Finns det något alternativ till en exkluderande nationalism?

För några veckor sedan arrangerade pigga tankesmedjan Fores ett seminarium på temat banal nationalism. Jag har precis tagit mig tid att se hela diskussionen som efter en lite trög start så småningom tog fart.

Termen banal nationalism är hämtad från en femton år gammal bok av den brittiske socialpsykologen Michael Billig och syftar på de ”vardagliga banaliteter” som upprätthåller den nationella identiteten i västvärldens nationalstater. Billig ville flytta fokus inom nationalismforskningen från de exotiska marginalerna – nationalismen på Balkan eller hos de högerextrema partierna – till politikens mittfåra. Istället för att se nationalismen hos den andre skulle vi se nationalismen hos oss själva. Samtidigt som vi förfäras över och tar avstånd från nationalistiska idéer bidrar vi nämligen själva dagligen till att reproducera skarpa gränser mellan vår egen och andras nationella identiteter. Billig lyfter bland annat fram många exempel från idrotten för att visa hur nationalismen förverkligas i till synes opolitiska sammanhang.

Billigs exempel är i första hand brittiska och amerikanska men resonemangen är lätt applicerbara även på Sverige. Vad som däremot fortfarande saknas är en gedigen empirisk studie av samtida svensk nationalism. Förutom historiska analyser har nästan allt som skrivits om nationalism och nationell identitet i Sverige haft fokus på minoriteter. Det finns mängder av analyser av ”bilden av invandrare i svensk media” men jag kan på rak arm inte komma på en enda statsvetenskaplig eller sociologisk studie av svensk nationell identitet (nu exkluderar jag av uppenbara skäl rent teoretiska eller normativa texter utan empirisk analys, av vilka det finns ganska många).

Vad gäller själva panelsamtalet var två saker slående. Dels att samtliga deltagare tog nationalismen för given. Även om flera gjorde en stor poäng av att framhålla sin egen kosmopolitism (Per Wirtén) eller sin brist på nationell identifikation (Sverker Sörlin) försökte ingen formulera något alternativ till nationalismen. Jag är ganska säker på att det hade låtit annorlunda för bara tio år sedan. Inte för att två vänstermän, en liberal (Adam Cwejman) och en etnolog (Åke Daun) räcker för att täcka in alla möjliga positioner i debatten men jag undrar vem i dagens svenska debatt som är kapabel att formulera en postnationalistisk (mångkulturell eller kosmopolitisk) politisk vision. Det verkar knappt vara möjligt i dag att ens tänka sig ett samhälle utan nationalism.

Istället handlade samtalet om att förändra den nationella identiteten i en mer inkluderande riktning. Här tycker jag tyvärr att diskussionen kändes väldigt grund. Medan Adam Cwejman försökte hålla två bollar i luften – dels argumentera för en politiskt förankrad inkluderande svenskhet med värden som jämställdhet i centrum, dels avdramatisera den naturliga existensen av kulturella svenskhetsmarkörer – talade Wirtén och Sörlin mer entydigt om behovet av en förskjutning från det kulturella till det politiska. Samtliga tre talade gillande om Jürgen Habermas författningspatriotism (fast i en gravt förenklad version).

Men är det så självklart att en politiskt definierad nationell identitet verkligen är mer inkluderande än en kulturellt definierad? Detta upprepas ständigt men argumentationen är oftast svag och förutsätter vanligen en glidning där det kulturella plötsligt likställs med rasbiologi (så skedde även här). Men kulturer är, till skillnad från raser, föränderliga och i sig öppna. Den amerikanska identiteten, på många sätt en av de mest öppna och inkluderande man kan tänka sig, är i högsta grad kulturella, överbelamrad med starka symboler, rotade i amerikansk, högst partikulär, historieskrivning. Det är också väldigt svårt att särskilja det politiska från det kulturella, eftersom alla länder särskiljs av specifikt nationella politiska kulturer.

Svagheten i idén om att en politisk identitet är mer inkluderande borde ha uppenbarat sig för de övriga när Åke Daun mot slutet av diskussionen kvicknade till och refererade surveyundersökningar som visar att svenskar i betydligt högre utsträckning än många andra européer ogillar att umgås med människor med andra åsikter. Som den etnolog han är kryddade han detta med en rad anekdoter kring hur svenskar beter sig. Men faktum är att det intressanta inte är hur vi faktiskt är utan hur bilden av svenskar och svenskhet ser ut. Poängen med all nationell identitet är just att den, på gott och ont, skapar generella bilder som kan utnyttjas som genvägar i kommunikation med annars okända människor.

Och om detta är den nationella kontexten vi har att utgå från, en nation kännetecknad av mycket snäva ramar kring vad man får tycka och tänka – vad innebär då det för ett nationellt projekt knutet till just värderingar och åsikter? Adam Cwejman hycklade inte utan klargjorde tydligt att han inte har några problem att definiera en svenskhet som utesluter vissa värderingar, t ex att jämställdhet är svenskt och kvinnoförtryck osvenskt. Det är ärligt och konsekvent. Det ligger också i linje med en bred trend i hela västvärlden att i ökad utsträckning koppla samman nationell (och europeisk) identitet med ett antal specifika värderingar, där just liberala partier varit drivande.

Som politiskt projekt är det legitimt och värt att diskutera. Men det är också en idé om en exkluderande nationell gemenskap, vilket bör framhållas. Alla som politiskt driver idén om någon form av nationell gemenskap har åtminstone tre frågor att besvara:

1) Vem exkluderas?
2) Med vilka medel?
3) Är den tillräcklig?

Ingen gemenskap inkluderar alla. Få av de verktyg som använts historiskt är möjliga idag. Samtidigt är det svårt att bortse från de starka positiva samband som historiskt och i nutid finns mellan nationell identitet och demokrati och välfärd. Sammantaget utgör detta en stor utmaning för alla, från vänster till höger, som alldeles för länge negligerat dessa frågor.

Som Billig understryker är den banala nationalismen inte harmlös. Men kanske är den det bästa alternativ vi har.