Reflektioner från seminarium om mångkulturalism

Jag spenderade eftermiddagen på fina Jonsereds Herrgård för ett seminarium om "mångkulturens möjligheter", med bland andra Rasoul Nejadmehr, Sven-Eric Liedman, Pernilla Ouis och utmärkta samtalsledaren Mikela Lundahl. Gjorde bland annat följande reflektioner:

Det är idag helt okontroversiellt att kritisera mångkulturalismen som ideologi. Även om mångkulturalismen aldrig slog igenom så kraftigt i Sverige som dess kritiker ibland vill göra gällande är det en remarkabel förändring som har ägt rum. Den boktitel som låg till grund för diskussionen - Bevara oss från mångkulturalismen - hade varit helt otänkbar för tio år sedan. Det kan nog vara bra att påminna om att den kritik som idag är så vanlig - att mångkulturalismen reducerar individer till grupptillhörighet, förstärker ojämlika maktförhållanden inom minoritetsgrupper och att det är tveksamt att kategorisera människor på grundval av etnicitet - nästan aldrig hördes på 1990-talet.

Något som, tyvärr, inte har förändrats är det stora intresset för begreppsdiskussioner. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på seminarier och konferenser och diskuterat innebörden i begrepp som kultur, mångkultur, integration och etnicitet. I början var det väl kul (särskilt när det fortfarande fanns positivister kvar att debattera med) men man tröttnar snabbt. Tyvärr stod begreppsdiskussionerna även idag under långa stunder i vägen för problemformuleringen. Om vi inte ens vet vad vi menar med mångkultur, hur ska vi då kunna diskutera vad vi vill med det?

Rasoul Nejadmehr gav ett talande exempel idag när han berättade om sin första fundering vid tillträdet som "mångkulturkonsulent" i Västra Götalandsregionen: "vad gör en sån?"Nejadmehrs strategi är att överge det antropologiska kulturbegreppet (kultur som tillhörighet, bakgrund) till förmån för ett estetiskt (kultur som konst, skapande). Jag är väl inte direkt avvisande, men det är inte helt enkelt att hålla isär de båda kulturbegreppen och frågan kvarstår: vilken mångfald bejakas med ett estetiskt mångkulturbegrepp? Frigör vi oss därigenom från kravet på representation? Jag har svårt att tro det. Eller är syftet att på estetisk väg riva ner föreställningarna om sammanhängande kulturer och identiteter? Jag är inte helt säker på att vi behöver ännu mer av "dekonstruktioner av identiteter" (denna den vidrigaste av alla samhällsvetenskapliga klyschor...). Vad tror vi oss finna? En universell mänsklighet? Att vi alla är unika individer?

Skillnaderna i värderingar, livsstilar och praktiker lär bestå, hur mycket vi än dekonstruerar identiterna. Det är med skillnaderna vi måste lära oss att leva. Oavsett hur de etiketteras. Om detta bör diskussionerna om det mångkulturella samhället handla framöver. Mer om de politiska motsättningarna, mindre om begreppens innebörd.

Därför är det nödvändigt att flera, likt Pernilla Ouis idag, tar bladet från munnen och klargör vad som bör ersätta mångkulturalismen. Ouis representerar den ståndpunkt jag tidigare beskrivit som "villkorad tolerans". Dvs, synen att det finns ett antal värden som präglar vårt samhälle, vilka vi bör vara stolta över och som ska villkora delaktighet. Även om jag inte är enig med henne - jag återkommer till argumenten - är det befriande med en så uppriktig argumentation.