Sverigedemokraterna och valet 2010 - ett försök till sammanfattning

Jag har de senaste dagarna kommenterat Sverigedemokraternas framgång i ett antal olika medier. Här är ett försök till att lite utförligare sammanfatta det som jag har försökt att säga:

Varför gick det så bra för Sverigedemokraterna?

För att ett nytt parti ska kunna etablera sig krävs att två grundförutsättningar är uppfyllda. För det första måste partiet ha ett budskap som tillför någonting nytt och som väljarna efterfrågar, för det andra måste partiet lyckas nå ut med sitt budskap till tillräckligt många.

Sverigedemokraterna är ensamma bland svenska partier om att vilja minska invandringen och ensamma om att ta avstånd från det mångkulturella samhället. (Däremot är det många andra partier som är kritiska mot den integrationspolitik som har förts och integrationsfrågor har diskuterats flera gånger under valrörelsen och mandatperioden). Även om stödet för en hög invandring till Sverige har ökat försiktigt över tid finns det en stor väljargrupp som anser att Sverige har tagit emot för många invandrare och att invandringen bör begränsas. Även om stödet för det mångkulturella samhället generellt sett är stort, finns det en stor väljargrupp som är starkt kritiska till många företeelser som man förknippar med mångkulturalismen.

Precis som Miljöpartiet var beroende av miljöfrågan och Kristdemokraterna var beroende av ett intresse för ”etik och moral” i politiken, är Sverigedemokraterna helt beroende av att det finns en efterfrågan på en annan invandringspolitik. Detta är en helt grundläggande förutsättning för partiets framgång. Jag tror således att det är olyckligt att börja analyserna någon annanstans än i att de som röstar på Sverigedemokraterna i det stora hela gillar Sverigedemokraternas politik.

Av lika stor betydelse är att ett nytt parti lyckas nå ut med sitt budskap. Genomslag i nationell media är förstås viktigt och mediestudier lär visa att de i år fått mer uppmärksamhet än tidigare, men jag vill också lyfta fram att Sverigedemokraterna är en stark gräsrotsorganisation, som till stor del har byggt sin framgång underifrån. De stora regionala skillnaderna i väljarstöd visar betydelsen av politisk närvaro, lokalmedia, direktreklam, dörrknackning och fikarumssamtal.

Huruvida Sverigedemokraterna gynnades eller missgynnades av att inte få vara med i utfrågningar och partiledardebatter vet vi inte. Däremot vidhåller jag att det var ett felaktigt beslut att inte granska Sverigedemokraternas politiska program på lika villkor som riksdagspartierna, alldeles oavsett vilka effekter detta har haft på väljarstödet. Väljarna har i valrörelsen fått höra alldeles för mycket om hur andra partier ska hantera Sverigedemokraterna, och för lite om vilka brister och förtjänster som finns i Sverigedemokraternas politik.

Varför kom man in just nu?

Sverigedemokraternas stora hämsko har varit och är fortfarande att väldigt många uppfattar dem som ett extremt främlingsfientligt parti med rasistiska rötter. Få svenskar tilltalas av extremism, få svenskar är beredda att stödja öppen rasism.

Här har tiden verkat till partiets fördel. Ju fler år som går, desto längre blir avståndet bakåt, desto lättare blir det för nuvarande partiledning att distansera sig från partiets äldsta historia.

Det spelar också roll att partiets politik har förändrats. Sverigedemokraterna är ett mindre extremt parti idag än för tio år sedan. Man förespråkar inte längre dödsstraff och man förespråkar inte längre totalstopp för invandring. Partiet har också anammat idén om ”öppen svenskhet” vilket medför att även om man förespråkar en ytterlighetsposition befinner man sig nu faktiskt på samma skala som de andra partierna, vad gäller synen på invandring (inget parti förespråkar fri invandring, flera andra partier vill införa nya krav för uppehållstillstånd eller medborgarskap, t ex språktest eller samhällskontrakt).

