Pärlor för svin - om Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna

Niklas Orrenius har skrivit en utmärkt bok om Sverigedemokraterna. Jag är inte rabiat. Jag äter pizza består huvudsakligen av ett antal reportage som tidigare varit publicerade i Sydsvenskan under 2000-talet. Samtliga reportage är läsvärda på egen hand men bokens främsta styrka är ändå dess helhet. Tillsammans ger de olika detaljerade ögonblicksskildringarna nämligen en alldeles utmärkt helhetsbild av Sverigedemokraternas politik, av människorna bakom och av deras komplicerade relation till media.

Orrenius är till att börja med den förste jag läser som begriper att kärnan i Sverigedemokraternas politik faktiskt inte är invandringsmotståndet. Det faktum att många invandrare är aktiva inom Sverigedemokraterna framställs ofta som en obegriplig paradox - hur kan invandrare själva stödja ett invandringsfientligt parti? På samma sätt tror sig många med en enkel historielektion kunna dra undan mattan för argumentationen – vet ni inte att alla svenskar från början faktiskt är invandrare?

Orrenius är för smart för den typen av underskattningar. Istället visar han att Sverigedemokraterna nämligen i första hand är ett nationalistiskt parti med en specifik, man kan möjligen kalla den extrem, uppfattning om vad som utgör, eller bör utgöra, den svenska identiteten. Invandrare välkomnas därför i princip, förutsatt att de är beredda att anpassa sig till denna svenskhet, och det är således inget paradoxalt med att assimilerade invandrare motsätter sig nykomlingar som inte assimileras.

Invandringskritiken är naturligtvis en central del i politiken, men den är ideologiskt underordnad värnandet av svenskheten. Det är upplevelsen av en hotad svenskhet som driver partiet i så gott som samtliga ställningstaganden: för assimilering, för en kulturpolitik som främjar ”det svenska”, för hårda krav på medborgarskap, mot globalisering, mot EU, mot mångkulturalism.

Flertalet av reportagen kretsar kring någon av nyckelfigurerna i partiledningen. Det går inte att komma ifrån att flera av porträtten är ganska svartvita - här finns den hygglige och populäre, men politiskt förvirrade, lärararen Richard Jomshof; den tålmodige, intellektuelle och hederlige ungdomsförbundsordföranden Erik Almqvist; den lynnige, närmast fanatiske, partisekreteraren Björn Söder; den slipade men smått paranoide pressekreteraren Mathias Karlsson. Mest svårkategoriserad är Jimmie Åkesson själv. Politiskt lyckas inte Orrenius få grepp om honom. Däremot är porträttet av människan Åkesson mycket givande och, faktiskt, medkännande.

Även om man kan anmärka på att Orrenius spelar upp ett alltför stereotypt persongalleri är resultatet ändå övervägande positivt. Härigenom framkommer nyanserna och mångfalden inom partiet. Partiet beskrivs ofta i entydiga kategorier: "Det är rasistiskt". "Nej, det är inte rasistiskt". Genom Orrenius lär vi oss att båda bilderna stämmer. Visst finns främlingsfientligheten i stora doser inom partiet, men här finns också mycket som inte är exempel på främlingsfientlighet. Se bara den ideologiska spännvidden mellan Björn Söder och Stellan Bojerud och inse att SD rymmer minst lika mycket inre motsättningar som vilket annat parti som helst.

Det är uppenbart att Orrenius vet vad han pratar om. Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av att han, till skillnad från flertalet som tidigare studerat partiet, både forskare och journalister – faktiskt bor i Skåne och därmed lever bland Sverigedemokrater. Han kanske inte träffar dem på Sydsvenskans redaktionsmöten men han behöver knappast gå många steg därifrån för att stöta på helt vanliga hyggliga människor som sympatiserar med eller åtminstone inte avskyr partiet. Detta i skarp kontrast till journalister Stockholms innerstad (där stödet för SD fortfarande mäts i promille) eller forskare i universitetsstäderna som i bristen på verkliga erfarenheter endast har en abstrakt fantasibild att förhålla sig till och projicera sina fördomar på (inget unikt fenomen för just Sverigedemokrater, jämför hur exempelvis diverse religiösa minoriteter skildras medialt).

En tredje styrka är Orrenius sakliga distans till studieobjektet. Han skildrar inkännande men blir aldrig sentimental. Han klarar av att båda lyfta fram odiskutabla övergrepp och kränkningar som drabbat enskilda Sverigedemokrater och samtidigt visa vilken viktig funktion berättelser om dessa händelser fyller inom partiet. Sverigedemokraterna har, för att tala akademikerspråk, internaliserat utsattheten. Omgivningens förakt har blivit en del av den egna identiteten. Därför älskar så många Sverigedemokrater, som Orrenius påpekar, att citera Rocky Balboas ”it’s not about how hard you hit, it’s about how hard you can get hit”.

Orrenius bok har fått stor medial uppmärksamhet och sägs sälja bra. En läsning av de många recensionerna av boken ger dessvärre intrycket att Orrenius kastat sina pärlor åt svinen. Det är helt och hållet frågan om hur partiet ska bemötas, medialt och politiskt som intresserar recensenterna, knappt någon verkar intresserad av att gå bortom den bekväma metadebatten och fördjupa sin kunskap om partiets politik. Glädjande nog tycks dock de flesta inse fördelarna med Orrenius strävan efter objektivitet, även om det finns hopplösa undantag (Peter Kadhammar i Sydsvenskan och Petter Larsson i Aftonbladet; den förstnämnde inbillar sig att Orrenius "räds konfrontantion" och den sistnämnde tycker Orrenius är en svikare som modererat en utfrågning med Jimmie Åkesson för att sedan avrunda med att det bästa receptet mot högerpopulism utgörs av vänsterpopulism). (Se även en hygglig recension här och två intetsägande här och här.)