Om man ska tro senaste Eurobarometern kommer valrörelserna inför Europaparlamentsvalen i juni att helt domineras av ekonomiska frågor. Tillväxt, arbetslöshet och inflation framträder som de tre stora frågorna, när svarspersoner i medlemsländerna ombeds ange vad valen bör handla om. I detta märks ingen direkt skillnad mellan gamla och nya medlemsländer.
Skillnaderna mellan Väst och Öst framträder istället lite längre ner på listan. Klimatfrågan (som totalt hamnar på en delad sjätteplats i rangordningen över de viktigaste frågorna) värderas mycket lågt i Baltikum och Sydösteuropa (medan intresset i Centraleuropa är på genomsnittlig EU-nivå). Än tydligare är mönstret när det gäller invandring som delar sjätteplatsen med klimatet men är nästintill en icke-fråga i Öst. Den fråga som har tydligast östeuropeisk profil är pensionssystemens framtid, som i de nya medlemsländerna ges samma dignitet som de tre stora.
Det andra intressanta resultatet av undersökningen är det dramatiskt låga förtroendet för inhemska politiska institutioner i flera av länderna. Andelen som har förtroende för sitt nationella parlamentet respektive sin nationella regeringen är i hela EU 34 respektive 32 procent. Allra lägst är förtroendet i tre av de nya medlemsländerna: Bulgarien (8 respektive 15 procent), Lettland (9, 16) och Litauen (11, 16).
Graden av politiskt förtroende tycks samvariera med graden av instabilitet i ländernas partisystem. Litauen har på de fem parlamentsval som genomförts sedan självständigheten haft en genomsnittlig väljarrörlighet (volatilitet, med statsvetenskaplig terminologi) på 40 procent. Dvs, fyra av tio väljare byter parti mellan varje val (Lettland hamnar på 36 procent och Bulgarien på 26 procent). Det här är nivåer utan motstycke i åtminstone europeisk parlamentarisk historia. Som en jämförelse kan nämnas att EU15-länderna under perioden 1994-2004 hade en genomsnittlig volatilitet på 12 procent i de nationella parlamentsvalen, dvs under en period då det talats en hel del om ökad väljarrörlighet i Västeuropa!
Starkt relaterat till väljarrörlighet är uppkomsten av nya politiska partier. Jag har tidigare skrivit om det ständiga flödet av nybildade partier i Bulgarien men Lettland och Litauen är inte direkt sämre i detta avseende. Mot bakgrund av att Europaparlamentsvalen brukar kännetecknas av högre volatilitet och större möjligheter för nya partier att komma fram är det väldigt mycket som talar för stora omkastningar även i sommarens val.
Nya partier i Östeuropa är för övrigt temat för det forskningsprojekt jag har ihop med kollegorna Andreas Bågenholm och Li Bennich-Björkman.
Hej Andreas!
SvaraRaderaJag gillar din blogg! Den är intressant och ger bra info om politik som annars lätt faller mellan stolarna. En titt i Oscarssons och Holmbergs "Regeringsskifte" ger data för svensk volatilitet de senaste fem riksdagsvalen: 32 procentenheter. I jämförelse med Östeuropa verkar det inte ligga så långt efter. Ändå uppfattar jag svenskt partisystem som tämligen stabilt. Kanske har det att göra med den svenska blockpolitiken (12 procentenheter de senaste fem valen). Den rörigare östeurpeiska partipolitken kan således inte enbart förklaras med faktorer på väljarnivå. Jag gissar att det än rörigare på elitnivå (d v s bland partierna och dess politiker).
Hej!
SvaraRaderaSom nybörjare på volatilitetsområdet har jag framförallt märkt att det finns ett antal sätt att mäta på som ger ganska olika resultat. Får återkomma till teknikaliteterna senare men jag tackar för boktipset!
Men i sakfrågan har du helt rätt. Ska man förstå östeuropeisk partipolitik måste man kombinera väljar- och elitnivå och det är bland annat där frågan om nya partier kommer in som en intressant indikator.
Jag noterar att "i genomsnitt 12 procentenheter bytte block de senaste fem valen" gör en parantes mer förstålig i min kommentar.
SvaraRadera