Inte sedan 1960 har så få svenskar röstat på partier som inte kommer in i parlamentet som i det senaste valet. Totalt fick riksdagspartierna 98,6 procent av rösterna, vilket innebär att andelen "bortkastade röster" den här gången blev så låg som 1,4 procent. Detta ska jämföras med 5,7 procent 2006 som då var en toppnotering. De senaste 20 åren har siffran aldrig varit under 2,2 procent och oftast över 3 procent.
I en demokratisk bemärkelse är detta positivt. Ju fler väljare som känner sig representerade av något av partierna i parlamentet, desto bättre, allt annat lika. I internationell jämförelse är det en extremt hög representativitet i det svenska parlamentet (som en jämförelse: när Polen 1993 införde en femprocentspärr röstade en tredjedel av väljarna på partier som inte klarade spärren). I de senaste valen i Tyskland var motsvarande siffra 6 procent, i Norge 2,7, i Tjeckien 18,8 och i Belgien 4,8.
Till största delen beror detta såklart på att Sverigedemokraterna nu kom in i riksdagen efter att i ett par val med anständiga siffror ändå inte kommit in i riksdagen. Men det beror också på att de övriga småpartierna har gjort sämre val än tidigare (utan SD är 2006 års siffra 2,8 procent, vilket alltså innebär en halvering av stödet för de andra småpartierna).
Piratpartiet noterar en marginell uppgång, från 0,63 procent 2006 till 0,65 procent 2010. I antal röster handlar det om att 3500 personer har tillkommit under de fyra år då vi har haft intensiva debatter i integritetsfrågor, och en stor framgång för Piratpartiet i Europaparlamentsvalet. Precis som Junilistan lärde sig 2006 tvingas piratpartisterna nu inse att resultat i riksdagsval är oberoende av resultat i Europaval.
Feministiskt initiativ tappar var tredje väljare och sjunger från 0,68 till 0,40 procent. Detta trots att Gudrun Schyman ändå har synts en del i media under valrörelsen. En rimlig hypotes är att en del av tappet beror på att väljare som har FI som bästa parti ändå valde att rösta på Vänsterpartiet, av taktiska skäl.
Sveriges Pensionärers Intresseparti, som fick 1 procent av rösterna 1998, har tappat för varje val sedan dess och stannar den här gången på 0,2 procent. På tio år har ungefär 40,000 väljare övergivit partiet.
Inga andra partier har attraherat mer än drygt 1000 röster.
Valresultatet är rimligen en stor besvikelse för de många eldsjälar som närt förhoppningar, om inte om en riksdagsplats så åtminstone om ett ökat väljarstöd. Rimligen är det också demoraliserande och kommer nog få en hel del att ge upp.
Det svenska partisystemet är ett jämförelsevis stängt partisystem. Det tog KDS nästan 30 år att ta sig in. Miljöpartiet misslyckades i tre av sina fyra första val. Sverigedemokraterna kommer in i år på sitt fjärde försök (värt att notera är att inget annat europeiskt nationalistparti har så många misslyckade försök bakom sig som Sverigedemokraterna nu har, det vanliga är att den typen av partier får mandat på sitt första, eller möjligen andra, försök). Ny Demokrati halkade in på ett bananskal under optimala omständigheter 1991, men raderades sedan snabbt ut.
Ska jag göra en gissning om framtiden är min bedömning att endast Piratpartiet har någon som helst möjlighet. Jag tror att partiet trots allt har en större potential än siffrorna visar. I den här valrörelsen kom man helt bort, inte minst på grund av egna misstag i samband med presentationen av valmanifestet (en debatt om barnpornografi, där det framgick att partiledningen inte gjorde samma tolkning, var inte vad man behövde). Men de frågor som Piratpartiet lyfter kommer knappast att bli mindre relevanta i framtiden samtidigt som inget ännu tyder på att de etablerade partierna skulle vilja ta över dem. Med en förnyelse av partiets ledning - det är oerhört svårt för ett litet parti att lyckas medialt utan en skicklig partiledare - och lite tur i händelseutvecklingen kan partiet möjligen få en ny chans.
För Feministiskt initativ är prognoserna sämre, av tre skäl. För det första är jämställdhet en fråga som nästan alla andra partier också driver. Utrymmet för att profilera sig är därför begränsat. För det andra uppfattas den lösning av jämställdhetsproblemen som FI förespråkar som extrem, av alltför många (enligt Valu röstade 98,5 procent av de väljare som angav jämställdhet som en mycket viktig fråga på ett annat parti än FI). För det tredje är FI ett tydligt vänsterideologiskt alternativ, vilket stöter bort väljare i mitten eller till höger (de flesta väljare som har gjort ett partitest märker att man får V och FI väldigt nära varandra). Gillar man Feministiskt initiativ kan man därför lika gärna rösta på Vänsterpartiet, och gillar man inte Vänsterpartiet vill man heller inte rösta på ett parti som i så stor utsträckning liknar Vänsterpartiet.
Den svenska riksdagen har nu åtta partier, alla med betryggande marginal till fyraprocentspärren i årets val. Som det ser ut just nu är det inget mer parti som knackar på dörren, åtminstone inte för överskådlig framtid.
Visar inlägg med etikett nya partier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nya partier. Visa alla inlägg
23 september 2010
22 september 2010
Sverigedemokraterna och valet 2010 - ett försök till sammanfattning
Jag har de senaste dagarna kommenterat Sverigedemokraternas framgång i ett antal olika medier. Här är ett försök till att lite utförligare sammanfatta det som jag har försökt att säga:
Varför gick det så bra för Sverigedemokraterna?
För att ett nytt parti ska kunna etablera sig krävs att två grundförutsättningar är uppfyllda. För det första måste partiet ha ett budskap som tillför någonting nytt och som väljarna efterfrågar, för det andra måste partiet lyckas nå ut med sitt budskap till tillräckligt många.
Sverigedemokraterna är ensamma bland svenska partier om att vilja minska invandringen och ensamma om att ta avstånd från det mångkulturella samhället. (Däremot är det många andra partier som är kritiska mot den integrationspolitik som har förts och integrationsfrågor har diskuterats flera gånger under valrörelsen och mandatperioden). Även om stödet för en hög invandring till Sverige har ökat försiktigt över tid finns det en stor väljargrupp som anser att Sverige har tagit emot för många invandrare och att invandringen bör begränsas. Även om stödet för det mångkulturella samhället generellt sett är stort, finns det en stor väljargrupp som är starkt kritiska till många företeelser som man förknippar med mångkulturalismen.
Precis som Miljöpartiet var beroende av miljöfrågan och Kristdemokraterna var beroende av ett intresse för ”etik och moral” i politiken, är Sverigedemokraterna helt beroende av att det finns en efterfrågan på en annan invandringspolitik. Detta är en helt grundläggande förutsättning för partiets framgång. Jag tror således att det är olyckligt att börja analyserna någon annanstans än i att de som röstar på Sverigedemokraterna i det stora hela gillar Sverigedemokraternas politik.
Av lika stor betydelse är att ett nytt parti lyckas nå ut med sitt budskap. Genomslag i nationell media är förstås viktigt och mediestudier lär visa att de i år fått mer uppmärksamhet än tidigare, men jag vill också lyfta fram att Sverigedemokraterna är en stark gräsrotsorganisation, som till stor del har byggt sin framgång underifrån. De stora regionala skillnaderna i väljarstöd visar betydelsen av politisk närvaro, lokalmedia, direktreklam, dörrknackning och fikarumssamtal.
Huruvida Sverigedemokraterna gynnades eller missgynnades av att inte få vara med i utfrågningar och partiledardebatter vet vi inte. Däremot vidhåller jag att det var ett felaktigt beslut att inte granska Sverigedemokraternas politiska program på lika villkor som riksdagspartierna, alldeles oavsett vilka effekter detta har haft på väljarstödet. Väljarna har i valrörelsen fått höra alldeles för mycket om hur andra partier ska hantera Sverigedemokraterna, och för lite om vilka brister och förtjänster som finns i Sverigedemokraternas politik.
Varför kom man in just nu?
Sverigedemokraternas stora hämsko har varit och är fortfarande att väldigt många uppfattar dem som ett extremt främlingsfientligt parti med rasistiska rötter. Få svenskar tilltalas av extremism, få svenskar är beredda att stödja öppen rasism.
Här har tiden verkat till partiets fördel. Ju fler år som går, desto längre blir avståndet bakåt, desto lättare blir det för nuvarande partiledning att distansera sig från partiets äldsta historia.
Det spelar också roll att partiets politik har förändrats. Sverigedemokraterna är ett mindre extremt parti idag än för tio år sedan. Man förespråkar inte längre dödsstraff och man förespråkar inte längre totalstopp för invandring. Partiet har också anammat idén om ”öppen svenskhet” vilket medför att även om man förespråkar en ytterlighetsposition befinner man sig nu faktiskt på samma skala som de andra partierna, vad gäller synen på invandring (inget parti förespråkar fri invandring, flera andra partier vill införa nya krav för uppehållstillstånd eller medborgarskap, t ex språktest eller samhällskontrakt).
Mediebilden av Sverigedemokraterna har också förändrats. Förr beskrevs partiet rutinmässigt även av journalister som ”det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna”. Så länge partiet rörde sig i politiken periferi fanns också en lockelse att försöka skaffa uppmärksamhet genom att agera excentriskt, vilket samtidigt riskerade att stöta bort väljare. Sverigedemokraternas valfilm var ett sådant exempel där min bedömning var att man riskerade att förlora fler väljare än man vann. (Det här dilemmat är inte unikt för Sverigedemokraterna, jämför till exempel med Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen.)
Hur går det 2014?
Sverigedemokraterna är ett parti i stadig tillväxt. Man har fördubblat sitt väljarstöd i varje val man har ställt upp i. Riksdagsplatsen innebär ökade ekonomiska resurser och ett garanterat medialt utrymme. Partiets riksdagsgrupp ser på pappret ut att vara ett väl förberett och sammansvetsat gäng. Allt detta talar till partiets fördel.
Samtidigt kvarstår bilden av partiet som extremt. Man har små marginaler och tål förmodligen inte alltför många misstag. Erfarenheter från kommunal nivå är inte lätta att omsätta i riksdagsarbete. Är partiet alltför samarbets- och kompromissvilligt riskerar man att tappa de mest övertygade väljarna. Om partiet istället medverkar till regeringskriser (givet att man får den möjligheten) och uppträder allmänt oseriöst riskerar man att förlora marginalväljare.
Vems fel är det att Sverigedemokraterna kom in?
Snarare än att leta syndabockar – att vänster och höger anklagar varandra för att ha skapat en grogrund för Sverigedemokraterna är men knappast inte konstruktivt – tror jag att man bör se till mer strukturella och långsiktiga förändringar, bortom enstaka individers eller partiers agerande.
Invandringen och framväxten av vår tids variant av mångkultur utgör en enorm förändring av de europeiska samhällena. Mot denna förändring reagerar de som i socioekonomiska termer kan sägas vara denna förändrings förlorare. Mot denna förändring reagerar de som har en ideologisk övertygelse om att ett monokulturellt samhälle är att föredra. Mot denna förändring reagerar de som förvisso uppskattar invandring och mångkulturalism, men som också menar att det demokratiska samhället måste sätta upp tydligare gränser – mot islamism, mot hederskultur och så vidare.
Därför är nationalistiska och/eller främlingsfientliga partier att betrakta som ett naturligt inslag i det samhälle vi nu lever i. Få länder som har haft en invandringspolitik som liknar den svenska har undvikit dessa idéströmningar och i länder med proportionella valsystem blir följden att de också får fäste i parlamenten. De fyller också, vill jag hävda, en demokratiskt viktig funktion, genom att de, som partier i allmänhet gör, kanaliserar och artikulerar idéer och intressen som förenar stora samhällsgrupper (jämför med efterkrigstidens västeuropeiska kommunistpartier som visserligen representerade en ideologi som för den stora majoriteten var helt förkastlig men ändå faktiskt fyllde en demokratisk funktion genom att ge representativitet och röst åt samhällsgrupper som, med olika grad av ideologisk övertygelse, till sist ändå tvingades medge att den representativa demokratin kanske hade sina poänger).
Ser vi till erfarenheten från andra länder är det svårt att hitta exempel på framgångsrika recept på hur sådana här partier motarbetas men enkelt att finna exempel på olika strategier som har misslyckats (i betydelsen att dessa partier har fått ökat väljarstöd och ökat politiskt inflytande).
Min slutsats är därför att vi får lära oss att leva med partier som Sverigedemokraterna och de idéer som de representerar. Den långsiktiga strategin bör vara att vinna demokratisk legitimitet för den invandrings- och mångfaldspolitik som de etablerade partierna förespråkar (genom ideologisk, inte moralisk, argumentation), att lyssna på erfarenheterna från de människor som upplever sig ha förlorat på samhällsförändringen och att försöka finna politiska lösningar på de nya problem som varje omfattande samhällsomvandling för med sig.
Varför gick det så bra för Sverigedemokraterna?
För att ett nytt parti ska kunna etablera sig krävs att två grundförutsättningar är uppfyllda. För det första måste partiet ha ett budskap som tillför någonting nytt och som väljarna efterfrågar, för det andra måste partiet lyckas nå ut med sitt budskap till tillräckligt många.
Sverigedemokraterna är ensamma bland svenska partier om att vilja minska invandringen och ensamma om att ta avstånd från det mångkulturella samhället. (Däremot är det många andra partier som är kritiska mot den integrationspolitik som har förts och integrationsfrågor har diskuterats flera gånger under valrörelsen och mandatperioden). Även om stödet för en hög invandring till Sverige har ökat försiktigt över tid finns det en stor väljargrupp som anser att Sverige har tagit emot för många invandrare och att invandringen bör begränsas. Även om stödet för det mångkulturella samhället generellt sett är stort, finns det en stor väljargrupp som är starkt kritiska till många företeelser som man förknippar med mångkulturalismen.
Precis som Miljöpartiet var beroende av miljöfrågan och Kristdemokraterna var beroende av ett intresse för ”etik och moral” i politiken, är Sverigedemokraterna helt beroende av att det finns en efterfrågan på en annan invandringspolitik. Detta är en helt grundläggande förutsättning för partiets framgång. Jag tror således att det är olyckligt att börja analyserna någon annanstans än i att de som röstar på Sverigedemokraterna i det stora hela gillar Sverigedemokraternas politik.
Av lika stor betydelse är att ett nytt parti lyckas nå ut med sitt budskap. Genomslag i nationell media är förstås viktigt och mediestudier lär visa att de i år fått mer uppmärksamhet än tidigare, men jag vill också lyfta fram att Sverigedemokraterna är en stark gräsrotsorganisation, som till stor del har byggt sin framgång underifrån. De stora regionala skillnaderna i väljarstöd visar betydelsen av politisk närvaro, lokalmedia, direktreklam, dörrknackning och fikarumssamtal.
