6 augusti 2009

Muslimer som väljare

Magnus Hagevi, produktiv statsvetare vid den annars något ojämna Växjö-institutionen, har studerat väljarbeteendet hos svenska muslimer och funnit att en överväldigande majoritet sympatiserar med socialdemokraterna (och att sambandet inte kan reduceras till klasstillhörighet). I en debattartikel i Aftonbladet påpekar Hagevi att detta kan ses som ett borgerligt integrationspolitiskt misslyckande. Om inte borgerliga partier kan vinna muslimska invandrares sympatier, är det då samtidigt rimligt att beskylla socialdemokraterna för integrationens problem?

Antalet muslimer är i Sverige och många andra europeiska länder nu så stort att det är rimligt att tala om muslimer som en potentiell väljargrupp. Men vad är då ett tecken på en politisk integration? Implicit i Hagevis resonemang ligger att muslimer är integrerade om de röstar som svenskar i allmänhet. Jag skulle föredra att lägga ribban lite lägre: muslimer kan som väljargrupp bli politiskt integrerade antingen genom att rösta på något av de etablerade partierna, alternativt genom att bilda egna partier. Om man röstar precis som alla andra är det frågan om man uppfyller kraven på en väljargrupp. Röstar man däremot inte alls kan vi börja tala om politiskt utanförskap.

Kanske är det istället avsaknaden av muslimska partier som i ett större perspektiv är den mest intressanta slutsatsen? Det finns några som har försökt (bl a i Finland) men med enstaka lokala undantag (i första hand det muslimska partiet NMP i Nederländerna) har inget muslimskt parti vunnit parlamentarisk representation i något västeuropeiskt land (i Bulgarien finns ett parti som i praktiken representerar landets turkiska minoritet). Trots att de etablerade politiska partierna inte har gjort alltför mycket för att vinna muslimska sympatier har alltså muslimer ändå kommit att inkluderas i den befintliga vänster-högerdimensionen.

Den extrema vänsterslagsidan är däremot intressant som fenomen, även om den inte självklart utgör en indikator på bristande integration. I bland annat Belgien och Nederländerna har kristdemokratiska partier de senaste åren skaffat sig många muslimska företrädare (se här för en engelsk översättning av en artikel från De Groene Amsterdammer) och det finns tecken på att stödet för kristdemokratiska partier ökar bland yngre muslimska väljare. Här borde det kunna finnas ett visst utrymme även för kristdemokraterna i Sverige, om man skulle politisera frågor om det sekulära samhället på ett "religionsneutralt" sätt. Men man ligger redan efter de kristna socialdemokraterna, som på senare tid tydligt försökt orientera sig mot muslimska väljare.

8 kommentarer:

  1. Vad roligt med en hel bloggpost som kommenterar vad jag skrivet! När integration diskuteras är det möjligt att anlägga olika perspektiv. Ofta rör det sig om en relation mellan befolkningsmajoritet och en eller flera minoriteter. Vad som uppfattas som problem kan skifta: majoriteten eller minoriteten. När det gäller muslimer (en minoritet) är det vanligt att se dessa som ett problem i integrationen. Då kan någon tycka att om de röstade på ungefär samma sätt (d v s uppdelade i två jämna politiska block) så skulle det vara ett exempel på god integratin. Detta är inte vad jag skriver i artikeln. Ett annat perspektiv som jag valt att anlägga i artikeln i Aftonbladet är att se representanter för befolkningsmajoriten som problem i integrationen. Då gäller problemet varför dessa (i detta fall de borgerliga partierna) inte kan attrahera en befolkningsminoritet (i detta fall svenska muslimer). Det är således inte svenska muslimer utan de borgerliga partierna som brister i politisk integration. Kanske är majoritetperspektivet på bristande politisk integration så ovanligt att många inte ens tänker på att det existerar.

