30 mars 2010

Jimmie goes Pim - om Sverigedemokraternas HBT-sväng

Jimmie Åkesson tar idag ytterligare ett steg på vägen mot att förvandla Sverigedemokraterna till en svensk motsvarighet till List Pim Fortuyn.

I en debattartikel i Aftonbladet idag, samförfattad med Carina Herrstedt, ber Åkesson om ursäkt för diverse SD-medlemmars tidigare uttalanden om homosexuella och klargör att partiet står för en "grundläggande respekt för sexuella minoriteter".

I första hand är artikeln dock ett tillfälle för Åkesson att politisera frågan om synen på homosexualitet i muslimska invandrargrupper. Detta har länge varit ett öppet mål och jag är faktiskt förvånad över att det har dröjt så länge. Men efter förra veckan, då ett ledande muslimskt ungdomsförbund i Sverige bjöd in en imam som anser att homosexualitet ska straffas med döden, gick det förmodligen inte längre att undvika att peta bollen i mål.

Det är snart tio år sedan Pim Fortuyn gjorde succé i Nederländerna genom att framställa muslimsk invandring som ett hot inte minst mot hans egen homosexualitet. Fortuyn var på många sätt startskottet för en ny kritik mot invandringspolitiken där liberala värden - t ex jämställdhet, tolerans för sexuella minoriteter - sattes i fokus. Varför ska jag som homosexuell välkomna invandrare som föraktar min läggning, frågade Fortun retoriskt. Varför ska den toleranta stat som vi mödosamt byggt upp släppa in människor som inte vill leva i en tolerant stat?

Jag har i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin använt "villkorad tolerans" som samlingsnamn för dessa åsikter och i tidigare blogginlägg spekulerat kring vilka som i Sverige kommer hinna först att göra politik av denna. Inom Folkpartiet har Fortuyn nyligen diskuterats som en möjlig förebild vilket bland annat fick LUF-ordföranden Adam Cwejman att skriva en debattartikel där han, sakligt, motiverade varför han inte såg detta som en framkomlig väg. (Och Nyamko Sabuni, som under tiden i opposition verkade vara på väg att bli en svensk Ayaan Hirsi Ali - till exempel genom att kopiera den senares förslag om obligatoriska gynkontroller för att motverka könsstympning - har inte alls fortsatt på den vägen i ministerställning).

Detta ger stort utrymme åt Sverigedemokraterna och min bedömning är att vi kommer se alltmer av Sverigedemokratisk invandringskritik där frågor om demokrati, jämställdhet, sekularism och sexuella rättigheter står i centrum. I takt med detta kommer det bli allt mindre av grumliga svenskhetsdiskussioner och vi kommer inte lika ofta få höra resonemang om huruvida Zlatan är svensk. Fokuseringen på islam är naturlig genom vilken man lättare kan särskilja på önskvärda och icke-önskvärda invandrare.

Man har en lång väg kvar, men min bedömning är att detta är den väg man kommer att vandra.

Genuint eller taktiskt? Både och. I takt med att SD väljer andra argument kommer man att locka till sig sympatisörer och aktivister som har delvis andra värderingar, vilka i sin tur kommer att förändra partiet ytterligare. Stellan Bojerud och Stefan Lundkvist, två av de senaste nytillskotten, kommer få fler efterföljare, med andra profilfrågor.

Blir det svårare eller lättare för övriga partier att hantera? Gissa en gång.

15 kommentarer:

  1. För sant liberala (i min definition :-) politiker kommer det att bli lättare. Av två skäl:

    En liberal demokrati är för det första inte en liberal demokrati om den inte innehåller möjligheten att väljas bort. Den får delvis sin legitimitet genom att den ständigt väljs, bland andra tänkbara alternativ. Detta är ett argument emot de som för demokratins skull vill förbjuda t ex nazism eller islamism.

    För det andra har en liberal demokrati förmågan att samtidigt hysa flera olika helt inkompatibla värdesystem. Det är till och med önskvärt att en demokrati innehåller både ideologiska motsättningar och ytterligheter, eftersom närvaron av dessa visar att debatten inte är strypt. De extrema ståndpunkterna kommer att alla hänseenden att vara marginaliserade.

    Att forma ett sådant samhälle är målet för varje sant frihetligt sinnad politiker.

    Man kan inte vara tolerant om man inte samtidigt tolererar intoleransen, och det är det som skiljer sant frihetliga från folk som Pim Fortuyn.

    SvaraRadera
  2. Instämmer med inlägget. Det kommer att straffa sig att ha lämnat "den villkorade toleransen" åt Sd snarare än att intas av, säg, Lena Andersson-typer. Inte minst för att det ökar chanserna för SD att i samma andetag som de anför sådana argument lyckas smuggla in ett kulturessentialistiskt synsätt. Och lyckas de få dessa två idéer att sammankopplas i den allmänna debatten så tror jag att vi är illa ute.

