Mosa Sayeds avhandling som jag skrev om i måndags, uppmärksammas idag av Dilsa Demirbag-Sten som i en stort uppslagen artikel i Expressen tar den till intäkt för mångkulturalismens dominans i Sverige. Hon skriver att mångkulturalismen "ligger som en våt filt över akademin, politiken och det offentliga samtalet" och att mångkulturalismen "blivit ett politiskt system".
Men detta är inte sant. Mångkulturalismens genomslag har varit begränsat i Sverige.
Förslag om särbehandling av den sort som Sayed luftar är faktiskt ganska ovanliga, i synnerhet i juridiska sammanhang, och möts vanligen av ett kompakt motstånd. Den övergripande trenden är snarare att Sverige, liksom de flesta europeiska länder som under 1970- och 1980-talen införde en mångkulturalistisk politik, har backat från denna linje. Inom forskningen talas idag snarare om assimileringens återkomst när man ska sammanfattande aktuella politiska trender.
Visst, identitetspolitiken är på sina håll en realitet, ofta med negativa resultat. Och Masoud Kamali och Stefan Jonsson har sina anhängare inom enklaver av akademin och kulturjournalistiken. Men något större hot utgör inte mångkulturalister. Kom ihåg med vilken kall hand Kamalis integrationspolitiska maktutredning mottogs (och att tillsättandet snarare var resultatet av en enskild politikers - Mona Sahlins - dåliga omdöme än en allmän efterfrågan på radikal mångkulturalistisk postkolonialism).
Snarare en "ännu ett exempel på identitetspolitikens urholkning av demokratin" är Sayeds avhandling en ganska ensam utmanare som i bästa fall kan få de liberaler som nu dominerar debatten att ytterligare förbättra sina argument. Sharia-lagar kommer aldrig att införas i Sverige. Men de som förespråkar detta förtjänar faktiskt att bemötas med sakliga argument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar