Östeuropeiska uppdateringar

Hög tid med lite uppdateringar kring valens och regeringskrisernas Östeuropa.

I Ungern ser Gordon Bajnai ut att bli ny premiärminister. Bajnai har ingått i regeringen sedan 2007, senast som ekonomiminister, men förefaller ändå betraktas som en outsider: från att ha varit aktiv i kommunistpartiets ungdomsförbund vid slutet på 1980-talet har han spenderat de flesta av åren efter 1989 i näringslivet och han är inte direkt associerad med socialistpartiet. Den regering han nu sätter samman är tänkt att bestå av ministrar hämtade från alla politiska läger i Ungern. Bajnai är inte förstavalet, snarare fjärde eller femte på listan, och saknar demokratiskt mandat. Trots det bedöms han vara en av de som kan leda landet och återskapa förtroendet för regeringen, fram till ordinarie parlamentsval nästa vår. (Tvärtemot vad jag skrev tidigare avgick premiärminister Gyurcsany till slut även som partiordförande för socialistpartiet, trots stöd från kongressombuden).

Redan i höst ser det däremot ut att bli val i Tjeckien, sedan de två största partierna kommit överens om nyval som enda vägen ut ur det nu uppkomna dödläget. Det tål att understrykas att regeringskrisen i Tjeckien tycks ha överraskat alla bedömare. Misstroendevotum mot regeringar hör till vardagen i landet, men inte att de resulterar i fällande dom. Sanningen om spelet bakom kulisserna lär också komma fram, förr eller senare, inklusive Vaclav Klaus eventuella roll. Alldeles oavsett har man nu lyckats ge Lissabon-förespråkarna ett starkt argument för avskaffat roterande ordförandeskap i unionen.

De kommande valen i Ungern och Tjeckien blir högintressanta. Kommer de etablerade partierna att hålla ställningarna eller skapar den ekonomiska krisen utrymme för nya politiska aktörer att ta sig fram? Vilket utrymme kommer frågor om kompetens och expertis få i valkampanjerna, relativt ideologiska och sakpolitiska motsättningar?

Mer traditionella, vilket i Östeuropa innebär inriktade på etniska relationer, förefaller kampanjerna inför kommande helgs avgöranden i presidentvalen i Slovakien och Makedonien. I Slovakien har president Gasparovics kampanj spridit flygblad som anklagar utmanaren Radicova för att vilja ge den ungerska minoriteten autonomi. Gasparovic (som bland annat har stöd av det slovakiska nationalistpartiet) var storfavorit inför valet men skillnaden i första omgången blev inte större än 8 procent. Kan Radicova vinna de flesta av de cirka 10 procent som röstade på två liberala och konservativa kandidater (men som inte tagit ställning för någon av kandidaterna i andra omgången), samt locka till sig fler av de soffliggare som eventuellt engagerar sig i en jämn andra omgång, har hon en realistisk chans att bli regionens första kvinnliga president.

I Makedonien är politiken gentemot Grekland eventuellt den fråga där kandidaterna skiljer sig tydligast åt. Om VMRO:s Ivanov, som fick omkring 35 procent i första omgången, vinner över socialdemokraten Frckovski (ca 20 procent), är det mindre troligt att det går att nå en kompromiss i namnfrågan. Grekiska kommentatorer bedömer exempelvis utsikterna för en framtida kompromiss om namnfrågan som helt borta ifall Ivanov vinner.

I Azerbajdzjan har det inte blivit några större efterspel efter folkomröstningen som gav överväldigande stöd för presidentens förslag till författningsändringar. Det kom faktiskt inofficiella hot från Europarådet om uteslutning direkt efteråt, men dessa har inte fått någon uppföljning och det mesta tyder på att folkomröstningen får betraktas som en stor framgång för Aliev-familjen.

Till sist ska vi inte glömma att det även har hållits parlamentsval i Montenegro, för andra gången sedan landet blev självständigt. Preliminära rapporter talar om huvudsakligen väl genomförda val.