Mediebilden av Sverigedemokraterna har också förändrats. Förr beskrevs partiet rutinmässigt även av journalister som ”det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna”. Så länge partiet rörde sig i politiken periferi fanns också en lockelse att försöka skaffa uppmärksamhet genom att agera excentriskt, vilket samtidigt riskerade att stöta bort väljare. Sverigedemokraternas valfilm var ett sådant exempel där min bedömning var att man riskerade att förlora fler väljare än man vann. (Det här dilemmat är inte unikt för Sverigedemokraterna, jämför till exempel med Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen.)

Hur går det 2014?

Sverigedemokraterna är ett parti i stadig tillväxt. Man har fördubblat sitt väljarstöd i varje val man har ställt upp i. Riksdagsplatsen innebär ökade ekonomiska resurser och ett garanterat medialt utrymme. Partiets riksdagsgrupp ser på pappret ut att vara ett väl förberett och sammansvetsat gäng. Allt detta talar till partiets fördel.

Samtidigt kvarstår bilden av partiet som extremt. Man har små marginaler och tål förmodligen inte alltför många misstag. Erfarenheter från kommunal nivå är inte lätta att omsätta i riksdagsarbete. Är partiet alltför samarbets- och kompromissvilligt riskerar man att tappa de mest övertygade väljarna. Om partiet istället medverkar till regeringskriser (givet att man får den möjligheten) och uppträder allmänt oseriöst riskerar man att förlora marginalväljare.

Vems fel är det att Sverigedemokraterna kom in?

Snarare än att leta syndabockar – att vänster och höger anklagar varandra för att ha skapat en grogrund för Sverigedemokraterna är men knappast inte konstruktivt – tror jag att man bör se till mer strukturella och långsiktiga förändringar, bortom enstaka individers eller partiers agerande.

Invandringen och framväxten av vår tids variant av mångkultur utgör en enorm förändring av de europeiska samhällena. Mot denna förändring reagerar de som i socioekonomiska termer kan sägas vara denna förändrings förlorare. Mot denna förändring reagerar de som har en ideologisk övertygelse om att ett monokulturellt samhälle är att föredra. Mot denna förändring reagerar de som förvisso uppskattar invandring och mångkulturalism, men som också menar att det demokratiska samhället måste sätta upp tydligare gränser – mot islamism, mot hederskultur och så vidare.

Därför är nationalistiska och/eller främlingsfientliga partier att betrakta som ett naturligt inslag i det samhälle vi nu lever i. Få länder som har haft en invandringspolitik som liknar den svenska har undvikit dessa idéströmningar och i länder med proportionella valsystem blir följden att de också får fäste i parlamenten. De fyller också, vill jag hävda, en demokratiskt viktig funktion, genom att de, som partier i allmänhet gör, kanaliserar och artikulerar idéer och intressen som förenar stora samhällsgrupper (jämför med efterkrigstidens västeuropeiska kommunistpartier som visserligen representerade en ideologi som för den stora majoriteten var helt förkastlig men ändå faktiskt fyllde en demokratisk funktion genom att ge representativitet och röst åt samhällsgrupper som, med olika grad av ideologisk övertygelse, till sist ändå tvingades medge att den representativa demokratin kanske hade sina poänger).

Ser vi till erfarenheten från andra länder är det svårt att hitta exempel på framgångsrika recept på hur sådana här partier motarbetas men enkelt att finna exempel på olika strategier som har misslyckats (i betydelsen att dessa partier har fått ökat väljarstöd och ökat politiskt inflytande).

Min slutsats är därför att vi får lära oss att leva med partier som Sverigedemokraterna och de idéer som de representerar. Den långsiktiga strategin bör vara att vinna demokratisk legitimitet för den invandrings- och mångfaldspolitik som de etablerade partierna förespråkar (genom ideologisk, inte moralisk, argumentation), att lyssna på erfarenheterna från de människor som upplever sig ha förlorat på samhällsförändringen och att försöka finna politiska lösningar på de nya problem som varje omfattande samhällsomvandling för med sig.