För vem bör svensk lag gälla?

På fredag disputerar Mosa Sayed i Uppsala på årets hittills mest uppmärksammade avhandling: Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige.

Avhandlingen handlar om hur islamisk arvsrätt (exemplifierat genom en utförlig genomgång av det egyptiska exemplet) kan och bör tillämpas i Sverige. Vilken princip bör till exempel gälla när en person med dubbelt medborgarskap avlider?

Om de rättsvetenskapliga analyserna har jag inget klokt att säga, men här finns också en normativ mångkulturalistisk argumentation som är värd att uppmärksamma. Sayed presenterar studien som ett debattinlägg och driver tesen att religiösa och kulturella faktorer, "knutna till arvlåtaren och arvingarna" ska beaktas i betydligt högre utsträckning än idag. Så här skriver han i ett centralt avsnitt i avhandlingen:

"På ett principiellt plan kan valet av anknytningsfaktum inte bygga på argument om att i största möjliga mån undslippa att tillämpa utländsk rätt. En lagvalsregel skall med andra ord inte som sin främsta fördel ha till uppgift att medföra tillämpning av domstolslandets lag, på bekostnad av andra intressen" (s.131).

Med val av anknytningsfaktum avses att en domstol kan tillämpa antingen en nationalitetsprincip eller en hemvistprincip. Nationalitetsprincipen betyder att medborgarskapet avgör. Hemvistprincipen betyder att personer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap, lyder under svensk lagstiftning.

Som framgår av citatet framställs tillämpning av svensk lag av Sayed närmast som ett särintresse (eller, som han också skriver, ett "praktiskt hänsynstagande", som "borde väga lätt" på ett principiellt plan). Jag har ytterst begränsad erfarenhet av rättsvetenskapliga studier, varför jag kanske missförstått något, men för mig som statsvetare är detta en mycket anmärkningsvärd synpunkt. Hur lagen ska utformas kan vi strida om men att att ifrågasätta att gällande grundlag bör respekteras är något helt annat.

Sayed fortsätter med att kritisera hemvistprincipen för att den vilar på en "anpassningsideologi som utgår från att människor vanligtvis anpassar sig till rättsreglerna i bosättningslandet" (s.131). Tillämpningen av svensk lagstiftning innebär därigenom en "särbehandling" av invandrare från länder med andra traditioner och normer.

Jag må vara dåligt bevandrad i rättsvetenskap men jag har läst en hel del mångkulturalistisk litteratur och här har vi en av mest radikala mångkulturalistiska argumentationer jag har stött på. Man ska komma ihåg, vilket Sayed också uppmärksammar, att när den svenska mångkulturalismen infördes på 1970-talet, som en av världens allra mest långtgående i termer av kulturellt valfrihet och självpåtaget offentligt ansvar för integrationen, berördes inte alls rättsfrågor.

Sayed noterar också att det inte finns ett enda exempel från svenska domstolar där utländsk lagstiftning varit vägledande vid hantering av arvstvister. Men nu driver han alltså här tesen att det mångkulturella samhället motiverar en rättsordning där en arvlåtare ska ha rätt att välja "den ordning som bestämmer hur hans eller hennes kvarlåtenskap skall avvecklas" (s.56).

Alltså, åt varje grupp, en egen uppsättning lagar? Svensk lag för svenskar, utländsk lag för utlänningar. Argumentet för detta är, om jag förstått Sayed rätt, att eftersom staten inte kan vara neutral bör den heller inte låtsas vara det. En grupps normer dominerar oundvikligen och därför behövs ett utrymme för minoriteter att få leva efter egna regler.

Detta är givetvis en legitim ståndpunkt. Även om jag inte delar Sayeds normativa teser - jag kritiserar identitetspolitiken utförligt i kapitel sex här - är det närmast uppfriskande att läsa en sådan argumentation. Att i svensk debatt försöka få gehör för ett system som skulle möjliggöra att kvinnor skulle ärva hälften så mycket som sina bröder är naturligtvis helt dödfött. Men det är modigt att försöka.