Helgens val i Central- och Östeuropa

En intensiv helg i central- ochösteuropeisk politik.

I Slovakien omvaldes igår Ivan Gasparovic till president, med 55,5 procent av rösterna mot 44,5 procent för Iveta Radicova. Valdeltagandet steg till 51 procent, jämfört med 43 procent i första omgången. Valet har splittrat Slovakien: storstäderna och den ungerska minoriteten har röstat på Radicova medan Gasparovic har vunnit sina röster främst i mindre städer och på landsbygden där tvetydiga slogans som "Slovaker, rösta!" går hem. Valresultatet är mer en seger för Robert Ficos vänsterpopulistiska/nationalistiska regering än en förlust för den liberala och kristdemokratiska oppositionen (Gasparovic var förhandsfavorit och Radicova har gått bättre än väntat).

Från Tjeckien rapporteras de ledande partierna nu ha kommit överens om att låta en expeditionsministär styra landet fram till nyval i oktober. Trolig ny regeringschef är Jan Fischer, som är chef för den tjeckiska statistiskmyndigheten. Om detta nu realiseras innan det tjeckiska ordförandeskapet hinner i mål är det faktiskt ett otroligt exempel på hur ett lands elit devalverar sitt internationella och europeiska inflytande.

Nästan helt utan internationellt inflytande är det parlament som idag väljs i Moldavien. Valet är också ett indirekt presidentval, eftersom en av parlamentets allra viktigaste uppgifter är att utse en ny president (under 1990-talet hade Moldavien ett semipresidentiellt system, men sedan 2001 utses presidenten av parlamentet). Sedan 2001 styrs också Moldavien av ett icke alltför väl reformerat kommunistparti med president Vladimir Voronin i spetsen. Voronin, som efter två mandatperioder inte kan sitta kvar, har, efter känd östslavisk förebild, klargjort att han önskar fortsätta på en central position i moldavisk politik även efter att mandatperioden går ut.

Att tala om effekter av finanskrisen kan tyckas överdrivet i ett land som varit i ständig kris sedan självständigheten och allmänt räknas som Europas allra fattigaste. Kommunisterna höll nästan in i det sista fast vid att förneka några kriseffekter och har istället kryddat valkampanjen med kraftiga höjningar av pensionerna. Den tydligaste effekten av krisen så här långt är istället indirekt - den tredjedel av landets BNP som kommer från emigranters hemskickade pengar minskar rejält när försörjningsmöjligheterna för moldaver utomlands minskar. För kommunistpartiet har annars detta varit en fruktbar ekonomisk ekvation: unga människor emigrerar, skickar hem pengar som håller landet (knappt) flytande och lämnar kvar en åldrande befolkning som på valdagen röstar på partiet.

Helgens sista val är avgörandet i presidentvalet i Makedonien. Om detta val har jag skrivit tidigare. Tidiga rapporter talar om ett lågt valdeltagande och det mesta tyder väl på att den konservative kandidaten Ivanov vinner. Men aavsett vem som blir president blir han också överbefälhavare för en armé som alltjämt står utanför Nato. Som bekant missade Makedonien, pga namnkonflikten med Grekland, det tåg som denna vecka förde Kroatien och Albanien in i försvarsalliansen.

Det sista är värt att stanna upp vid en liten stund. Albanien som Nato-medlem. En oerhörd händelse, i ett litet längre perspektiv. Det som en gång var världens utrikespolitiskt allra mest (självvalt) isolerade land ingår nu i Nato. Faktum är att Albanien redan 1992, som det allra första landet från Öst, ansökte om medlemskap. Då avvisade Nato vänligt men bestämt, men 17 år - och en hel del amerikanska ansträngningar för att rusta upp den albanska armén - senare fullbordas denna remarkabla förändring. Jag kan faktiskt inte komma på något annat land i världshistorien som ändrat sin utrikespolitik så dramatiskt under så kort tid som Albanien i början av 1990-talet.