Är Håkan Juholt antirasist?

"Juholt in - invandrarna ut".

Det är rubriken när Devrim Mavi i senaste numret av tidskriften Arena granskar den socialdemokratiska integrationspolitiken under Juholt. Mavi är mycket kritisk och hävdar att den nya socialdemokratiska ledningen saknar "riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde". Anklagelseakten är lång: Juholt har i sina tal ägnat för lite tid åt mångkultur, islamofobi och främlingsfientlighet; personerna runt Juholt har fel namn (för få med "annorlunda namn"), fel hudfärg (för få icke-vita) och pratar fel (för få talar med bruten svenska); Juholt själv reser för sällan till "invandrartäta områden" och partiet har inte längre ens en särskild talesperson i integrationspolitiska frågor. Mavi skräder inte direkt orden utan anser sig bevittna en vänster som "rensat ut invandrade personer" och satt "antirasistisk politik på undantag".

Vilka politiska förslag som Juholt borde presentera har Mavi dock inga idéer om (bortsett från att hon, naturligtvis, avvisar Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap - som jag skrivit om här). Viktigare tycks vara att det pratas mycket, att det är rätt personer som pratar och att det låter bra.

Det är helt uppenbart att det är Mona Sahlin som alltjämt utgör facit när Arena ska rätta Juholts hittills genomförda arbete. Och då blir det förstås betyget underkänt.

För egen del är jag inte lika missnöjd. Symbolpolitik har vi haft nog av. Ju mindre integrationspolitiken handlar om att räkna huvuden, desto bättre. Det finns både inom Socialdemokraterna och inom regeringen en betydligt större skepsis mot identitetspolitik idag jämfört med för bara några år sedan. Det är en positiv utveckling.

Arvet från Sahlin-åren lever dock kvar. Det finns en mall för hur svenska politiker förväntas låta för att vi ska uppfatta dem som övertygade antirasister. Ett exempel: när Niklas Orrenius skriver om Reepalus förslag beskrivs Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena och en av de hårdaste kritikerna av Reepalu, som en "S-märkt glödande antirasist". Men på vilka grunder är Sundström mer antirasist än Reepalu? Enligt vilka kriterier förväntas vi misstänkliggöra Reepalu (och Morgan Johansson och Håkan Juholt och före dem till exempel ett gäng språktestförespråkande folkpartister) för grumliga motiv medan vi rakt av förväntas svälja retoriken från självutnämnda antirasister?

Vänder man sig till forskningen finner man inget entydigt stöd för att en "antirasistisk" mångkulturalistisk politik skulle vara bättre eller sämre än assimileringspolitik, när det gäller att förbättra integrationen. Men i Orrenius reportage ges istället kriminologen Jerzy Sarnecki utrymme att avfärda Reepalus argument som ovetenskapligt genom en i sammanhanget inte uppenbart relevant hänvisning till forskning som avfärdat teorin om dödsstraffets avskräckande effekt.

En professor som avfärdar argumentet som ovetenskapligt och en glödande antirasist som är upprörd; klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten igen!

Min enkla poäng med detta exempel är att även i de bästa reportagen av de bästa journalisterna smyger sig in föreställningar om gott och ont och rätt och fel som enbart är ett resultat av att vi under ett antal år från politiskt håll övertygats om att det bara finns ett rätt sätt att bedriva integrationspolitik.

För integrationsdebatten har detta varit förödande. Om integrationsfrågor publiceras återkommande texter - även på de största ledar- och debattsidorna - som är så undermåliga att de aldrig skulle accepterats om ämnet istället varit exempelvis skatte-, miljö- eller försvarspolitik. Vad vi nu behöver är en integrationsdebatt där vi nyfiket lär av andra länders erfarenheter, där vi tar till oss av den vetenskapliga kunskap som finns och där vi inser att det, precis som på alla andra områden, finns mer än ett legitimt svar på svåra frågorna. Det vill säga, vi behöver mer av allt det som saknades helt under de förlorade åren i början av 2000-talet när Mona Sahlin mer än någon annan symboliserade svensk integrationsdebatt.

Håkan Juholt må ha brister men han har ännu inte delat ut något uppdrag till Masoud Kamali. Det är, jämfört med företrädaren, ett viktigt steg i rätt riktning.

Demibag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen

Mosa Sayeds avhandling som jag skrev om i måndags, uppmärksammas idag av Dilsa Demirbag-Sten som i en stort uppslagen artikel i Expressen tar den till intäkt för mångkulturalismens dominans i Sverige. Hon skriver att mångkulturalismen "ligger som en våt filt över akademin, politiken och det offentliga samtalet" och att mångkulturalismen "blivit ett politiskt system".

Men detta är inte sant. Mångkulturalismens genomslag har varit begränsat i Sverige.

Förslag om särbehandling av den sort som Sayed luftar är faktiskt ganska ovanliga, i synnerhet i juridiska sammanhang, och möts vanligen av ett kompakt motstånd. Den övergripande trenden är snarare att Sverige, liksom de flesta europeiska länder som under 1970- och 1980-talen införde en mångkulturalistisk politik, har backat från denna linje. Inom forskningen talas idag snarare om assimileringens återkomst när man ska sammanfattande aktuella politiska trender.

Visst, identitetspolitiken är på sina håll en realitet, ofta med negativa resultat. Och Masoud Kamali och Stefan Jonsson har sina anhängare inom enklaver av akademin och kulturjournalistiken. Men något större hot utgör inte mångkulturalister. Kom ihåg med vilken kall hand Kamalis integrationspolitiska maktutredning mottogs (och att tillsättandet snarare var resultatet av en enskild politikers - Mona Sahlins - dåliga omdöme än en allmän efterfrågan på radikal mångkulturalistisk postkolonialism).

Snarare en "ännu ett exempel på identitetspolitikens urholkning av demokratin" är Sayeds avhandling en ganska ensam utmanare som i bästa fall kan få de liberaler som nu dominerar debatten att ytterligare förbättra sina argument. Sharia-lagar kommer aldrig att införas i Sverige. Men de som förespråkar detta förtjänar faktiskt att bemötas med sakliga argument.