1 mars 2010

Rothstein, Bildt och förlöjligandet av Sverigedemokraterna

Diskussionen om hur Sverigedemokraterna ska bemötas vill inte dö ut, hur tröttsam den än börjar kännas. Idag är det Bo Rothstein som i Expressen skriver att det vid sidan av tystnadens och argumentations strategier även finns en tredje linje: "ironins och förlöjligandets strategi". Men detta kräver sin man:

Här duger inte alls de schyssta Pelle- och flitliga Lisa-karaktärer, som dominerar svensk politik. Istället behövs någon som verkligen behärskar den svåra konstformen med ironiska elakheter. Vad jag kan se finns endast en person i svensk politik som kan fylla denna roll och det är Carl Bildt.

Jag vill nu inte verka alltför tråkig, men... nej. Jag tror inte riktigt på detta förslag.

Först det uppenbara: Om inte tystnadens strategi fungerat eftersom den skänker SD martyrstatus, vilka borde då inte de förväntade effekterna av en samordnad förlöjlingskampanj vara? Och hur mallig bör inte Jimmie Åkesson känna sig av analysen att det bara finns en enda svensk politiker som kan stoppa honom, och då bara med ojusta medel?

Sen en allvarligare poäng. Humor behöver vi mer av i politiken, absolut. Men ska man ironisera i syfte att förlöjliga ska man rikta humorn uppåt. Då är det ett både effektivt och legitimt politiskt vapen. Sådan humor fyllde en viktig funktion för att minska legitimiteten hos de kommunistiska öststatsdiktaturerna och förordas idag av feministiska postmodernister, exempelvis Judith Butler (inspiration för Rothstein?) som menar att könsrollerna bara förändras om vi parodierar dem. Det finns många exempel.

Humor som används instrumentellt endast i syfte att förlöjliga politiska motståndare, likvärdiga eller underlägsna, lär dock kännas mer osmaklig än rolig. Det är också ett förslag som rimmar illa tillsammans med varningar om att Sverige ska gå en dansk utveckling till mötes, med allt vad det inneburit av ett förråat politiskt debattklimat.

10 kommentarer:

  1. Problemet är väl att man från allianshåll behöver ett hack för att angripa SD. Man kan ju inte gärna angripa deras politik på saklig grund utan att öppna sig för motangrepp, eftersom man har väldigt snarlik syn i många frågor?

    Risken för backlash är alldeles för stor i det läget.

    Våra svenska politiker tycks ju förresten inte ha enorma problem att samarbeta med bruna grupper i europaparlamentet. Det kanske är mer en fråga om att vilja undvika att behöva dela makten med ännu en grupp, snarare än om ideologiskt förankrad antipati?

    Jag tycker det verkar svårt att förlöjliga SD mer än de gör själva. En sökning på SD-bloggar och en titt på deras partiprogram borde räcka.

    SvaraRadera
  2. Med reservation för att jag inte läst Rothsteins artikel än. Men förlöjliganden kommer bara att öka misstänksamheten mot etablissemanget om att de är för fega för att bemöta SD sakligt och att det måste bero på att de har något att dölja. Ingen kan tvingas delta i en debatt, men de som väljer att debattera med SD bör göra det sakligt och hederligt. Det blir naturligtvis svårare men det minskar åtminstone inte väljarnas förtroende för etablerade politiker och opinionsbildare, eller för själva politiken och demokratin. Saklig och hederlig debatt är dock inget man kan ta för givet ens bland och mellan debatteliten. Jag tycker mig se bland etablerade opinionsbildare att de ibland påskriver varandra påståenden, åsikter, värderingar och analyser. Antingen klart uttalat eller i form av antydningar eller insinuerande frågor, vilka sedan den andra debattören får ägna tid åt att förneka. Det är en sak att ställa frågor när något är oklart, men det kan göras på sakliga/hederliga och mindre sakliga/hederliga vis. Exempel på det senare är de heta debatterna mellan Dilsa Demirbag-Steen och Andreas Malm i Expressen som brukar vara en kakofoni av projiceringar från bägge hållen, och Demirbag-Steens artikel på Newsmill om intervjun i skånska dagbladet med Illmar Reepalu, och Adam Cwejmans artikel i samma ämne. Jag förstod inte varför de inte kunde nöja sig med att kritisera vad som faktiskt stod i intervjun, utan att förvränga eller vantolka det. Det här är något som irriterat mig till vansinne länge. Kanske så länge att jag ser denna projiceringsstrategi bakom varannan buske. Nå, ni får döma själva.

