Om danskar, afrikaner och konsten att kritisera andra kulturer

Det är svårt det där med andra kulturer.

Tidigare idag läste jag Stefan Jonssons recension i Aftonbladet av Lena Sundströms Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard förlag). Här kunde man, med Jonssons ord, läsa att danskarna är ett lättmanipulerat folk, "sjukligt besatta" och präglade av "en kollektiv villfarelse". Sundströms bok har jag hittills bara läst de första tjugo sidorna av (boken är beställd, men smakprov finns på nätet) men det börjar i alla fall med öl, fotboll och rasism.

Ikväll såg jag så SVT:s Debatt där den nya dokusåpan Den Stora Resan debatterades. Programmet - som enligt uppgift på hemsidan syftar till att "låta vår kultur möta en annan kultur" - anklagades för att vara rasistiskt och det talades om en "symbolisk våldtäkt på Afrika".

Nej, min poäng är inte att Lena Sundström borde åka till Namibia och att SVT borde skicka svenska familjer till Norrebro. Jag vill istället göra följande poäng: vår förmåga till en kritisk dialog med andra kulturer försvåras av en olycklig kombination av självgodhet och ängslighet i den svenska självbilden.

Självgodheten först. Inom identitetsforskningen är det numera en självklarhet att en grupps identitet formar sig i mötet med andra grupper. Därför är det tryggt för svenskar att jämföra sig med danskar. Under hela 2000-talet har dansk politik fått representera vad Sverige inte är. Dom är främlingsfientliga nationalister, vi är toleranta demokrater. Så hårt är förtrycket av danska invandrare att de tvingas flytta till mångkulturella Sverige. (Danmark är förstås inte den enda "dom-bilden", men en av de tydligaste).

Den här självbilden hotas när svensk TV plötsligt börjar producera kolonial-TV med stereotypa bilder av Afrika. En kvinna beskrev sig i Debatt vara djupt kränkt av att en av deltagarna konstaterat att hyddorna var byggda av kobajs ("men, det är ju bajs!" påpekade deltagaren, undrande över reaktionen). Att sen programchefen verkar helt uppriktig när han nästan förvånat talar om fantastiska kulturmöten gör förstås saken bara värre.

Problemet är inte en eller annan påstått nedlåtande kommentar. De lär kompenseras mer än väl av beundrande kommentarer. Problemet är den ängslighet som omöjliggör ett naturligt samtal och dialog på lika villkor. Är det ens möjligt att från ett svenskt perspektiv närma sig en stam i Namibia med ett kritiskt perspektiv? Om vi inte ens kan skildra en främmande kultur, hur ska vi kunna kritisera den?

Filosofiska rummet ägnade nyligen ett program just åt frågan hur kritik kan framföras över kulturgränser. Bland annat medverkade Sandra Lindgren, som är doktorand i filosofi och har en spännande avhandling på gång inom ämnet interkulturell etik. Hon påpekade både behovet av en kritisk dialog som vikten av självkritik. Jag berör ämnet på några sidor i min avhandling där jag lyfter fram "kulturkompetens" som ett villkor för tolerans. Med kulturkompetens menar jag både kunskap om den kultur vi vill kritisera, men också kunskap om vår egen kultur - dess föränderlighet och hur den uppfattas av andra.

När Fredrik Lindström och Peter Englund för ett par år sedan skärskådade svenskheten i den utmärkta TV-serien Världens Modernaste Land, dammade de bland annat av en italiensk film från 1960-talet, som skildrade den tidens sexuellt frigjorda Sverige som helvetet på jorden. När filmen, som numera har fått kultstatus, kommenteras är det genomgående i humoristiskt eller avskräckande syfte. När nu Erik Gandinis Videocracy får utmärkta recensioner överallt (säkerligen välförtjänt, jag har inte sett den) och tas som intäkt för att Italien har blivit om inte helvetet på jorden så i alla fall ett mycket dåligt ställe, så kan man fråga sig: vad är oddsen för att den italienska filmen inte hade något tänkvärt att säga om Sverige då medan den svenska filmen bara har sanningar att berätta om Italien nu?

Någonstans mellan Stefan Jonssons danska spya och SVT:s storögda skildringar av namibiska stamfolk finns den självsäkra men ödmjuka kulturella självförståelsen, som är en förutsättning för att både kunna skildra och kritisera andra kulturer.