Tidigare i veckan deltog jag i ett lunchseminarium om integration, arrangerat av tankesmedjan Fores och Studieförbundet Vuxenskolan. Förutom jag själv deltog Nyamko Sabuni (FP), Elisabeth Svantesson (M) och Zakia Khan (FI). Här en kort summering av det jag försökte få sagt:
# Integrationspolitiken måste förankras och motiveras ideologiskt. Jag tycker att den nuvarande regeringen är på rätt väg; de förändringar som genomförts under Nyamko Sabunis ledning handlar i stor utsträckning om att tillämpa en liberal integrationspolitik (universella lösningar, ökat individuellt ansvar). Däremot präglas den integrationspolitiska debatten fortfarande av en stor osäkerhet kring var skiljelinjerna går.
# Regeringen prioriterar åtgärder som syftar till integration inom det ekonomiska området. Det gäller att få invandrare i arbete , sen löser sig resten av sig självt. Men forskningen ger inget stöd åt tanken att ekonomisk integration automatiskt leder till social eller kulturell integration. Nu är det förvisso fullt rimligt att anse att endast den ekonomiska integrationen ligger inom politikens ansvarsområde (dvs, det är ett politiskt problem att invandrare har högre arbetslöshet, men inte att de bor tillsammans i vissa förorter) och här förefaller åtminstone Sabuni vara konsekvent i sin hållning. Men, vilket jag påpekade, här finns ett glapp till den syn på integration som dominerar medialt och i vardagen.
# Invandrings- och integrationspolitiken har länge lidit av ett legitimitetsproblem. Få politiker har försökt förankra politiken hos väljarna. De enstaka gånger frågorna har berörts i en valrörelse har debatten spårat ur fullständigt (som när Folkpartiet 2002 anklagades för främlingsfientlighet när man föreslog språktest, samtidigt som partiets företrädare själva hade hopplöst svårt att förklara på vilket sätt detta var en liberal politik).
# En poäng jag aldrig hann göra är att distinktionen mellan integration och assimilation har spelat ut sin roll. Vare sig i den politiska debatten eller i opinionen finns något renodlat stöd för någon av ytterlighetspositionerna. Snarare handlar det om på vilka områden som invandrare förväntas anpassa sig till det svenska samhället. Vad jag dock hann säga, men som inte riktigt föll i god jord, är att Sverige länge kännetecknats av en hög grad av social och kulturell homogenitet. Även om det i juridisk mening är förhållandevis lätt att bli svensk (Sverige har lägre krav för uppehållstillstånd och medborgarskap än många andra länder) finns många outtalade normer kring vem som är och inte är svensk. Den bristande politiska medvetenheten om detta - eller, om man så vill, myten om svenskar som ett särskilt tolerant folk - utgör i sig ett integrationsproblem.
Det verkar ha varit ett intressant seminarium, synd att man missade det. Lite frågor kan man ju dock ställa i efterhand tack och lov.
SvaraRaderaVad menar du med "social eller kulturell integration"? Det berör ju din senare fråga, nämligen ifall det överhuvudtaget är en politiska fråga att integrera människor kulturellt och/eller socialt.
Det sista du skriver är dock det mest intressanta; vad är svenskhet och hur påverkar det integrationspolitiken? Hör det kanske med det här ovan att göra, nämligen den sociala/kulturella integrationen. Är någon kanske svensk när man har integrerats socialt eller kulturellt? Vad går skiljelinjen mellan att vara och inte vara integrerad i denna mystiska betydelse?
Det blev ju en hel rad frågor men jag tycker de är intressanta och du får gärna svara på dem^^.
Gränsen mellan social och kulturell integration är flytande men jag syftar t ex på boende, umgänge, familjeförhållanden. En mer långtgående definition av kulturell integration skulle kunna inkludera sådant som sedvänjor, firande av högtider eller anammande av vissa värderingar.
SvaraRaderaDe frågor du ställer har inga entydiga svar, tvärtom besvaras de olika utifrån skilda ideologiska utgångspunkter. Min poäng är dels att relationen inte är enkel mellan de olika formerna av integration, dels att det finns många olika uttolkningar om vad det innebär att vara svensk. Det sista är en självklarhet, men vad som kanske inte är lika uppenbart är att synen på svenskhet också hänger ihop med vilken integrationsmodell man förespråkar.
Jag har dock ingen ambition att själv tala om vem som är eller inte är svensk, som forskare är jag mer intresserad av hur andra definierar och tolkar dessa begrepp.
Intressant inlägg som vanligt. Skulle du kunna berätta lite mer om varför den historiska sanningen att Sverige varit (och är?) ett mycket homogent samhälle socialt och kulturellt? Vad fick fungera som falsifiering: stormaktstiden, ståndssamhället, klassamhället, 800 romer, vallonättlingar, skåningarna...?
SvaraRadera