Jag tyckte inte om Lena Sundströms dokumentär "Dom kallas rasister" som visades på TV4 ikväll. Vad som på manusstadiet kanske verkade vara en både behjärtansvärd och sevärd idé - att möta de arga brevskrivarna som ogillar Sundströms åsikter om Sverigedemokraterna och invandring - föll i praktiken inte särskilt väl ut.
Huvudproblemet tror jag var att Sundström istället för att stanna kvar i samtalen med de olika väljarna och försöka fördjupa sig i deras tankebanor valde att bemöta deras åsikter med hänvisning till diverse statistik (om invandringens kostnader, invandrarnas brottslighet etc). Ett grepp som är helt legitimt när man granskar politiker, men desto mer problematiskt när det gäller väljare. Dokumentären gav därigenom intryck av att vilja dra undan mattan för Sverigedemokraterna snarare än att försöka förklara varför ett par hundra tusen svenskar överväger att rösta på dem.
Istället för att utmana de Sverigedemokratiska väljarnas världsbild hade jag mycket hellre sett en dokumentär som utmanat "vår" bild av Sverigedemokraterna och deras väljare. Att hitta vita medelålders män som säger dumma saker på dialekt är världens enklaste uppgift. En journalist med högre ambitioner borde istället sträva efter att visa komplexiteten bakom det till synes självklara, människorna bakom stereotyperna. Tänk om Sundström hade vågat ta sina intervjupersoners verklighetsbild på allvar, lyfta fram Sverigedemokraternas bästa argument för ovanlighetens skull. Jag fick intrycket av att hon, sin genuina vänlighet till trots, i intervjuerna väntade in de uppenbart felaktiga sifferuppgifter eller påståenden som hon med enkelt skulle kunna motbevisa. Men därigenom ogiltigförklarade hon frågeställningar som i många fall faktiskt är fullt legitima samtidigt som fokus riktades mot felaktigheterna, snarare än mot den väg som lett intervjupersonerna fram till sina ståndpunkter.
Det har länge funnits en utbredd rädsla för att skriva eller säga någonting som på något sätt kan tolkas som en legitimering av någon del av Sverigedemokraternas politik. Men Sverigedemokraterna är på riktigt, deras väljare och sympatisörer likaså. Rasism och främlingsfientlighet är en del av detta fenomen, men det är inte hela bilden. Jag hade verkligen önskat att Lena Sundström med sin dokumentär hade velat följa den trend som vi sett i flera av det senaste årets böcker om Sverigedemokraterna där bilden av partiet och dess väljare väsentligen har fördjupats (jag har tidigare skrivit om ett mycket och ett ganska positivt exempel). Tyvärr gjorde hon inte det.
"Dokumentären gav därigenom intryck av att vilja dra undan mattan för Sverigedemokraterna snarare än att försöka förklara varför ett par hundra tusen svenskar överväger att rösta på dem."
SvaraRaderaDär träffade du huvudet på spiken, Andreas. Det där är väl precis vad Sundström är ute efter och hon försöker inte dölja sin anti-SD-agenda heller. Det var väl därför hon skrev boken om Danmark; det "hemska" som hänt där (en öppen och allsidig debatt om invandring med en mer folkligt förankrad och långsiktigt hållbar invandringspolitik som resultat) vill hon göra allt för att förhindra från att hända här. Nu har hon som en bonus, för att hon tydligen retat upp några muppar, fått tillfälle att slå mer direkt mot SD genom den här "dokumentären" mitt under brinnande valrörelse. SD tackar säkert för uppmärksamheten, men när ska etablerade media ta sitt journalistiska uppdrag på allvar och t ex fråga ut Åkesson om SD:s sakpolitik?
Det vore intressant att lite kortfattat höra vad din bild är av Sverigedemokraterna, Andreas. Dus kriver att rasism och främlingsfientlighet är en del av bilden, men inte hela.
SvaraRaderaSjälv skulle jag vilja hävda att rasism och främlingsfientlighet är det starkast dominerande inslaget i bilden, som dock bör kompletteras med rejäla doser nationalism, rättsväsendepopulism och välfärdsstatsnostalgi.
Yes, I hate their guts.