Huruvida Sverigedemokraterna gynnades eller missgynnades av att inte få vara med i utfrågningar och partiledardebatter vet vi inte. Däremot vidhåller jag att det var ett felaktigt beslut att inte granska Sverigedemokraternas politiska program på lika villkor som riksdagspartierna, alldeles oavsett vilka effekter detta har haft på väljarstödet. Väljarna har i valrörelsen fått höra alldeles för mycket om hur andra partier ska hantera Sverigedemokraterna, och för lite om vilka brister och förtjänster som finns i Sverigedemokraternas politik.
Varför kom man in just nu?
Sverigedemokraternas stora hämsko har varit och är fortfarande att väldigt många uppfattar dem som ett extremt främlingsfientligt parti med rasistiska rötter. Få svenskar tilltalas av extremism, få svenskar är beredda att stödja öppen rasism.
Här har tiden verkat till partiets fördel. Ju fler år som går, desto längre blir avståndet bakåt, desto lättare blir det för nuvarande partiledning att distansera sig från partiets äldsta historia.
Det spelar också roll att partiets politik har förändrats. Sverigedemokraterna är ett mindre extremt parti idag än för tio år sedan. Man förespråkar inte längre dödsstraff och man förespråkar inte längre totalstopp för invandring. Partiet har också anammat idén om ”öppen svenskhet” vilket medför att även om man förespråkar en ytterlighetsposition befinner man sig nu faktiskt på samma skala som de andra partierna, vad gäller synen på invandring (inget parti förespråkar fri invandring, flera andra partier vill införa nya krav för uppehållstillstånd eller medborgarskap, t ex språktest eller samhällskontrakt).
Mediebilden av Sverigedemokraterna har också förändrats. Förr beskrevs partiet rutinmässigt även av journalister som ”det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna”. Så länge partiet rörde sig i politiken periferi fanns också en lockelse att försöka skaffa uppmärksamhet genom att agera excentriskt, vilket samtidigt riskerade att stöta bort väljare. Sverigedemokraternas valfilm var ett sådant exempel där min bedömning var att man riskerade att förlora fler väljare än man vann. (Det här dilemmat är inte unikt för Sverigedemokraterna, jämför till exempel med Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen.)
Hur går det 2014?
Sverigedemokraterna är ett parti i stadig tillväxt. Man har fördubblat sitt väljarstöd i varje val man har ställt upp i. Riksdagsplatsen innebär ökade ekonomiska resurser och ett garanterat medialt utrymme. Partiets riksdagsgrupp ser på pappret ut att vara ett väl förberett och sammansvetsat gäng. Allt detta talar till partiets fördel.
Samtidigt kvarstår bilden av partiet som extremt. Man har små marginaler och tål förmodligen inte alltför många misstag. Erfarenheter från kommunal nivå är inte lätta att omsätta i riksdagsarbete. Är partiet alltför samarbets- och kompromissvilligt riskerar man att tappa de mest övertygade väljarna. Om partiet istället medverkar till regeringskriser (givet att man får den möjligheten) och uppträder allmänt oseriöst riskerar man att förlora marginalväljare.
Vems fel är det att Sverigedemokraterna kom in?
Snarare än att leta syndabockar – att vänster och höger anklagar varandra för att ha skapat en grogrund för Sverigedemokraterna är men knappast inte konstruktivt – tror jag att man bör se till mer strukturella och långsiktiga förändringar, bortom enstaka individers eller partiers agerande.
Invandringen och framväxten av vår tids variant av mångkultur utgör en enorm förändring av de europeiska samhällena. Mot denna förändring reagerar de som i socioekonomiska termer kan sägas vara denna förändrings förlorare. Mot denna förändring reagerar de som har en ideologisk övertygelse om att ett monokulturellt samhälle är att föredra. Mot denna förändring reagerar de som förvisso uppskattar invandring och mångkulturalism, men som också menar att det demokratiska samhället måste sätta upp tydligare gränser – mot islamism, mot hederskultur och så vidare.
Därför är nationalistiska och/eller främlingsfientliga partier att betrakta som ett naturligt inslag i det samhälle vi nu lever i. Få länder som har haft en invandringspolitik som liknar den svenska har undvikit dessa idéströmningar och i länder med proportionella valsystem blir följden att de också får fäste i parlamenten. De fyller också, vill jag hävda, en demokratiskt viktig funktion, genom att de, som partier i allmänhet gör, kanaliserar och artikulerar idéer och intressen som förenar stora samhällsgrupper (jämför med efterkrigstidens västeuropeiska kommunistpartier som visserligen representerade en ideologi som för den stora majoriteten var helt förkastlig men ändå faktiskt fyllde en demokratisk funktion genom att ge representativitet och röst åt samhällsgrupper som, med olika grad av ideologisk övertygelse, till sist ändå tvingades medge att den representativa demokratin kanske hade sina poänger).
