Kristdemokraterna och de förlorade invandrarrösterna

Går Kristdemokraterna miste om en stor mängd potentiella röster eftersom invandrarkvinnor, som egentligen sympatiserar med partiets åsikter, av lojalitet med sina män istället röstar vänster? Enligt Dilsa Demirbag-Sten är det så. I Expressen idag skriver hon att ”förödande många” av hennes kvinnliga släktingar skulle bli Kristdemokrater om de gjorde ett partitest. Men familjelojaliteten väger tyngre än det individuella valet i många invandrargrupper varför det är männens preferenser, ofta grundade under åren som politiska aktivister i hemlandet före flykten till Sverige, som gäller. Och då går Kristdemokraterna lottlösa.

Det Demirbag-Sten påstår är förstå svårt att belägga. Redan när det gäller partipreferenserna inom specifika grupper är det empiriska underlaget skralt, eftersom etnicitet ytterst sällan ingår som kategori i väljarstudier (vi vet en del om väljargruppen ”utrikesfödda” men nästan ingenting om kurders eller somaliers politiska preferenser). Än värre är det med andelen väljare som röstar emot sin politiska övertygelse, den är snudd på omöjlig att komma åt med samhällsvetenskapliga forskningsmetoder.

Men även om vi utgår från att det skulle stämma att kurdiska och somaliska kvinnor generellt sett är mer positiva till den kristdemokratiska familje- och äldrepolitiken än andra partiers (om inte den överväldigande majoriteten invandrare avviker fundamentalt från normerna i sina hemländer blir det förstås så), är det ändå självklart att Demirbag-Stens förklaring till varför KD samlar så få röster i invandrartäta valkretsar är den bästa?

En mindre dramatisk förklaring skulle vara att man kan sympatisera med ett parti i vissa frågor utan att vilja rösta på det. Det här är något som de flesta partier brottas med. Miljöpartiets miljöpolitik är populär hos borgerliga väljare och folkpartiets skolpolitik är populär även hos vänsterväljare men det är i slutändan ändå ganska få som är beredda att byta block endast på grundval av en fråga. En röst på Kristdemokraterna är också (kanske framförallt) en stödröst på en Moderatledd regering. För de väljare som kombinerar vänsteråsikter i ekonomiska frågor med en konservativ syn på familje- och moralfrågor är det faktiskt fullt rationellt att rösta vänster, givet att man tycker att de förra väger tyngre än de sistnämnda.

Jag är ändå positiv till Demirbag-Stens artikel eftersom den lyfter fram en ofta försummad fråga. Med invandringen får Sverige också nya väljargrupper. Min bild är att svenska partier har väldigt dåliga på att dra nytta av detta. Socialdemokraterna fick länge väldigt mycket gratis genom att många invandrare, till exempel flyktingar från Chile, Turkiet eller Iran, snabbt kände sig hemma i partiet, dess politiker (Olof Palme var välkänd för många redan innan de kom hit) och dess ideologi (samma demokratiska socialism många stred för i sina hemländer). Dilsa Demirbag-Sten beskriver själv detta väldigt väl i sin bok Fosterland, där hon tecknar bilden av sin far som redan i hemlandet beundrade det Socialdemokratiska partiet.

Men med senare decenniers invandringsvågor, dels från nya länder (Somalia, Irak), dels ökad anhöriginvandring, har också kommit många som rimligen har betydligt svårare att hitta sin plats i den svenska partipolitiken. En tydlig konsekvens är ett lågt valdeltagande bland invandrare. Vänster-högerdimensionens extremt starka dominans i svensk politik – genom vilken bland annat så kallade ”värdefrågor” (men även internationella frågor) reduceras till en undanskymd plats – tror jag är en orsak; det snäva åsiktsspekrat i värdefrågor (där liberala åsikter har en totalt hegemonisk ställning) är en annan.

Enstaka politiker har visserligen varit ganska fantasifulla i sina försök att exploatera detta: Moderaten Göran Pettersson raggade turkiska röster efter riksdagens erkännande av folkmordet på armenier, Sverigedemokrater i Södertälje lyfte fram partiets konservativa sidor i sin jakt på kristna kaldéer och i Malmö har Ilmar Reepalu inte kunnat hålla sig från att spela på antiisraeliska stämningar. Men som helhet verkar partierna sakna både intresse och kunskap.

I grunden handlar det om att partierna måste söka upp väljarna, när väljarna uppenbarligen inte söker upp partierna. Partipolitik kommer alltid handla om att artikulera kollektiva intressen. ”Invandrarna” kommer aldrig kunna vara en framgångsrik referenspunkt, annat än för de som vill anspela på främlingsfientlighet. Men tvärs igenom den fiktiva invandrargruppen ryms väljargrupper med åsiktsprofiler som idag inte matchas av något svensk parti. De som först inser detta har mycket att vinna.