Sverigedemokraterna och svensk jämställdhet

Statsvetarna Marie Demker och Drude Dahlerup skriver i Expressen idag att Sverigedemokraterna är ett antifeministiskt parti, vilket rimmar illa med att de för fram jämställdhetsargument för att motivera sin invandringspolitik.

Delvis håller jag med. Förklaringen tror jag är ganska enkel. Länge gick mångkulturalism och feminism hand i hand varför de invandringskritiska partierna också blev antifeminister av bara farten.

Men i början på 2000-talet sprack alliansen mellan mångkulturalism och feminism. Den amerikanska feministen Susan Moller Okin publicerade exempelvis 1999 artikeln Is multiculturalism bad for women vilken fick stor uppmärksamhet och många efterföljare och när USA 2001 använde talibanernas kvinnosyn som ett argument för att anfalla Afganistan fick feministisk retorik plötsligt fäste även i storpolitiken.

I Sverige blev två händelser i januari 2002 av avgörande betydelse. Först höll Gudrun Schyman sitt beryktade Talibantal vid vänsterpartiets kongress och en vecka senare mördades Fadima Sahindal av sin pappa i Uppsala. Båda händelserna diskrediterade den kulturrelativistiska feminism som dittills varit framträdande i den svenska debatten. Det blev därefter möjligt att på ett annat sätt än tidigare hävda att Sverige är mer jämställt än andra länder.

Jag har länge förundrats över att Sverigedemokraterna inte försökt utnyttja denna spricka. I Nederländerna har Pim Fortuyn, och senare Geert Wilders, vunnit stora framgångar genom att koncentrera invandringskritiken till frågan om invandrares/muslimers kvinnosyn. Så även Siv Jensen och Pia Kjaersgaard.

I Sverige är det först det senaste året som Jimmie Åkesson har börjat använda de här argumenten överhuvudtaget. Han gör det sällan och han gör det inte särskilt skickligt (föreställ er istället vad en främlingsfientlig Gudrun Schyman skulle ha kunnat åstadkomma!).

Men beror detta på att Sverigdemokraterna är antifeminister som försöker fånga, främst manliga, väljare som attraheras av detta? Demker och Dahlerup lyfter fram några konkreta Sverigedemokratiska åsikter och förslag för att styrka detta påstående: män och kvinnor är olika, fri abort endast till 12:e veckan, inga pappamånader, sexualundervisning som uppmuntrar till "ansvarsfulla relationer".

Men den stora paradoxen här är att detta är förslag och värderingar som visserligen är avvikande sett ur ett ett svenskt (elit)perspektiv men mainstream i ett europeiskt/internationellt perspektiv.

När Demker och Dahlerup definierar denna politik som antifeministisk och antijämställd företräder de faktiskt ett specifikt svenskt/skandinaviskt synsätt. Samtidigt som en utomnordisk invandrare får gå till Sverigedemokraterna för att hitta den familjepolitik som mest liknar hemlandets!