Ser vi till erfarenheten från andra länder är det svårt att hitta exempel på framgångsrika recept på hur sådana här partier motarbetas men enkelt att finna exempel på olika strategier som har misslyckats (i betydelsen att dessa partier har fått ökat väljarstöd och ökat politiskt inflytande).
Min slutsats är därför att vi får lära oss att leva med partier som Sverigedemokraterna och de idéer som de representerar. Den långsiktiga strategin bör vara att vinna demokratisk legitimitet för den invandrings- och mångfaldspolitik som de etablerade partierna förespråkar (genom ideologisk, inte moralisk, argumentation), att lyssna på erfarenheterna från de människor som upplever sig ha förlorat på samhällsförändringen och att försöka finna politiska lösningar på de nya problem som varje omfattande samhällsomvandling för med sig.
29 maj 2010
Analys av valet i Tjeckien
Det är nu så gott som färdigräknat i det tjeckiska valet. Två huvudresultat går att urskilja:
1) Väljarna har bestraffat de etablerade partierna. Samtliga partier i parlamentet förlorar mandat. Mer än var tredje väljare har istället valt att rösta på partier utanför parlamentet.
2) Socialdemokraterna blir största parti men är ändå valets stora förlorare. Tvärtemot vad de flesta förutspått får man nu mycket svårt att bilda regering.
Förlorarna är alltså många:
Socialdemokraterna (CSSD) gör sitt sämsta val sedan 1992. Med 22,1 procent har man tappat en tredjedel av väljarna från 2006 och man går till och med sämre än i Europaparlamentsvalet förra sommaren (22,4). Man vinner distrikten i västra och östra Tjeckien men tycks ha misslyckats med att mobilisera tillräckligt många av sina väljare, att döma av lågt valdeltagande i städer som Usti nad Ladem och Ostrava.
Högerpartiet Medborgardemokraterna (ODS) gör med 20,2 procent sitt överlägset sämsta val någonsin. Man vinner distrikten i centrala Tjeckien men förlorar sensationellt i Prag. För första gången är inte ODS det överlägset dominerande partiet till höger i tjeckisk politik.
Kristdemokraterna (KDU-CSL) gör också sitt sämsta val någonsin och misslyckas med 4,4 procent att nå fortsatt parlamentarisk representation. Partiet går hyggligt i sina kärnområden i sydöst men har av rapporteringen att döma misslyckats att nå ut i valkampanjen. Det starkt sekulariserade Tjeckien erbjuder betydligt mindre utrymme för ett parti på kristen grund, jämfört med exempelvis Slovakien eller Polen.
Även De Gröna, som kom tillbaka in i parlamentet 2006, åker ut, vilket dock var väntat eftersom man under lång tid legat lågt i opinionsmätningarna. Gröna partier har förtvivlat svårt att etablera sig i partipolitiken i Östeuropa.
Kommunistpartiet får 11,3 procent och tappar därmed minst av de fem parlamentspartierna. Man behåller sin ställning som regionens överlägset mest framgångsrika icke-reformerade kommunistparti. Däremot är valresultatet som helhet en tillbakagång; kommunisterna hade hoppats att kunna påverka regeringspolitiken som stödparti åt CSSD och därigenom erkännas som ett legitimt parti. Nu väntar förmodligen ytterligare fyra år i den politiska periferin.
Vinnarna hittas alltså bland de nya partierna. Allra framgångsrikast är TOP 09, som bildades förra året av den tidigare utrikesministern Karol Schwarzenberg. Han är förmodligen att betrakta som valets största individuella segrare, han har exempelvis fått fler personröster än någon annan kandidat i landet. 17 procent är oerhört imponerande för ett parti som bildades ett knappt år före valet och har gått till val på allt annat än en populistisk kampanj. Tvärtom, TOP 09 förespråkar kraftiga nedskärningar i de offentliga finanserna och var det enda parti under det gångna året som har ställt sig bakom de reformer som genomdrivits av den teknokratiska expertregeringen. Sensationellt är att man vinner i Prag, med 29 procent av rösterna.
Det andra nya partiet heter i direktöversättning ”Offentliga affärer” (VV, men ett mer gångbart internationellt namn skulle kunna vara Res Publica, att jämföra med ett liknande parti som vann valet i Estland 2003). VV leds av en tjeckisk motsvarighet till Janne Josefsson och har gått till val på att bekämpa korruptionen och förespråka mer direktdemokrati. Man har bedrivit en mycket skicklig kampanj genom social medier men också anklagats för populism. Ideologiskt hamnar man nånstans i mitten med dragning åt höger.
Regeringsbildningen blir nu en svår fråga. Socialdemokraterna kommer, i egenskap av största parti, få uppdraget av president Vaclav Klaus, men lär inte lyckas. Mer troligt är en ODS-ledd regering i koalition med TOP 09 och VV. En sådan regering skulle få parlamentarisk majoritet, men skulle den kunna hålla ihop? Båda de nya partierna har varit starkt kritiska mot ODS och lär ställa höga krav på inflytande över politiken.
