Idéer spelar roll - både för islamister och Sverigedemokrater

Två mindre begåvade analyser i dagens tidningar:

Jan Guillou skriver i Aftonbladet att Sverigedemokraterna nu kommer att minska i popularitet, tack vare Aftonbladets (givetvis) publicering i höstas av Jimmie Åkessons artikel om "muslimerna" som "vårt största hot". Enligt Guillou gick SD genom artikeln från "smygrasism" till "öppen främlingsfientlighet" varför det numera (!) blivit skambelagt att sympatisera med dem.

Dan Jönsson skriver samtidigt på DN Kultur att det finns ett "enkelt recept" för att få slut på terrorismen: åk hem från Irak och Afghanistan och montera ner det världsekonomiska systemet (att detta inte sker beror enligt Jönsson på att de politiska ledarna i "väst" behöver terrorn som den "yttersta grunden" för sin "'demokratiska' legitmitet").

Förutom de tokiga analyserna förenas artiklarna av ytterligare en gemensam nämnare, vilken inte riktigt kommit fram hos dem som i övrigt skrivit kloka ord (se t ex Mats Wiklund, Johan Lundberg och Adam Cwejman om Jönssons obehagliga demokratisyn och Björn Johnson om Guillous mera harmlösa dumheter):

Gemensamt är att de båda gravt missförstår innehållet i och betydelsen av de idéer som driver såväl Sverigedemokrater som radikala islamister.

Guillou anser att Åkessons bild av muslimer är så förljugen att det omöjligen kan finnas särskilt många svenskar som vill stödja den. Han bortser därmed från att varje undersökning som genomförts visat att åtminstone en hyfsat stor minoritet av svenskarna är negativt inställda till en rad idéer och praktiker som de associerar med islam (huruvida dessa associationer är riktiga eller ej spelar ingen roll, även "felaktiga" idéer fungerar som drivkraft). Däremot är det stor skillnad om man ser Sverigedemokratiska sympatisörer som patologiska rasister som använder muslimer för att få utlopp för sitt hat (Guillous och många andras bild) eller om man är öppen för att "främlingsfientliga" åsikter kan vara en konsekvens av negativa föreställningar/erfarenheter/förväntningar av en annan kultur (t ex: "om muslimer vill ha sharialagar vill jag inte att de kommer hit").

Samtidigt reproducerar Jönsson en sedan länge uttjatad karikatyr av terroristen som ett desperat offer för Västvärldens orättvisa politik. Problemet, skriver Jönsson, är att yttrandefriheten gjorts till "spjutspets för kriget mot terrorn". Därmed reducerar han den uppriktiga känsla av kränkthet och äckel, som mängder av människor faktiskt kände inför ex.vis Muhammedkarikatyrerna, till en fråga om sämre materiella tillgångar eller krig i främmande länder (Irak och Afghanistan är inte två provinser i ett homogent och urfattigt Arabien där alla är bröder).

Hur det liberala samhället ska hantera sina motståndare, utan att överge de principer på vilket det vilar, är ingen lätt fråga. Men debatten underlättas inte av att vi blandar in mer än nödvändigt i ekvationen. Frågan om yttrandefriheten ska inkludera även kränkande skildringar av andra människors heligaste symboler har en enorm sprängkraft alldeles på egna ben. Den behöver inte kopplas ihop med andra frågor för att vara viktig.

Om vi på allvar vill föra en meningsfull debatt om demokratins dilemman i det mångkulturella samhället måste vi till att börja med erkänna den faktiska förekomsten av djupt annorlunda idéer om hur dessa problem ska hanteras.