    SvaraRadera
  3. Ola: håller med dig om allt du skriver men hur många liberaler av den sorten hittar du i svensk partipolitik? För de politiker vi har idag blir detta en svår match att vinna.
    Björn: exakt, och det är nog bara en tidsfråga innan det smäller. Tyvärr.

    SvaraRadera
  4. "För de politiker vi har idag blir detta en svår match att vinna. "

    DET har du helt rätt i. Jag hoppas att SD:s intåg på den planhalvan kommer att fungera som en ögonöppnare. Vi som hävdar att tolerans förutsätter tolererad intolerans har ju alltid pekat på omöjligheten i den andra sidans demokratiprojekt, som ju går ut på att upphäva demokratin för alla antidemokrater. Att det är ett i grunden odemokratisk projekt.

    Om ett i grunden odemokratiskt parti anammar deras syn kommer de att få problem. Om SD dessutom på köpet vinner stora sympatier i väljarkåren kommer de dessutom att tvingas ställa sig frågan om demokrati verkligen är liktydigt med majoritetsvälde.

    Så det kan innebära en god polarisering.

    SvaraRadera
  5. för ett liberalt och frisinnat parti vore det inte så svårt. Synd bara att det inte verkar finnas något parti som vill kännas vid den frisinnade berättelsen längre.

    SvaraRadera
  6. Hej Andreas!

    Visserligen var Fortuyn (och Wilder idag) oacceptabelt generaliserande om muslimer. Men han brydde sig inte alls om folk etnicitet och var inte rasist. Han hade i övrigt en nyliberal politik.

    Det som luf inte skrev, och som du inte heller skriver i din bloggpost, är att flera imamer i Nederländerna sagt att homosexuella borde placeras i koncentrationsläger och att rapporter visat att de flesta som attackerar bögar och lesbiska i Nederländerna är ungdomar av muslimskt ursprung.

    Det är givetvis inget argument för att bedriva en islamofob politik men är viktigt att framföra när en del blir förvånade vilket stöd Fortuyn hade och Wilder har bland HBT-personer i Nederländerna.

    I Sverige tiger många (främst vänsterfolk men även en del liberal) fegt om homofientliga muslimer, medan de, med rätta, kritiserar homofientliga kristna. Det är hycklande givetvis.

    Bengt

    SvaraRadera
  7. Intressant analys! Jag skrev f ö själv en krönika i ämnet idag: http://www.sourze.se/RFSU_sprider_f%c3%b6rdomar_om_HBT-personer_10706518.asp

    SvaraRadera
  8. Olov: starta eget!

    Bengt: ja visst, det är just kombinationen liberala värden och invandringskritik som gör att jag ser Fortuyn som starten för en ny sorts mångkulturkritik, där t ex Geert Wilders är en naturlig efterföljare. Ett annat exempel är Bruce Bawer, homosexuell amerikansk liberalkonservativ författare och debattör som bland annat skrivit boken While Europe Slept.

    Erik: känner du igen dig och ditt parti i det jag beskriver som "villkorad tolerans"? Finns det någon intern debatt där den här typen av idéer vinner mark eller är det bara något jag har fått för mig?

    SvaraRadera
  9. Andreas: Jag tror du har delvis rätt. Framförallt märker jag att nya väljargrupper och medlemmar som tillkommer ofta har den "villkorade toleransen" som utgångspunkt. Nationalismen och socialkonservatismen ligger dock kvar i partiets kärna och det brukar bara vara en tidsfråga innan även de nya börjar upptäcka den ideologiska kärnan och dess förmåga att beskriva samhället samt skapa samhälleligt välstånd och harmoni byggt på gemenskap och solidaritet (givetvis i balans med frihet och öppenhet).

    SvaraRadera
  10. Andreas, jag uppskattar verkligen vad du skriver. Bland statsvetare är du unik genom att SD på ett realistiskt sätt och inte låta din blick fördunklas av det politiskt korrekta.

    Homosexualitet är för mig en icke-fråga. 1981 blev jag bekant med en man, som sedermera blev arbetskamrat. Han besökte mig f ö igår och vi delade några öl på min inglasade balkong i + 18 graders värme.

    Alltnog sade han en kväll 1986 att han var homosexuell och känt sig sårad när jag vid något tillfälle uttalat mig nedsättande om "bögar".

    Jag skämdes! Jag hade skadat en medmänniska genom min tanklöshet. Från den stunden har jag inte sagt ett ord om homosexualitet.

    Min hustru har en systerdotter och en systerson som är homosexuella. De kommer till vår årliga släktträff tillsammans med sina partners.

    Än sen? Leben und leben lassen.

    Stellan Bojerud

    SvaraRadera
  11. Jag röstar på SD men jag passar inte alls in i den av media förmedlade fördomen om en SD-are.