    Jag kommenterar bägges Reepalu-artiklar i kommentatorsfältet på Newsmill.

    Demirbag-Steens artikel
    http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/27/varf-r-fl-rtar-ilmar-reepalu-med-antisemitiska-krafter

    Cwejmans artikel
    http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/27/tar-sahlin-avst-nd-fr-n-reepalus-uttalanden

    Ett annat exempel är Jan Guillous beskrivning och tolkning av Ulf Nilsons Expressenkrönika
    http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article6618077.ab

    Notera t ex hur Guillou verkar försöka få det till att Nilson villkorslöst hyllar USA:s krigföringsstrategi. Guillou tar också för givet att det Nilson skriver om civila offer ("men vad göra? Krig är krig") är Nilsons egen reflektion. Men det kan ju vara så att Nilson framför militärernas syn på saken.

    SvaraRadera
  3. Ta inte Bosses debattartikel på allvar!

    Artikeln måste vara en travesti på alla statsvetare som massproducerat debattartiklar, med råd om hur man bör motarbeta SD, den senaste tiden.

    EL GORDO

    SvaraRadera
  4. "Men ska man ironisera i syfte att förlöjliga ska man rikta humorn uppåt. Då är det ett både effektivt och legitimt politiskt vapen. Sådan humor fyllde en viktig funktion för att minska legitimiteten hos de kommunistiska öststatsdiktaturerna"

    I Serbien ägnade sig studentorganisationen Otpor åt just detta, att genom att få folk att skratta åt Milosevicregimen gjuta mod hos dem att göra motstånd.

    SvaraRadera
  5. Jag har sett förlöjligandet av Sd förr i b.l.a. Expressen. Där angreps det vattenkammade håret, den skånska dialekten, slipsen mm. Det fungerade inte den gången och det lär inte göra det denna gång heller. Vi får hoppas att Rothstein skämms över sin dåligt underbyggda artikel när han nyktrar till.

    SvaraRadera
  6. Andreas Bjurström2 mars 2010 kl. 12:27

    Gillar ditt blogg-inlägg.

    Judith Butler som inspiration för Rothstein? haha. Stor humor. Jag tänkte att det nog är hans genus-aversion som leder till plädering för härskartekniker, en bus-attack igen. och så skriver någon ovan "Ta inte Bosses debattartikel på allvar!" Ska man någonsin ta Bosse bus på allvar? (han verkar vara seriös och kompetent forskare, men som mediaprofil? Är hans massmediala utspel alltid skämt eller självhävdelsebehov?)

    SvaraRadera
  7. Vänta nu här! Det kanske är detta Rothstein efterlyser. Fredrik Strage i DN:s På stan.

    http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/fredriks-kronika-det-finns-en-framtid-for-nazistisk-reggae.2570

    SvaraRadera
  8. Förvirringen är total. Först driver Bosse bus, i "Butlersk" anda, med sina statsvetarkollegor som sprider "så-ska-vi-stoppa-SD-råd" som gödsel omkring sig.

    Sedan låtsas Andreas missförstå Bosses inlägg och ta det på allvar, samtidigt som han mellan raderna "outar" Bosses "Butlertaktik".

    Vad blir nästa steg?

    Kan inte ni statsvetare driva gäck med varandra i det privata? Måste ni göra det i det offentliga? Vi stackars vanliga människor har ju inte en chans att hänga med i era ironiska spetsfundigheter!

    SvaraRadera
  9. Andreas Bjurström3 mars 2010 kl. 13:20

    Hmm, jag undrar om inte "anonym" rentav är bosse bus, för hur kan anonym först veta att debattartikelns är menad att vara oseriös (djupa insikter om intentioner) och vara tämligen säker på att Bosse agerar i kapten klänning style eftersom han är inspirerad av Butler?

    Nä, ville bara öka förvirringen ytterligare,

    media är en sandlåta där prominenta akademiker får leka så mycket de vill och belönande med att få se sin egen spegelbild nljt pösande i fåtöljen med en kopp kaffe och en cigarr ....

    SvaraRadera
  10. Till denne med Niclas Kuoppa sa... ,
    Vill bara påminna att Studentorganisationen Otpor var organiserad, finansierad och utbildad i att skjutta och mörda folk fr. FBI och SVt just visade på 90-talet film om det.

    SvaraRadera