Småpartiernas död?

Inte sedan 1960 har så få svenskar röstat på partier som inte kommer in i parlamentet som i det senaste valet. Totalt fick riksdagspartierna 98,6 procent av rösterna, vilket innebär att andelen "bortkastade röster" den här gången blev så låg som 1,4 procent. Detta ska jämföras med 5,7 procent 2006 som då var en toppnotering. De senaste 20 åren har siffran aldrig varit under 2,2 procent och oftast över 3 procent.

I en demokratisk bemärkelse är detta positivt. Ju fler väljare som känner sig representerade av något av partierna i parlamentet, desto bättre, allt annat lika. I internationell jämförelse är det en extremt hög representativitet i det svenska parlamentet (som en jämförelse: när Polen 1993 införde en femprocentspärr röstade en tredjedel av väljarna på partier som inte klarade spärren). I de senaste valen i Tyskland var motsvarande siffra 6 procent, i Norge 2,7, i Tjeckien 18,8 och i Belgien 4,8.

Till största delen beror detta såklart på att Sverigedemokraterna nu kom in i riksdagen efter att i ett par val med anständiga siffror ändå inte kommit in i riksdagen. Men det beror också på att de övriga småpartierna har gjort sämre val än tidigare (utan SD är 2006 års siffra 2,8 procent, vilket alltså innebär en halvering av stödet för de andra småpartierna).

Piratpartiet noterar en marginell uppgång, från 0,63 procent 2006 till 0,65 procent 2010. I antal röster handlar det om att 3500 personer har tillkommit under de fyra år då vi har haft intensiva debatter i integritetsfrågor, och en stor framgång för Piratpartiet i Europaparlamentsvalet. Precis som Junilistan lärde sig 2006 tvingas piratpartisterna nu inse att resultat i riksdagsval är oberoende av resultat i Europaval.

Feministiskt initiativ tappar var tredje väljare och sjunger från 0,68 till 0,40 procent. Detta trots att Gudrun Schyman ändå har synts en del i media under valrörelsen. En rimlig hypotes är att en del av tappet beror på att väljare som har FI som bästa parti ändå valde att rösta på Vänsterpartiet, av taktiska skäl.

Sveriges Pensionärers Intresseparti, som fick 1 procent av rösterna 1998, har tappat för varje val sedan dess och stannar den här gången på 0,2 procent. På tio år har ungefär 40,000 väljare övergivit partiet.

Inga andra partier har attraherat mer än drygt 1000 röster.

Valresultatet är rimligen en stor besvikelse för de många eldsjälar som närt förhoppningar, om inte om en riksdagsplats så åtminstone om ett ökat väljarstöd. Rimligen är det också demoraliserande och kommer nog få en hel del att ge upp.

Det svenska partisystemet är ett jämförelsevis stängt partisystem. Det tog KDS nästan 30 år att ta sig in. Miljöpartiet misslyckades i tre av sina fyra första val. Sverigedemokraterna kommer in i år på sitt fjärde försök (värt att notera är att inget annat europeiskt nationalistparti har så många misslyckade försök bakom sig som Sverigedemokraterna nu har, det vanliga är att den typen av partier får mandat på sitt första, eller möjligen andra, försök). Ny Demokrati halkade in på ett bananskal under optimala omständigheter 1991, men raderades sedan snabbt ut.

Ska jag göra en gissning om framtiden är min bedömning att endast Piratpartiet har någon som helst möjlighet. Jag tror att partiet trots allt har en större potential än siffrorna visar. I den här valrörelsen kom man helt bort, inte minst på grund av egna misstag i samband med presentationen av valmanifestet (en debatt om barnpornografi, där det framgick att partiledningen inte gjorde samma tolkning, var inte vad man behövde). Men de frågor som Piratpartiet lyfter kommer knappast att bli mindre relevanta i framtiden samtidigt som inget ännu tyder på att de etablerade partierna skulle vilja ta över dem. Med en förnyelse av partiets ledning - det är oerhört svårt för ett litet parti att lyckas medialt utan en skicklig partiledare - och lite tur i händelseutvecklingen kan partiet möjligen få en ny chans.

För Feministiskt initativ är prognoserna sämre, av tre skäl. För det första är jämställdhet en fråga som nästan alla andra partier också driver. Utrymmet för att profilera sig är därför begränsat. För det andra uppfattas den lösning av jämställdhetsproblemen som FI förespråkar som extrem, av alltför många (enligt Valu röstade 98,5 procent av de väljare som angav jämställdhet som en mycket viktig fråga på ett annat parti än FI). För det tredje är FI ett tydligt vänsterideologiskt alternativ, vilket stöter bort väljare i mitten eller till höger (de flesta väljare som har gjort ett partitest märker att man får V och FI väldigt nära varandra). Gillar man Feministiskt initiativ kan man därför lika gärna rösta på Vänsterpartiet, och gillar man inte Vänsterpartiet vill man heller inte rösta på ett parti som i så stor utsträckning liknar Vänsterpartiet.

Den svenska riksdagen har nu åtta partier, alla med betryggande marginal till fyraprocentspärren i årets val. Som det ser ut just nu är det inget mer parti som knackar på dörren, åtminstone inte för överskådlig framtid.