13 juli 2010

Expressen och burkan

Det är rötmånad på ledarredaktionerna nu.

Av dagens huvudledare i Expressen får vi bland annat lära oss att danskar har en "sjuklig" fixering vid muslimer, att stödet för burkamotstånd i Tyskland, Spanien och Storbritannien inte är "riktigt friskt", att Frankrike är "ett land på dekis" eftersom fransmännen är "upptagna med att förfasas" över "muslimska klädesplagg" och att Sverigedemokrater är biologiskt förutbestämda (genom sitt DNA) till "bitterhet och hat".

Jag gillar inte heller burkaförbud. Men det betyder inte att jag betraktar anhängarna av förbud och motståndarna till burkan som sjuka i huvudet eller att jag inte kan sätta mig in argumentationen. Det betyder framförallt inte att jag inte själv också kan känna "upprördhet" inför burka- och niqabanvändande samtidigt som jag också har en positiv inställning till islam.

Jag gillar religiös mångfald varför jag förbehållslöst uppskattar muslimska inslag i Sverige. Jag ogillar dock starkt den könssegregation som burkan både symboliserar och konstituerar. Lika självklart som jag vill se moskéer och minareter i Sverige, lika självklart skulle jag personligen önska att ingen kvinna behövde bära burka. Men jag anser inte att det är statens beslut att fatta. Därför är jag motståndare till ett förbud och beredd att tolerera burkan, precis som jag tolererar mängder av företeelser som inte faller just mig personligen i smaken.

Förutsättningen för detta är dock en fri debatt, där det går att kritisera burkan (och andra religiösa eller kulturella praktiker, traditioner och symboler) utan att automatiskt stämplas som patologisk islamofob (och utan att ens motiv sätts in i sammanhanget av, med Expressens ledarskribents fantastiska formulering, "tusentals år" av islamofobi). När Expressen suddar ut skillnaden mellan burka- och minaritetmotstånd, och tolkar in precis allt negativt som sägs om något främmande i sin berättelse om islamofobi, gör man sig skyldig till just de sammanblandningar och förenklingar man anklagar exempelvis Sverigedemokraterna för.

3 kommentarer:

  1. Vad är det med islam som du betraktar som positivt? Vad har Sverige att vinna på en ökad islamisk närvaro?

    SvaraRadera
  2. Sverige har inte direkt blivit ett tryggare och mer välmående land sedan landet blev mångkulturellt. Tvärtom skulle jag våga påstå.

    SvaraRadera
  3. Stig-Lennart Johansson19 juli 2010 kl. 04:37

    Tack än en gång, Andreas, för nyttiga distinktioner: vad staten har rätt att besluta om; yttrandefrihet/fri debatt och respekt för minoriteter i den demokratiska processen ...

    Själv är jag inte positiv till islam men inte heller till kristendom, buddhism osv. Och ytterst tacksam för att "kyrkan skilts från staten", äntligen - varigenom lagfäst diskriminering i religiöst avseende borde vara överspelat.

    Men kommentarer som "islamisk närvaro" betraktar jag däremot som klart diskriminerande avseende religion/ras.
    Och uttryck som "sedan landet blev mångkulturellt" begriper jag helt enkelt inte: när skedde det? Vilka andra kulturer är det som gör landet *mång*kulturellt?
    Och vad menas med kulturellt: språket?; religionen?; politiken?; burkan? ...

    SvaraRadera