Varför tar inte media upp den omvända rasismen som faktiskt lever i vårat samhälle?
SvaraRaderaBjörn: Jag har skrivit ganska många bloggposter om SD och har fler på gång...
SvaraRaderaMin huvudpoäng är att det är nationalismen som utgör partiets ideologiska kärna. De flesta politiska ställningstaganden kan härledas till en vilja att stärka svensk identitet och bekämpa vad man uppfattar som hot mot denna (Invandring, mångkultur, EU, globalisering).
Partiets väljare är däremot en splittrad skara där jag inte alls är säker på att nationalismen är det som lockar mest. Där kommer flera av de begrepp du nämner istället in, inte minst populismen och nostalgin. Det är väljare som är väldigt missnöjda med väldigt mycket i landet.
Främlingsfientlighet ser jag överlag som ett otympligt analytiskt begrepp. Rasismen finns inom SD, utan tvekan, och jag är övertygad om att den finns där i större dos än inom andra partier. Men jag tycker samtidigt det är farligt att bidra till en diskurs som framställer SD som rasisterna, vilket implicerar att rasismen inte skulle frodas även på andra håll. Hoppas du inte missförstår mig på denna punkt, det är inget argument för relativism (debattörer som försöker framställa FP och SD som mer eller mindre likvärdiga är helt fel ute).
Jag delar t ex den bild av partiledningen som Niklas Orrenius förmedlar i sina reportage och jag är hyfsat enig med den bild av dess väljare som Markus Uvell tecknar i Välfärdspopulismen. Jag tycker också att Nilsson & Schöns Fult folk ger en ganska god insikt i de många olika vägar som fört väljare till partiet.
Bra analys av en väldigt märklig dokumentär. Betänk om man gjort samma sak med vänsterväljare och då passar på att förminska deras väljare utifrån deras utbildning och klass.
SvaraRaderaAndreas, fantastiskt bra analys. Naturligtvis kan man ställa frågan varför medierna har en sådan panisk skräck för att närma sig SD och deras väljare. Aldrig med respekt för den tillvaro som får människor att rösta på SD, utan alltid, som Stardust, med självgodhet och förakt.
SvaraRaderaTänk, som du skriver, om hon vågat ta fram deras bästa argument, i stället för att lock fram någon "rasistisk" åsikt och sedan slå dem i skallen med några siffror.
Apropå siffror, så är det några jag inte riktigt förstår. Om jag inte minns fel påstod hon att invandrare är 2,5 gånger så "brottsbenägna" som Svensson, men att klass och arbetslöshet har betydligt större betydelse, faktor 5,7 eller nåt sånt.
Hur hänger det ihop? Är invandrare genetiskt betingade att begå fler brott? Som jag tänker mig problemet kommer det just av utanförskapet, att de inte har jobb och står längst ner på samhällsstegen.
Om svenskarnas brottsbenägenhetsfaktor är 5,7 i den situation och invandrarna bara 2,5 innebär det i så fall att de senare begår färre brott.
Eller begår invandrare brott även om de har jobb och bor bra?
"Hur hänger det ihop? Är invandrare genetiskt betingade att begå fler brott? Som jag tänker mig problemet kommer det just av utanförskapet, att de inte har jobb och står längst ner på samhällsstegen."
SvaraRaderaSaken är ju den att överrepresentationen i stort sett kvarstår när man korrigerar för dessa faktorer, som BRÅ konstaterar:
"Det har tidigare konstaterats att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte beror på ogynnsam fördelning när det gäller kön, ålder eller bostadsort. Till detta kan nu läggas att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte heller kan förklaras med att invandrare är sämre lottade när det gäller socioekonomisk status."
Vad överrepresentationen faktiskt kan förklaras med är inte klarlagt men BRÅ har t ex föreslagit att det kan handla om att "det i den grupp som emigrerar till Sverige finns en viss överrepresentation av personer som redan debuterat i brott i hemlandet". Sedan har vi folkpartisten Rojas som förde fram sociokulturella faktorer som en förklaring.
Det är för övrigt viktigt att komma ihåg att siffran 2,5 syftar på den totala brottsligheten. Invandrarnas överrepresentation är betydligt större vad gäller grov brottslighet och som störst vid "överfallsvåldtäkt utomhus". Att låtsas som att överrepresentationen inte skulle vara ett problem är också rätt märkligt med tanke på att utvecklingen snart kommer att leda till att invandrarna står för majoriteten av den anmälda brottsligheten i landet. I den senaste rapporten från BRÅ stod invandrarna (första + andra generation) för närmare 45 % av brottsligheten:
"Nästan en fjärdedel av brotten är registrerade på utrikes födda och närmare 20 procent på svenskfödda personer med en eller bägge
föräldrarna födda utomlands."
Hur har det kunnat gå så fruktansvärt snett? Sundström & Co vill bagatellisera och bortförklara samtidigt som det folkliga missnöjet med invandrings- och integrationshaveriet snart har fört SD in i riksdagen.
Lars, intressant information. Mot bakgrund vad du skriver var det ju ett synnerligen ohederligt dribblande med siffror hon ängnade sig åt.
SvaraRaderaLena Sundström är en usel journalist. Det är obegripligt att hon ges utrymme för denna typ av inslag som bara slår in helt vidöppna dörrar i den poliskt korrekta kulturvänstern i Stockholm.
SvaraRaderaJag tyckte det fångade ganska bra hur SD funkar. Reportaget om Gotland visade ju en sorglig bild av hur SD engagerar och arrangerar sitt lokala nätverk. Inte de vassaste knivarna i lådan direkt.
SvaraRadera"Jag tyckte det fångade ganska bra hur SD funkar."
SvaraRaderaDvs det bekräftar dina fördomar. För övrigt är jag övertygad om att det skrämmer inte bort någon som tänkt rösta på SD. Tvärt om, program som det här gör anhängarna ännu mer beslutna.
Jag tror nämligen att flertalet av de som kommer att rösta på SD gör det som en protest mot det de betraktar som ett övergrepp från medier och politiker, dvs deras kompakta vägran att diskutera integrationspolitiken.
Lena Sundström har bara än en gång bekräftat den bilden.
Kul att du är intresserad av att FÖRSTÅ frågan. Det behövs som motvikt till bloggande forskare som Bjereld (och kanske Stardust?) som likt Sundström mest verkar vara intresserade av att moralisera och fördöma utifrån en ganska oreflekterad PK-hållning, men sällan är intresserade av analys, förståelse och nyanser.
SvaraRadera"Dokumentären gav därigenom intryck av att vilja dra undan mattan för Sverigedemokraterna snarare än att försöka förklara varför ett par hundra tusen svenskar överväger att rösta på dem"
SvaraRaderaJa, det hade varit intressant med ett sådant perspektiv, och då inte enbart ifråga om SD som om SD-sympatisörer vore utomjordlingar. Många SD-anhängare har väl tidigare röstat på andra partier!? Men statistik är ett viktigt redskap i bemötandet av SD-argument eftersom de själva bygger sin världsbild med påståenden som bygger på statistik som de inte sällan tolkar mer än lovligt slarvigt och tendentiöst.
JAg tror det handlar om ett slags revanschbegär mot etablissemanget. dvs politikerna, media, kultureliten, företagspamparna. Känslan att ha lämnats därhän och blivit åtsidosatt och inte värd att lyssnas på. Men nu har de en chans att ge eliten en sån jävla brännässla att de bara måste ta chansen. Var det inte därför folk röstade på Ny demokrati!? Så känner jag själv det rätt ofta, men jag lutar mer åt att inte alls rösta, för vad vet vare sig SD eller de andra nåt om mig och mitt liv!?
SvaraRaderaVisst är det en revansch mot etablisemanget. och i sin revansch väljer de en svagare att slå på ... så typiskt mänskligt, att utnyttja varandra och slå neråt.
SvaraRaderaAndreas
Nu har jag inte själv sett dokumentären, men vad jag inte kan låta bli att undra över är:
SvaraRaderaGjorde Sundström anspråk på att träffa TYPISKA SD-sympatisörer? Finns det i sådana fall något som talar för att hon gjorde det?
I presentationen av programmet verkade det som om hon träffade folk som tidigare skrivit hatbrev till henne eller ringt arga samtal, vilket ju låter som måttligt representativt folk.