Valet i Tjeckien bekräftar åtminstone tre trender i central- och östeuropeisk politik just nu. För det första blåser det högervindar. Vi såg det i Ungern för en månad sedan och har tidigare sett det i val i Baltikum, Polen, Rumänien och Bulgarien. För det andra är partisystemen fortsatt väldigt rörliga med stort utrymme för nya partier. Nettorörligheten (summan av alla partiers förändringar delat genom två) hamnar över 30 procent (snittet i Västeuropa ligger runt 15). Två nya partier kom in senast i Ungern och två nu i Tjeckien. Chanserna är goda för att mönstret upprepas i Slovakien om två veckor. För det tredje spelar den ekonomiska krisen i Europa in i valutgången. Högerpartierna har varnat för en grekisk utveckling och en hel del talar för att detta har bidragit till Socialdemokraternas tillbakagång, särskilt i ljuset av en regering som skulle stödja sig på kommunister. Givet denna bakgrund föreföll löften om avskaffade sjukvårdsavgifter eller höjda pensioner som mer ansvarslösa än lockande, åtminstone för yngre väljare.
1) Väljarna har bestraffat de etablerade partierna. Samtliga partier i parlamentet förlorar mandat. Mer än var tredje väljare har istället valt att rösta på partier utanför parlamentet.
2) Socialdemokraterna blir största parti men är ändå valets stora förlorare. Tvärtemot vad de flesta förutspått får man nu mycket svårt att bilda regering.
Förlorarna är alltså många:
Socialdemokraterna (CSSD) gör sitt sämsta val sedan 1992. Med 22,1 procent har man tappat en tredjedel av väljarna från 2006 och man går till och med sämre än i Europaparlamentsvalet förra sommaren (22,4). Man vinner distrikten i västra och östra Tjeckien men tycks ha misslyckats med att mobilisera tillräckligt många av sina väljare, att döma av lågt valdeltagande i städer som Usti nad Ladem och Ostrava.
Högerpartiet Medborgardemokraterna (ODS) gör med 20,2 procent sitt överlägset sämsta val någonsin. Man vinner distrikten i centrala Tjeckien men förlorar sensationellt i Prag. För första gången är inte ODS det överlägset dominerande partiet till höger i tjeckisk politik.
Kristdemokraterna (KDU-CSL) gör också sitt sämsta val någonsin och misslyckas med 4,4 procent att nå fortsatt parlamentarisk representation. Partiet går hyggligt i sina kärnområden i sydöst men har av rapporteringen att döma misslyckats att nå ut i valkampanjen. Det starkt sekulariserade Tjeckien erbjuder betydligt mindre utrymme för ett parti på kristen grund, jämfört med exempelvis Slovakien eller Polen.
Även De Gröna, som kom tillbaka in i parlamentet 2006, åker ut, vilket dock var väntat eftersom man under lång tid legat lågt i opinionsmätningarna. Gröna partier har förtvivlat svårt att etablera sig i partipolitiken i Östeuropa.
Kommunistpartiet får 11,3 procent och tappar därmed minst av de fem parlamentspartierna. Man behåller sin ställning som regionens överlägset mest framgångsrika icke-reformerade kommunistparti. Däremot är valresultatet som helhet en tillbakagång; kommunisterna hade hoppats att kunna påverka regeringspolitiken som stödparti åt CSSD och därigenom erkännas som ett legitimt parti. Nu väntar förmodligen ytterligare fyra år i den politiska periferin.
Vinnarna hittas alltså bland de nya partierna. Allra framgångsrikast är TOP 09, som bildades förra året av den tidigare utrikesministern Karol Schwarzenberg. Han är förmodligen att betrakta som valets största individuella segrare, han har exempelvis fått fler personröster än någon annan kandidat i landet. 17 procent är oerhört imponerande för ett parti som bildades ett knappt år före valet och har gått till val på allt annat än en populistisk kampanj. Tvärtom, TOP 09 förespråkar kraftiga nedskärningar i de offentliga finanserna och var det enda parti under det gångna året som har ställt sig bakom de reformer som genomdrivits av den teknokratiska expertregeringen. Sensationellt är att man vinner i Prag, med 29 procent av rösterna.
Det andra nya partiet heter i direktöversättning ”Offentliga affärer” (VV, men ett mer gångbart internationellt namn skulle kunna vara Res Publica, att jämföra med ett liknande parti som vann valet i Estland 2003). VV leds av en tjeckisk motsvarighet till Janne Josefsson och har gått till val på att bekämpa korruptionen och förespråka mer direktdemokrati. Man har bedrivit en mycket skicklig kampanj genom social medier men också anklagats för populism. Ideologiskt hamnar man nånstans i mitten med dragning åt höger.
Regeringsbildningen blir nu en svår fråga. Socialdemokraterna kommer, i egenskap av största parti, få uppdraget av president Vaclav Klaus, men lär inte lyckas. Mer troligt är en ODS-ledd regering i koalition med TOP 09 och VV. En sådan regering skulle få parlamentarisk majoritet, men skulle den kunna hålla ihop? Båda de nya partierna har varit starkt kritiska mot ODS och lär ställa höga krav på inflytande över politiken.
