Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ och den svenska jämställdheten

När Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman ikväll debatterar jämställdhetspolitik i Agenda är det två extremer som möts. Den ene företräder ett parti som hävdar att invandrare är mer benägna att begå brott (och särskilt sexualbrott), än vad svenskar är. Den andre ser mäns våld mot kvinnor som en universell konstant och har till sitt nya parti tagit med sig idén att det är samma strukturer i Sverige som i talibanernas Afghanistan.

Låt oss hoppas att debatten inte fastnar i skruvade tolkningar av olika gruppers eventuella överrepresentation i brottsstatistiken. En jämställdhetsdebatt mellan Åkesson och Schyman skulle nämligen kunna bli väldigt spännande.

Som många har påpekat skiljer Sverigedemokraterna ut sig från övriga partier i Sverige inte enbart genom sin invandrings- utan också genom sin jämställdhetspolitik. Partiet ogillar pappamånader. Man vill sänka gränsen för fri abort från 18:e till 12:e veckan. Man talar om väl om kärnfamiljen och beskriver skilsmässor som ett problem. Man tar avstånd från idén att kön är en social konstruktion och betraktar istället könsskillnader som naturliga.

När Bengt Westerberg frågade ut Jimmie Åkesson i ett program i TV8 i våras gjorde han detta till ett retoriskt huvudnummer och sa ungefär att ”er politik är i själva verket ganska osvensk, svenskar har inga problem med skilsmässor och aborter men just det vill ni bekämpa”. Åkesson blev svaret skyldig.

I en bemärkelse hade Westerberg, som även medverkar i kvällens Agenda, helt rätt. Sveriges jämställdhets- och familjepolitik har ett brett opinionsstöd, åsiktsskillnaderna mellan de etablerade partierna är små och på landets ledar- och debattsidor är samsynen om möjligt ännu större (såväl Aftonbladet som Expressen som Dagens Nyheter är t ex för en individualiserad föräldraförsäkring). Jämställdhet omnämns väldigt ofta som ett typiskt svenskt värde.

Det är således ganska lätt att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik som extrem och göra den retoriskt tacksamma poängen att de är osvenska.

Men med den strategin riskerar man också att skjuta sig själv i foten. Ur ett europeiskt perspektiv är Sverigedemokraterna allt annat än extrema på jämställdhets- och familjepolitiksområdet. Tvärtom är det förmodligen Sverigedemokraterna av de svenska partierna som ligger närmast någon sorts medianuppfattning bland europeiska partier. Jämför vi med den syn som dominerar i de länder från vilka merparten av de senaste decenniernas invandrare har kommit till Sverige är det också Sverigedemokraterna som ligger närmast.

Det är därför motsägelsefullt att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik samtidigt som man också, utan reservationer, avfärdar deras idé att invandrare måste assimileras.

Det är också en aning paradoxalt att medan Sverige är ett extremt land i global jämförelse (inget annat land i världen avviker mer från medianen av alla världens länder, när man jämför genomsnittet för befolkningarnas åsikter i värdefrågor) så blir det svenska nationalistpartiet extremt i Sverige just genom att ta avstånd från stora delar av det åsiktspaket som idag definierar svenskheten. Det är också intressant att det parti som främst företräder den ideologi, feminismen, som i Sverige kanske har sin allra mest framträdande position, hittills helt har avstått från att koppla ihop detta med svenskhet.

Men Sverigedemokraterna är nationalister mer än de är populister. I grunden finns en specifik idé om det goda, homogent svenska, samhället, och där är feminismen nästan lika främmande som mångkulturalismen, samkönade äktenskap lika avvikande som moskéer. Företagsledaren är lik mycket man som han är svensk medan hemmafrun bara är välkommen om hon är vit.

Och Gudrun Schyman övergav populismen när hon bildade Feministiskt initiativ och står, trots svaga opinionssiffror, fast vid sin ideologiska övertygelse om könsförtryckets globala struktur. Därför talar hon och hennes partikamrater mycket om löneskillnader och föräldraledighet, men inte alls om burkor eller könsstympning. Partiet betonar kampen mot rasism vilket i praktiken ofta inneburit ett ogiltigförklarande av varje påpekande om kulturell variation i synen på könsroller.

Jag har flera gånger förutspått att Sverigedemokraterna kommer att förändra sin politik, i mer populistisk riktning. Men trots enstaka försök att spela ut grupper mot varandra – som när man försökt värva HBT-röster med islam-varningar – kvarstår huvudintrycket att partiet prioriterar en ideologiskt renlärig uttolkning av svenskheten framför en mer uppdaterad med, rimligen, större väljarpotential.

Ytterlighetspartier med alltför avvikande åsikter har inte många väljare att hämta i Sverige. Därför är det fortfarande tveksamt om Sverigedemokraterna klarar spärren och därför är Feministiskt Initiativ chanslösa i årets val. Detta trots att det finns en stor potential i såväl invandrings- som jämställdhetsfrågan, och kanske ännu mer så om man skulle koppla ihop de båda.