oerhört respekterad och omtyckt. Varje gång någon från kungafamiljen besöker skolor med många invandrarbarn så blir det succé. En del av barnen känner att de är längst ner i botten och så kommer det en kronprinsessa till deras skola! Då är man en del av Sverige, hon är också vår. Den betydelsen går inte att mäta i pengar.

På nationaldagen, när nya medborgare får delta i en ceremoni i Stockholms stadshus, så ser man deras stolthet och lycka. För svenskarna, som kanske tar mycket för givet, kan de starka känslorna ibland vara svåra att förstå. Men med mitt kurdiska ursprung vet jag hur det känns att inte ha något egentligt medborgarskap. För mig blev det svenska medborgarskapet den avgörande punkten då jag kunde lägga det gamla bakom mig. Jag, och många med mig, vill visa hur stolta vi är över att vara en del av Sverige.

För oss blir nationella symboler som den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet.

Jag får ofta en känsla av rysk roulette när Pekgul ger sig in i debatter men, med reservation för de lite väl mustiga generaliseringarna, här tyckte jag att hon hamnade rätt. Det faktum att den svenska monarkin symboliserar den svenska nationen gör den nämligen inte automatiskt till en exkluderande institution: tvärtom rymmer den därigenom också en inkluderande potential. För ett mångkulturellt samhälle är det helt nödvändigt att det finns institutioner som kan fungera överbryggande och det vore minst sagt onödigt att redan på förhand diskvalificera kungahuset från en plats i diskussionen om dessa.