Valet i Tjeckien bekräftar åtminstone tre trender i central- och östeuropeisk politik just nu. För det första blåser det högervindar. Vi såg det i Ungern för en månad sedan och har tidigare sett det i val i Baltikum, Polen, Rumänien och Bulgarien. För det andra är partisystemen fortsatt väldigt rörliga med stort utrymme för nya partier. Nettorörligheten (summan av alla partiers förändringar delat genom två) hamnar över 30 procent (snittet i Västeuropa ligger runt 15). Två nya partier kom in senast i Ungern och två nu i Tjeckien. Chanserna är goda för att mönstret upprepas i Slovakien om två veckor. För det tredje spelar den ekonomiska krisen i Europa in i valutgången. Högerpartierna har varnat för en grekisk utveckling och en hel del talar för att detta har bidragit till Socialdemokraternas tillbakagång, särskilt i ljuset av en regering som skulle stödja sig på kommunister. Givet denna bakgrund föreföll löften om avskaffade sjukvårdsavgifter eller höjda pensioner som mer ansvarslösa än lockande, åtminstone för yngre väljare.
4 mars 2009
Inför Europaparlamentsvalen
Om man ska tro senaste Eurobarometern kommer valrörelserna inför Europaparlamentsvalen i juni att helt domineras av ekonomiska frågor. Tillväxt, arbetslöshet och inflation framträder som de tre stora frågorna, när svarspersoner i medlemsländerna ombeds ange vad valen bör handla om. I detta märks ingen direkt skillnad mellan gamla och nya medlemsländer.
Skillnaderna mellan Väst och Öst framträder istället lite längre ner på listan. Klimatfrågan (som totalt hamnar på en delad sjätteplats i rangordningen över de viktigaste frågorna) värderas mycket lågt i Baltikum och Sydösteuropa (medan intresset i Centraleuropa är på genomsnittlig EU-nivå). Än tydligare är mönstret när det gäller invandring som delar sjätteplatsen med klimatet men är nästintill en icke-fråga i Öst. Den fråga som har tydligast östeuropeisk profil är pensionssystemens framtid, som i de nya medlemsländerna ges samma dignitet som de tre stora.
Det andra intressanta resultatet av undersökningen är det dramatiskt låga förtroendet för inhemska politiska institutioner i flera av länderna. Andelen som har förtroende för sitt nationella parlamentet respektive sin nationella regeringen är i hela EU 34 respektive 32 procent. Allra lägst är förtroendet i tre av de nya medlemsländerna: Bulgarien (8 respektive 15 procent), Lettland (9, 16) och Litauen (11, 16).
Graden av politiskt förtroende tycks samvariera med graden av instabilitet i ländernas partisystem. Litauen har på de fem parlamentsval som genomförts sedan självständigheten haft en genomsnittlig väljarrörlighet (volatilitet, med statsvetenskaplig terminologi) på 40 procent. Dvs, fyra av tio väljare byter parti mellan varje val (Lettland hamnar på 36 procent och Bulgarien på 26 procent). Det här är nivåer utan motstycke i åtminstone europeisk parlamentarisk historia. Som en jämförelse kan nämnas att EU15-länderna under perioden 1994-2004 hade en genomsnittlig volatilitet på 12 procent i de nationella parlamentsvalen, dvs under en period då det talats en hel del om ökad väljarrörlighet i Västeuropa!
Starkt relaterat till väljarrörlighet är uppkomsten av nya politiska partier. Jag har tidigare skrivit om det ständiga flödet av nybildade partier i Bulgarien men Lettland och Litauen är inte direkt sämre i detta avseende. Mot bakgrund av att Europaparlamentsvalen brukar kännetecknas av högre volatilitet och större möjligheter för nya partier att komma fram är det väldigt mycket som talar för stora omkastningar även i sommarens val.
Nya partier i Östeuropa är för övrigt temat för det forskningsprojekt jag har ihop med kollegorna Andreas Bågenholm och Li Bennich-Björkman.
Skillnaderna mellan Väst och Öst framträder istället lite längre ner på listan. Klimatfrågan (som totalt hamnar på en delad sjätteplats i rangordningen över de viktigaste frågorna) värderas mycket lågt i Baltikum och Sydösteuropa (medan intresset i Centraleuropa är på genomsnittlig EU-nivå). Än tydligare är mönstret när det gäller invandring som delar sjätteplatsen med klimatet men är nästintill en icke-fråga i Öst. Den fråga som har tydligast östeuropeisk profil är pensionssystemens framtid, som i de nya medlemsländerna ges samma dignitet som de tre stora.
Det andra intressanta resultatet av undersökningen är det dramatiskt låga förtroendet för inhemska politiska institutioner i flera av länderna. Andelen som har förtroende för sitt nationella parlamentet respektive sin nationella regeringen är i hela EU 34 respektive 32 procent. Allra lägst är förtroendet i tre av de nya medlemsländerna: Bulgarien (8 respektive 15 procent), Lettland (9, 16) och Litauen (11, 16).