    Jag är tex medlem i förbundet Humanisterna sedan några år tillbaka, jag lämnade all form av religion och gick ur Svenska kyrkan för mer än 20 år sedan, jag har fler akademiska poäng än jag haft användning för och dessa kommer från studier inom humaniora, jag har homosexuella bekanta sedan ca 15 år tillbaka och gick förr ofta ut på deras favoritklubbar där det mest fanns homosexuella i publiken, jag är liberal, jag kommer från arbetarklassen och jag tillhör delvis arbetarklassen själv.

    Självklart kan jag inte rakt av dra några allmänna slutsatser från mitt eget exempel, men jag tror att jag åtminstone har både erfarenhet och intellektuell förmåga för att kunna analysera min utveckling och mina åsikter, och utifrån det kan jag säkert komma till en slags förståelse och insikt som inte endast är knuten till min individ.

    När jag gör det känner jag inte igen mig i mainstreamvänstern och mainstreamliberalismen och den totalt ryggradslösa hållning man kan ge prov på från det hållet då det gäller avgörande frågor.
    Jag kan tex förstå hur Ola Berg (se ovan) tänker, men jag kan inte förstå hur han tror att det är en framkomlig väg att tänka så. Jag vet tex att det hat som riktas mot homosexuella män i min hemstad Malmö, till klart övervägande del kommer från muslimska män från MENA-länder och jag har tillräckligt stora kunskaper i den islamska teorin och praktiken för att kunna se hur detta hänger samman.
    Alltså frågar jag mig: Måste jag som liberal acceptera en samhällsordning som gör att det homohatande befolknigsunderlaget växer? Nu talar jag alltså inte om att acceptera lagändringar och direkta våldsdåd mot de homosexuella, även om vi i förlängningen naturligtvis kommer att se sådant om de som har homofobi som ideologi/religion blir allt fler. Jag undrar alltså om jag inte är en riktig liberal, enligt tex Ola Berg(?), om jag vill förhindra en utveckling som ökar en grupp som bevisligen får homofobin "med modersmjölken". Skall jag bortse från mina sympatier till de vänner som råkar vara homosexuella, för att den slags ickevillkorade liberala princip som en del föreskriver, skall fungera?

    Svaret blir såklart nej. Ibland måste man ta ställning för det man tror är rätt, och detta gäller naturligtvis även liberaler. Vissa åsikter kan inte existera inom samma system samtidigt.

    SvaraRadera
  12. LP, jag tror inte att du är "en riktig liberal" enligt Ola Berg, och det är nog inte jag heller.

    Självklart måste man som liberal tolerera intolerans, men frågan är om det finns en gräns. Det kan i slutänden komma att handla om rent självförsvar.
    Vad säger man om att liberaler stillatigande ser på hur totalitära ideologier tar över? Att inte kämpa mot islam vore som att inte kämpa mot nazism och kommunism.
    Att vara liberal innebär ju inte att man sitter med armarna i kors och accepterar vad än folk hittar på som påverkar hela samhället utan att själv försöka påverka.

    SvaraRadera
  13. Som jag ovan nämnt anser jag att homosexualitet är en icke-fråga sedan 1944, då lagstiftningen mot h-sex togs bort. Jag sympatiserar med 1944 års kloka beslut men anser att HBT-personer borde nöja sig med att vara accepterade och inte genom grälla manifestationer göra sig själva till norm och oss heteromänniskor till undantag.

    SvaraRadera
  14. @Anna: Gränsen går vid TVÅNG (inklusive hot om tvång). Det är en tydlig och väl utmärkt avgränsning mellan vad man måste tolerera och vad man måste bestraffa.

    En totalitär ideologi bekämpas på samma sätt som man bekämpar alla andra ideologier: genom att man lanserar en bättre idé.

    En totalitär PRAKTIK däremot, som t ex när en familj tar sig rätten att välja och välja bort sexualpartner för barnen, måste man värja sig för med hjälp av våldsmakt om det krävs, och garantera folks rätt till sin egen kropp och sina egna val.

    Det är sammanblandningen här som är farlig. När samhället försöker använda tvångsmakt för att bekämpa ideologier, t ex med hjälp av hetslagstiftning, eller när ideologer tar till våld.

    Men våld och propaganda är inte två företeelser utmed samma glidande skala. Våld och propaganda är två helt och hållet artskilda företeelser, och när det gäller propagandan kan jag inte se några som helst gränser för vad man måste tolerera i ett fritt samhälle.

    Självförsvar är enbart tillämpligt mot folk som vill utöva våld och tvång mot dig, men då ska du å andra sidan inte behöva tolerera någonting alls.

    SvaraRadera
  15. Intressant inlägg av Andreas Johansson Heinö, framför allt kanske för att du i din yrkesroll förhåller dig helt professionell, saklig och objektiv, i ett inlägg som handlar om SD. Och därmed har en klar demokrati-uppfattning. Till skillnad från din kollega Marie Demker, som alltid vinklar, och trasslar in sina personliga politiska åsikter. Hoppas att du fortsätter så här. Kul!

    SvaraRadera