    SvaraRadera
  2. Varför röstar första- och andra generationens invandrare inte på borgerliga partier? Ett svar från tillämpningar av åsiktsröstningsmodeller är att de står längre till vänster än andra grupper och att de i större utsträckning har vänsteråsikter i sakfrågor som gäller synen på offentlig sektor, skatter, marknadsekonomi, privatiseringar, statlig intervention i näringslivet och arbetsrätt. Med andra ord: utrikesfödda åsiktsröstar och ideologiröstar precis som alla andra väljare.

    Men varför det då? är den naturliga följdfrågan? Svaren måste sökas i de två mest framgångsrika förklaringsperspektiven i sammanhanget: socialisation och rationalitet.

    Socialisationsförklaringen skulle låta ungefär så här: första- och andra generationens invandrare tenderar att finnas i miljöer där många andra röstar på vänsterpartier (med andra ord en social inlärningseffekt som beror på just viljan att integreras och adaptera till gällande normer). Ungefär som att växa upp och ideologiskt danas i norrbotten, alltså.

    Rationalitetsförklaringen tar spjärn i grupp- och egenintresse. Utifrån givna materiella förhållanden och bedömningar av nuvarande och framtida livschanser gör individen en rationell bedömning av vilken slags politik som är bra och vilken slags politik som är dålig för en själv och de närmaste och för samhället som helhet (vi människor tenderar att vara riktigt duktiga på att snabbt klura ut vem och vilka som kommer att bli som vinnare eller förlorare på olika slags politik).

    En möjlig tolkning är alltså att partier som förespråkar aktiv arbetsmarknadspolitik, större transfereringar i bidragssystem, satsningar på hemspråksundervisning och komvux, och uppvisar tolerans och öppenhet i frågor som rör mångkultur bedöms kunna ta till vara gruppens intressen på ett bra sätt. (Resten är upp till politiken som övertygandets konst).

    Alliansen gjorde för övrigt viktiga insteg i gruppen utrikesfödda/andra generationens invandrare i samband med 2010 års val, vilket kan innebära ett möjlighetsfönster att bryta den förkrossande vänsterdominansen.

    SvaraRadera
  3. 2006 års val skall det förstås vara i sista stycket, förlåt.

    SvaraRadera
  4. Och i min bloggkommentar borde det ha stått: Då kan någon tycka att om de röstade på ungefär samma sätt som övriga svenskar (d v s uppdelade i två jämna politiska block) så skulle det vara ett exempel på god integration.

    I min bok Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland diskuterar jag möjliga (och mindre möjliga) orsaker till svenska muslimers partisympatier.

    SvaraRadera
  5. Men i vilken utsträckning avviker väljargruppen "muslimer" från väljargruppen "invandrare"? Om jag förstått Magnus rätt så finns ju en specifik "muslimsk/religiös" förklaringsfaktor?

    SvaraRadera
  6. Intressant artikel om saken här:

    "Efter valet 2002 skickade Sveriges muslimska råd ett gratulationsbrev till statsminister Göran Persson. I brevet står det att muslimerna runt om i landet arbetat hårt för socialdemokraternas seger, och att man hoppas att statsministern kommer att uppfylla några av muslimernas krav i framtiden."

    http://svt.se/2.58360/1.631540/utskriftsvanligt_format?printerfriendly=true

    SvaraRadera
  7. Med alla våra SOM-undersökningar: vet vi ändå inte förklaringen?

    Skulle jag gissa så gissar jag att Mellanösternkonflikten spelar roll. Där kan man tänka sig att många muslimer mer sympatiserar med (S)'s Israelkritiska linje, än med borgerlighetens mer Israelvänliga.

    SvaraRadera
  8. "Om inte borgerliga partier kan vinna muslimska invandrares sympatier, är det då samtidigt rimligt att beskylla socialdemokraterna för integrationens problem?"

    Att vara marginaliserad som grupp kan leda till att man lyssnar till den (S)-röst som utlovar mest i form av transfereringar t ex.

    Även om det skulle vara samma (S)-politik som leder till själva marginaliseringen?

    Borgerlighetens misslyckande kanske snarare är att man varit dålig på att föra ut sin berättelse om att ge individer möjligheter att sträva upp?

    SvaraRadera