Graden av politiskt förtroende tycks samvariera med graden av instabilitet i ländernas partisystem. Litauen har på de fem parlamentsval som genomförts sedan självständigheten haft en genomsnittlig väljarrörlighet (volatilitet, med statsvetenskaplig terminologi) på 40 procent. Dvs, fyra av tio väljare byter parti mellan varje val (Lettland hamnar på 36 procent och Bulgarien på 26 procent). Det här är nivåer utan motstycke i åtminstone europeisk parlamentarisk historia. Som en jämförelse kan nämnas att EU15-länderna under perioden 1994-2004 hade en genomsnittlig volatilitet på 12 procent i de nationella parlamentsvalen, dvs under en period då det talats en hel del om ökad väljarrörlighet i Västeuropa!
Starkt relaterat till väljarrörlighet är uppkomsten av nya politiska partier. Jag har tidigare skrivit om det ständiga flödet av nybildade partier i Bulgarien men Lettland och Litauen är inte direkt sämre i detta avseende. Mot bakgrund av att Europaparlamentsvalen brukar kännetecknas av högre volatilitet och större möjligheter för nya partier att komma fram är det väldigt mycket som talar för stora omkastningar även i sommarens val.
Nya partier i Östeuropa är för övrigt temat för det forskningsprojekt jag har ihop med kollegorna Andreas Bågenholm och Li Bennich-Björkman.
27 februari 2009
Nya partier i Bulgarien
Under 1990-talet framstod Bulgariens partisystem som ett av de mest stabila i Central- och Östeuropa. Två stora partier med tydlig vänster- respektive högerideologi alternerade vid makten och samlade tillsammans ungefär två tredjedelar av väljarkåren.
2001 förändrades det mesta då den forne bulgariske tsaren Simeon - han tvingades i exil som nioåring då kommunisterna tog makten i landet och hann aldrig verka som statschef - bildade partiet National Movement Simeon II. Två månader efter bildandet vann partiet nära 43 procent av rösterna och hälften av mandaten i parlamentet. Det är faktiskt den största framgången för ett nybildat parti i europeisk historia.
Stödet för Simeons parti halverades i valet 2005 och är att döma av de senaste opinionsundersökningarna i det närmaste utraderat, men arvet tycks vara ett partisystem ständigt öppet för nya entreprenörer. I valet 2005 kom tre nybildade partier in i parlamentet (bland dem det högerextrema Ataka) och inför sommarens parlamentsval har ytterligare ett antal partier bildats. Viktigast av dessa är GERB (Citizens for European Development of Bulgaria) som bildades 2006 av Sofias populäre borgmästare Boyko Borisov. GERB vann Europaparlamentsvalet 2007 och har sedan dess toppat opinionsundersökningarna.
2007 bildades LIDER (Liberal Initiative for a Democratic European Development) av ett antal företagsledare och häromveckan kom så det senaste tillskottet till skaran: Bulgarian Left Wing, under ledning av en tidigare parlamentariker för Socialistpartiet. Vid sidan av de vanliga profilfrågorna för nya partier - framförallt anti-korruption och brottsbekämpning - märks på Bulgarian Left Wings programförklaring även "krishantering". Där de nybildade partierna, inte bara i Bulgarien utan även i andra länder i regionen, tidigare haft mycket tydliga marknadsliberala profiler tycks nu alltså finanskrisen ha skapat en öppning för utmanare även från vänster.
2001 förändrades det mesta då den forne bulgariske tsaren Simeon - han tvingades i exil som nioåring då kommunisterna tog makten i landet och hann aldrig verka som statschef - bildade partiet National Movement Simeon II. Två månader efter bildandet vann partiet nära 43 procent av rösterna och hälften av mandaten i parlamentet. Det är faktiskt den största framgången för ett nybildat parti i europeisk historia.
Stödet för Simeons parti halverades i valet 2005 och är att döma av de senaste opinionsundersökningarna i det närmaste utraderat, men arvet tycks vara ett partisystem ständigt öppet för nya entreprenörer. I valet 2005 kom tre nybildade partier in i parlamentet (bland dem det högerextrema Ataka) och inför sommarens parlamentsval har ytterligare ett antal partier bildats. Viktigast av dessa är GERB (Citizens for European Development of Bulgaria) som bildades 2006 av Sofias populäre borgmästare Boyko Borisov. GERB vann Europaparlamentsvalet 2007 och har sedan dess toppat opinionsundersökningarna.
2007 bildades LIDER (Liberal Initiative for a Democratic European Development) av ett antal företagsledare och häromveckan kom så det senaste tillskottet till skaran: Bulgarian Left Wing, under ledning av en tidigare parlamentariker för Socialistpartiet. Vid sidan av de vanliga profilfrågorna för nya partier - framförallt anti-korruption och brottsbekämpning - märks på Bulgarian Left Wings programförklaring även "krishantering". Där de nybildade partierna, inte bara i Bulgarien utan även i andra länder i regionen, tidigare haft mycket tydliga marknadsliberala profiler tycks nu alltså finanskrisen ha skapat en öppning för utmanare även från vänster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)