Om "invandraren"

Maciej Zaremba har i veckan fortsatt sin reportageserie i DN med ytterligare två delar. Resonemangen i den igår publicerade tredje delen, Vilse i mångfalden, påminner mycket om den argumentation som Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt för i sin nyutkomna bok Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida (Ekerlids förlag). Där Zaremba lägger tonvikten vid homogeniserande bilder av "invandraren" fokuserar Eriksson och Rennerfelt på konsekvenserna av detta grupptänkande i termer av en diskrimineringspolitik som havererat. Det gemensamma temat är hur en politik med åtminstone delvis goda avsikter fått tydligt negativa konsekvenser.

I huvudsak delar jag detta perspektiv (även om termen balkanisering är illa vald). Att det används olika måttstockar beroende på vem som talar illustrerades inte minst i SVT:s debatt (5 februari) när Eriksson och Rennerfelt var inbjudna för att försvara sin bok. I en närmast komisk uppvisning av logiskt osammanhängande argumentation återkom motståndarna ständigt till författarnas hudfärg, kön, sociala bakgrund och sexuella läggning utan att reflektera över vad som blivit reaktionerna, hade situationen varit den omvända.

Men Zaremba landar tyvärr i en onödig och felaktig slutsats då han avslutningsvis ironiserar över Sigtuna kommun som är "inkluderande så det står härliga till" och "tror sig gå i spetsen för det mångkulturella samhället". Bakgrunden är att Sigtuna har infört skollov på muslimska, ortodoxa och kurdiska helger. Men detta är inte felriktad symbolpolitik, utan kan, beroende på omständigheterna, vara ett pragmatiskt förhållningssätt i ett mångkulturellt samhälle.

Såväl Zaremba som Eriksson & Rennerfelt (liksom faktiskt de flesta som yttrar sig i debatten) har rätt i att kategorin "invandrare" är besvärlig. Det är därför bra av Zaremba att markera kraftigt mot dem (t ex tidskriften Gringo) som försökte skapa en "cool" blatteidentitet. Det är inte värderingen av "invandraren" som är avgörande utan den fiktiva idén om en homogen grupp av invandrare som kan särskiljas från den, jämförelsevis avsevärt mindre fiktiva, idén om en homogen grupp svenskar.

Bakom invandrarkategorin döljer sig nästan alltid individer med åtminstone följande två egenskaper:

1) En etnisk identitet som inte är svensk. För olika människor betyder detta olika mycket men för väldigt många är just den etniska identiteten anledningen till att man tvingats flytta från ett land.

2) En idé om att stanna i Sverige och därmed en ambition att åtminstone i någon utsträckning tillgodogöra sig en svensk identitet.

Invandrarkategorins tragedi är att den fråntar individer både (1) och (2). Den förstås som uteslutande i relation till svenskhet och den reducerar allt icke-svenskt till en homogen massa. En framgångsrik integrationspolitik i ett mångkulturellt samhälle bör istället värna både (1) och (2). Ett bejakande av svensk kultur står inte i motsättning till ett bejakande av centrala inslag i de olika etniska (och kulturella, nationella, religiösa) identiteter som en invandrare har. Det är just detta som är det stora missförståndet i mångkulturalismdebatten. Därför har flaggor hissats ner, nationalsånger strukits och Lucia-firanden ställts in av "respekt" för invandrare. Problemet med svensk mångkulturalism har alltså inte varit själva mångkulturalismen i sig utan att den ackompanjerats av en kontraproduktiv anti-nationalism.

Om bland annat detta skriver jag i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups) som kommer ut senare i vår.