En vecka i juli vart femte år samlas en ansenlig mängd Östeuropaforskare till världskongress. Den här gången har turen kommit till Stockholm att stå som värd för evenemanget som arrangeras av International Council for Central and East European Studies (ICCEES). Knappt 2000 deltagare kommer med start i eftermiddag att fylla ut ca 400 programpunkter, koncentrerade kring Norra Latins konferenscenter.
Konferensen i Stockholm är den åttonde i ordningen och för egen del blir det tredje gången jag är med, efter Tammerfors 2000 och Berlin 2005. Det är ett bra tillfälle att överblicka trenderna inom forskningsfältet och jag gillar den ämnesmässiga bredden; ICCEES är en av få konferenser där forskare från de flesta samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner samlas.
Däremot är det helt klart att de regioner jag själv intresserar mig mest för – Baltikum, Centraleuropa, Balkan – alltmer hamnat i skymundan. Istället är det Kaukasien och Centralasien som det senaste decenniet har förflyttats från undanskymd periferi till en plats i centrum vid sidan av Ryssland. Detta speglar förstås den realpolitiska utvecklingen: när länder som Lettland, Ungern och Bulgarien har blivit EU-medlemmar är det inte längre lika lätt att motivera varför de inom forskningen ska grupperas tillsammans med Armenien och Uzbekistan. Och när utvecklingen i östra Europa ”normaliserats”, efter 1990-talets statsupplösningar och inbördeskrig, samtidigt som exempelvis Afghanistankriget förskjutit omvärldens fokus mer mot centrala Asien, är det naturligt att även fler forskare och studenter söker sig till dessa regioner.
ICCEES har alltid varit en västlig angelägenhet i första hand (vilket framgår av vilka städer som tidigare arrangerat konferenserna: idel västliga med undantag för Warszawa 1995). Det har varit forskning om Östeuropa, bedriven av forskare verksamma i Väst (förvisso helt naturligt, med tanke på hur bristfällig den samhällsvetenskapliga forskningen i Öst var) och senare kompletterad med forskning om Östeuropa, bedriven av forskare från Östeuropa, verksamma i Väst. Nu inbillar jag mig att jag i programmet ser en större andel forskare från universitet belägna öster om den gamla järnridån, men dessa är tveklöst fortfarande i minoritet (ögonmåttet säger att det rör sig om runt 20-30%).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar